Benskörhet

Där förra veckan kom jag mig äntligen iväg till Sunderby sjukhus för att göra en bentäthetsmätning. Jag fick en remiss för att göra det redan i februari men nu först blev det av. Har försökt samordna så att jag skulle kunna få göra denna undersökning samtidigt som jag haft ett läkarbesök på sjukhuset med det har varit stört omöjligt att få det att klaffa och nu ville jag inte dra ut på det längre så det blev en extra resa för att få det gjort.

Jag kan tycka att det är lite märkligt att jag själv har behövt ta tag i den saken med tanke på att jag föll och bröt lårbenet i julas. Någon vecka efter jag kommit hem tittade jag på Fråga doktorn där de pratade just om benskörhet. I det programmet sa de att lårbenet är kroppens starkaste ben och att medelålder för ett lårbensbrott är cirka 80 år. Med tanke på det kan det tyckas lite märkligt att jag bröt det benet vid ett enkelt fall hemma i lägenheten.

Nu i dagarna är det 25 år sedan jag fick min MS-diagnos och ända sedan jag fick diagnosen har min gångförmåga varit rejält begränsad. Under de senaste åtta åren är det inte många dagar jag lyckats gå mer än 2000-2500 steg per dag. Det viktigaste för att skelettet ska hållas starkt är belastning av detsamma och det har det alltså inte varit mycket bevänt med på väldigt många år. Att jag inte var överdrivet fysiskt aktiv som barn gör ju inte saken bättre.

I torsdags kom så svaret på bentäthetsmätningen. Och även om det inte var upplyftande att se svaret svart på vitt så bekräftades mina farhågor om att jag lider av osteoporos. I brevet uppmanades jag att ringa och boka en telefontid med läkare för att diskutera behandling. I fredags ringde jag och redan i morgon ska det bestämmas vilken behandling som ska sättas in. Det finns tydligen ett antal olika läkemedel så nu ska jag sätta mig och läsa på och förbereda de frågor jag ska ställa.

MediYoga

När det gäller mitt brutna ben går det mycket långsamt framåt. Enligt min uppfattning går det allt för långsamt men det hjälper inte stort vad jag tycker. Det viktiga är trots allt att det går framåt. Sedan jag skrev mitt förra inlägg har jag varit på ännu ett återbesök till ortopeden och om drygt en månad är det dags för ett till. På mitt förra återbesök fick jag träffa den ortoped som opererade mig och även han sade att allt ser helt normalt ut. Att det både då och fortfarande gör väldigt ont när jag belastar benet fullt ut kunde han inte säga mycket om. Det är helt enkelt så att hur länge man får dras med belastningssmärta är högst individuellt. Han sa även att jag måste vänta minst ett år innan man tar ställning till om det ska göras något och att det i så fall kan bli frågan om att sätta in en höftprotes. Det låter verkligen inte särskilt lockande så jag hoppas innerligt att smärtan ger med sig.

Yoga är något som jag hållit på med på egen hand i ganska många år och i höstas fick jag äntligen möjlighet att gå på yoga med en utbildad instruktör och jag tyckte det var helt underbart. Det är helt klart mer givande att göra yoga med en instruktör. Tyvärr innebar mitt benbrott att jag blev tvungen att ge upp yogan helt och hållet och jag har saknat det enormt mycket. För några veckor sedan fick jag syn på en annons om MediYoga på en Facebook-sida här där jag bor och jag ringde och anmälde mig på stört. De vanliga övningar som jag har gjort tidigare behöver man en matta för att göra men sedan jag bröt lårbenet är det inte möjligt för mig att ta mig upp från golvet så jag behöver övningar som kan göras sittande på stol. I morgon är det dags för tredje passet och det känns underbart att få göra yoga igen!

Återbesök

Det var ganska tufft att börja jobba igen efter att ha varit sjukskriven drygt två månader men det var samtidigt roligt att börja om. Jag är glad att jag bestämde mig för att börja jobba en dag innan min sjukskrivning var över för jag var minst sagt trött efter den fredagen jag jobbade. När jag kom hem efter min första arbetsdag hade jag huvudvärk och jag tillbringade hela kvällen i soffan och orkade inte ens tänka på att göra något.

Trots att jag är medveten om att det kommer att ta lång tid för mig att bli återställd så började jag ändå känna mig lite fundersam över att jag hade och fortfarande har så ont i mitt skadade ben. På onsdagen för en och en halv vecka sedan ringde jag till ortopedmottagningen för att prata om mina bekymmer. Sköterskan tyckte jag borde komma på ett återbesök med en ny röntgen av mitt ben. Döm om min förvåning när jag hade en kallelse till röntgen och läkarbesök i min brevlåda redan på fredagen.

Jag fick en tid redan nu i torsdags så det gick ju alldeles otroligt fort. Det första jag fick göra när jag kom till sjukhuset var att bege mig till röntgen och en timme senare fick jag träffa en ortoped. Först av allt fick jag berätta om de problem jag har och sedan fick jag se bilder som tagits både någon dag efter operationen och de som tagits samma dag. Det kändes bra att med egna ögon få se det nya ben som bidats och att få veta att allt såg ut som det ska. En av de skruvar som jag har cirka en decimeter ovanför knät har dock flyttat lite på sig så jag ska tillbaka för en ny kontroll om ungefär fem veckor.

Under de två veckor jag jobbat innan läkarbesöket tog jag ut en semestertimme varje dag så min arbetstid var 16 timmar per vecka istället för de normala 20. Läkaren sjukskrev mig 50 procent i två veckor och 25 procent en vecka. Att det blev en period med deltidssjukskrivning beror på att jag förutom mitt brutna lårben har min MS-sjukdom i grunden. Tyvärr har jag blivit lite sämre i min MS under de månader som gått. Det är ju så det funkar när man inte har några reserver att gå på.

På väg tillbaka

Nu är det evigheter sedan jag skrev något senast. Tror aldrig jag haft ett så här långt uppehåll tidigare. I slutet av december och i januari var uppehållet minst sagt ofrivillig för då orkade jag helt enkelt inte skriva något. Att det inte blivit av under de senaste veckorna beror bara på att jag inte har kommit mig för att sätta mig och skriva. Nu är jag på väg tillbaka och jag ska berätta varför jag inte orkade skriva under så lång tid.

Under julen var min dotter och hennes pojkvän på besök och det var jätteroligt att ha dem här. Det som var mindre roligt var att jag drabbades av influensan på julaftonen. När Kalle Anka och hans vänner led mot sitt slut fick jag en fruktansvärd värk i hela kroppen. Jag klarade av julaftonen och juldagen med hjälp av Treo som verkligen kan vara en räddare i nöden när man blir sjuk. Men jag kände mig ändå risig och var nog inte mycket till sällskap.

På annandagens morgon vaknade jag och behövde gå på toaletten men jag kom aldrig fram dit. Strax innan jag nådde fram till dörren föll jag som en fura. Det var inte så att jag snubblade utan benen bar mig helt enkelt inte. Dottern och hennes pojkvän vaknade när jag föll och båda två kom för att hjälpa mig upp. Jag kände att något var riktigt galet och att det inte fanns några planer på att jag skulle kunna kliva upp.

Istället bad jag dottern hämta telefonen och ringde 112. Jag berättade om mitt fall och att jag misstänkte att något var brutet eller att benet på något vis hade gått ur led. När ambulanspersonalen kom och såg mig misstänkte de genast att jag hade fått en fraktur. Det blev föst en vända till Hälsocentralen och sedan bar det i väg till Sunderby sjukhus. När röntgen var avklarad fick jag veta att jag hade brutit lårbenet. Det hade gått tvärt av!

Det dröjde till dagen efter innan operationen blev av. Blev kvar på sjukhuset drygt en vecka och under den veckan hade jag nästan 40 graders feber under fem dagar. Så fruktansvärt sjuk som jag var dessa dagar har jag aldrig tidigare varit. I efterhand kunde jag konstatera att jag hade massor av minnesluckor av tiden på sjukhuset. Att nyårsaftonen passerade märkte jag knapp där jag låg i min säng och åt smärtstillande mellan varven som jag sov.

Efter drygt en vecka skickade jag från det överbelagda sjukhuset till det sjukhem som finns här där jag bor. Där tillbringade jag två veckor innan jag äntligen fick komma hem på riktigt. Då var det ordnat med hemtjänst och matleverans via hemtjänsten. Det var skönt att komma hem igen men de första veckorna hemma var jag fruktansvärt bedrövlig. Jag kan fortfarande inte ta ett enda steg utan att använda rollator och det kommer säkert att dröja många månader innan jag är återställd.

I vilket fall ska jag börja jobba igen i morgon och det ska bli intressant att se hur det ska gå. Det är jag själv som valt att börja en fredag istället för att vänta till måndag då min sjukskrivning är slut. På så sätt får jag mjukstarta med några timmars arbete och sedan blir det vila under helgen. Det här inlägget blev långt även om jag försökt skriva så kortfattat som möjligt. Nu är jag alltså på väg tillbaka även om jag har lång väg kvar…

Vare sig till eller från

Nu är det en vecka sedan hälsomånaden var till ända. Det jag kan konstatera är att det gjorde vare sig till eller från varken på vikten eller på midjemåttet. Jag måste förstås erkänna att det förstås är en liten besvikelse men inte är det så att jag deppar ihop för den sakens skull. Den enda skillnaden jag märker är på ekonomin. Under de fyra veckor jag och min väninna levde extra hälsosamt var vi inte ut och åt en enda gång.  Det finns alltså en liten positiv effekt och den är förstås inte att förakta.

De senaste månaderna har grävt djupa hål i min kassa. Det är inte precis billigt att vara på rehab. Jag fick betala 2000 kronor för min vistelse där. Dessutom tappade jag en bit av en tand veckan innan jag åkte och det kostade drygt 1300 kronor. I och med att jag jobbar får jag löneavdrag och sjukpenning när jag är på rehab så det innebär mindre inkomst och mer utgifter. Jag har tvingats ta av de sparade pengar som det är tänkt att jag ska använda först när jag går i pension.

Det är i sig ingen höjdare att ha en kronisk sjukdom och inte blir det bättre av att ekonomin blir sämre. Under en lång rad av år har jag haft en reallönesänkning varje år. Den sjukersättning jag har på halvtid ökar ingenting och i och med att jag bara jobbar halvtid blir löneutvecklingen dessutom sämre. Det enda sättet jag kan påverka min ekonomi med är att dra ner på utgifterna. Samtidigt blir det otroligt trist att dra ner på allt som ger livet en guldkant. Det är bara att bita ihop och kämpa på...

Hälsomånad

Nu är det två veckor sedan min rehabperiod var över och det var lika bra den här gången som alla andra gånger jag varit där. När jag väl får fokusera på att träna känner jag mig alltid peppad att fortsätta träna när jag kommer hem. Tyvärr hade jag oturen att dra på mig en ordentlig förkylning som bröt ut sista dagen jag var på rehab så jag kunde inte alls fortsätta på det sätt jag hade tänkt mig. Nu först känner jag mig helt återställd så nu gäller det att ta nya friska tag igen.

Redan innan jag åkte iväg bestämde jag och en av mina bästa vänner att skulle ta en hälsomånad när jag kom hem igen. Under denna månad ska vi äta extra nyttigt och inte dricka en droppe alkohol. Vi har båda som mål att under den här tiden lyckas minska midjemåttet en aning. Ingen av oss är överviktiga men tenderar ändå att ha en besvärande bilring. Nu när halva tiden gått märker jag inte någon skillnad vare sig på vågen eller på midjemåttet.

Jag äter i och för sig ganska nyttigt hela tiden så det kan vara en anledning till att det inte hänt något. Läsk dricker jag aldrig och godis och fikabröd är det mycket sällan jag får i mig. Den stora förändringen är att jag och min väninna har skippat våra middagar med tillhörande vin på fredagar och det är klart att det kanske trots allt inte gör så himla stor skillnad när allt kommer till kritan. Nåja, även om det är lite trist att avstå från våra fredagsmiddagar så ska vi köra samma koncept den tid som är kvar.

Krånglig process

I morgon är det äntligen dags för min årliga rehabperiod. Under två veckor har jag förmånen att bara fokusera på att träna min otränade kropp och att vila. Det är som alltid lika välbehövligt. Just nu har jag ganska fullt upp med allt jag ska göra innan jag åker iväg och en av alla saker jag som stod på min att-göra-lista var att betala räkningarna. När jag ändå hade i gång datorn kom jag att tänka på att det är evigheter sedan jag skrev något i bloggen.

Jag har varit på rehab årligen under väldigt många år. För nästan varje år så tillkommer det något nytt moment som gör att det är en ganska krånglig process innan allt är klart. Under den gångna veckan har jag tänkt en del på att man ska ha en hel del ork och energi för att göra allt som behöver göras. Att få göra något som är så viktigt borde inte vara så krångligt.

De första åren gick det till så att jag blev uppringd av sjuksköterskan som jobbar på öppenvårdsrehab som frågade om jag ville komma dit. Sedan fixade hon så att en läkare på sjukhuset skrev remissen och när jag kom dit hade jag ett inbokat läkarbesök och då skrev läkaren läkarintyget som skulle skickas till Försäkringskassan. Allt var otroligt enkelt och gick väldigt smidigt. Nu är allt så mycket krångligare.

Först ska jag ringa till Hälsocentralen där jag bor för att få en läkartid för att få en remiss. Sedan får jag ett brev från öppenvårdsrehab om att jag kommer att få en kallelse inom tre månader. På kallelsen står det att jag får komma dit för att göra en bedömning OM jag ska erbjudas rehab. När jag väl vet tidpunkten gör jag en ansökan hos Försäkringskassan om förebyggande sjukpenning. Sedan ska jag än en gång ringa Hälsocentralen för att få en läkartid för att få ett intyg som ska skickas till Försäkringskassan. Nu i år tillkom det dessutom att jag måste skicka in en plan för rehabiliteringen innan de kan fatta beslut om att bevilja sjukpenning i förebyggande syfte.

Det är helt otroligt hur mycket det går att krångla till något som borde vara rätt enkelt! Jag har en diagnos på en kronisk sjukdom. Diagnosen har jag haft i nästan 25 år och jag behöver rehabilitering för att bibehålla mina funktioner så länge som möjligt. Hur svårt kan det vara egentligen? Man skulle kunna tro att det finns någon som har alldeles för lite att göra eller något i den stilen…

Nästa år

Nu är min semester slut för den här gången och i morgon är det dags att återgå till jobbet och det vanliga vardagliga livet. Min semester har varit bra och i det stora hela kan jag inte klaga på vädret heller. Numera tål jag inte värme på samma sätt som jag gjorde tidigare så jag är glad att det inte varit allt för varmt.

Ska jag vara helt ärlig så har jag inte alls lust att börja jobba igen men jag har inte mycket till val. Jag har haft tre veckors semester och just nu önskar jag att jag hade haft fyra veckor istället. Det är ganska många år sedan jag hade fyra veckors sommarsemester och varje år tänker jag att nästa år ska det bli fyra.

Nästa år ska jag ha fyra veckors semester!

Tredje gången gillt?

I morgon är det precis tre veckor sedan jag började jobba efter min sjukskrivning och det har gått hur bra som helst. Under semestertiden är det betydligt lugnare på jobbet än vanligt så min arbetsbelastning har varit mindre än den brukar och det är förstås en anledning till att det gått så bra. När morgondagen är gjord börjar jag min semester och tre veckors semester efter tre veckors arbete är inte helt fel.

Under tiden jag var sjukskriven tog jag tag i projektet att söka handikappersättning. Det är verkligen ett projekt att ta itu med något sådant. Jag har sökt två gånger tidigare och fått avslag men de gångerna hade jag inte riktigt koll på hur stor merkostnad man behöver för att det ska vara lönt att söka. Den här gången har jag bättre koll så jag hoppas det blir tredje gången gillt. Gudarna ska veta att det är kostsamt att vara sjuk!

När man inte är trött

I torsdags började jag jobba igen efter nästan en månads sjukskrivning. Min sjukskrivning gällde till och med igår men jag bestämde mig för att börja jobba lite tidigare än det som var tänkt från början. Det kändes en aning osäkert att börja tidigare för även om jag blivit betydligt piggare så varierar orken kraftigt från dag till dag. Hur som helst tänkte jag att det trots allt kunde vara bra med lite mjukstart på några timmar och att efter det ha en tre dagar lång helg.

Min första arbetsdag var bara fyra timmar lång och jag var beredd på att jag skulle vara rejält trött efter de timmarna. Som den morgontrötta person jag är har jag aldrig stigit upp tidigare än klockan nio någon dag och i torsdags var alarmet ställt på klockan sju. Jag hade förvarnat på jobbet om att jag kanske skulle bli lite sen denna första dag. Vi har flextid till klockan nio så det finns lite tid att spela på.

Det var inte alls så svårt som väntat att stiga upp tidigt i torsdags. Timmarna på jobbet gick jättebra och jag var inte det minsta trött efter jag gjort mina fyra timmar. Efter lunch hade jag en klipptid hos frissan och senare på eftermiddagen var jag och inhandlade mat och dryck inför midsommaren tillsammans med en väninna. Trots allt jag gjorde under torsdagen var jag alldeles otroligt pigg hela kvällen.

Det var en fantastisk känsla att vara så pigg under en hel dag. På kvällen ringde jag och pratade med min dotter bara för att berätta hur pigg jag var trots allt jag gjort. Tänk att man kan bli så lycklig över att bara känna sig näst intill normal under en dag! En mer eller mindre ständig trötthet är numera normaltillståndet. Jag hade nästan glömt bort hur det känns när man inte är trött…

En dag i taget

Nu har jag inte jobbat på två veckor och jag har inte saknat jobbet en sekund. Det hade jag i och för sig inte väntat mig heller efter så pass kort tid. Allt är helt ok men jag känner inte att jag har fått mer ork eller energi under den här tiden. Det kanske man inte heller kan vänta sig eftersom jag kände mig helt slutkörd innan sjukskrivningen påbörjades.

Jag tar en dag i taget och gör det jag orkar och det jag har lust med. Särskilt mycket har jag inte sysselsatt mig med men det är väl inte det som är tanken med att vara sjukskriven. Sommaren började för drygt två veckor sedan men har tagit en ordentlig paus under helgen. Det har visserligen varit soligt men fredag och lördag blåste det iskalla vindar så den mesta tiden har jag hållit mig hemma.

Det är otroligt skönt att inte behöva tänka på jobbet på ett tag. Men tiden går snabbt och rätt vad det är ska jag dit igen. Bävar en aning för att komma tillbaka eftersom det alltid brukar finnas lite väl mycket att ta tag i efter en tids frånvaro. Som synes har jag inte helt kunnat släppa tankarna på jobbet som jag borde ha gjort men det är väl så det är.

Jag måste skärpa till mig och ta en dag i taget!

Oväntad reaktion

Den första av mina fem veckor som sjukskriven är över. Någon förbättring i mitt allmänna mående har inte inträffat men det kanske man inte kan vänta sig efter så pass kort tid. De första dagarna av veckan som gick tog jag det väldigt lugnt och det enda jag gjorde förutom det vanliga vardagliga var att rensa i lite papper. Under senare delen av veckan har jag så smått kommit igång med lite träning med betoning på lite. Min ork är verkligen i botten just nu. Jag har mått riktigt bra när jag varit hemma och till och med tänkt tanken att det bara är dumheter att jag ska vara sjukskriven. Men ack så fel jag hade när jag tänkte de tankarna.

I torsdags var jag ut och åt lunch med en av mina arbetskamrater och då undrade hon om jag hade lust att komma och fika på jobbet på eftermiddagen och det blev bestämt att jag skulle göra så. Jag tyckte inte det var några konstigheter med det eftersom min sjukskrivning inte är relaterad till mitt jobb utan för att jag är i en dålig fas i min sjukdom nu. När jag suttit i fikarummet en stund fick jag en oväntad reaktion. Helt utan förvarning blev jag totalt dränerad på energi och fruktansvärt trött. Då fick jag klart för mig att det inte råder någon tvekan om att jag behöver vara sjukskriven…

Tid för återhämtning

För ganska exakt en vecka sedan kom jag hem efter att ha varit bortrest nästan två veckor. Min resa hade två olika resmål som av ekonomiska skäl passade bra att göra en enda resa av. Jag behövde nämligen först flyga till Arlanda i båda fallen. Första delen av min resa gick till min bror där jag tillbringade några underbara ”sommardagar”. För var faktiskt sommarvarmt under tiden jag besökte honom och det var underbart härligt efter en lång vinter. Andra delen av min resa gick till min dotter och där stannade jag en hel vecka innan jag åkte hem igen. Själva resandet gick jättebra och assistansen på de två flygplatser jag besökte fungerade perfekt.

Tisdag förra veckan var det så dags att börja jobba igen. Det var trevligt att komma tillbaka till jobbet igen men jag kunde tyvärr till min besvikelse konstatera att redan efter ett par timmar på jobbet kändes det som om jag aldrig varit ledig och allt var precis lika tungt som vanligt. Det är helt och klart så att jag egentligen inte orkar jobba. Till saken hör att jag denna min första arbetsdag hade en inplanerad läkartid på Hälsocentralen. Mitt huvudärende där var att få en remiss för rehabilitering och förnyelse av några recept. I vanlig ordning frågade min läkare hur jag mår rent allmänt och jag berättade förstås om hur jag upplever min situation. Den tid när jag låtsas att allt är bättre än det är har för länge sedan passerat.

Läkaren ansåg att jag borde gå hem direkt med en sjukskrivning på en månad. Jag tyckte inte det kändes helt bra att bara jobba en dag efter en så pass lång ledighet så vårt samtal slutade med att jag skulle påbörja sjukskrivningen från och med idag. Nu får jag äntligen gott om tid för den återhämtningen jag så väl behöver. Min plan är inte att ligga på soffan och titta i taken under tiden jag är sjukskriven för att vara inaktiv gör inte att man blir piggare och mår bättre. Jag tänker i första hand att ta dagen som den kommer och se till att sova och äta ordentligt. En del tid ska jag ägna åt träning och vistelse i friska luften och sen blir det förstås tid till lite annat.

Hoppas på att snart må bättre!

Sirap i hjärnan

I vanlig ordning är det ett tag sedan jag senast skrev något i bloggen. Jag var hemma från jobbet hela veckan efter påsk och det var ovanligt klokt av mig att tillåta mig att få all den vila jag behövde. När jag vaknade på lördagen kände jag mig helt fri från förkylningen och piggare än jag varit på evigheter. Det var en helt underbar känsla att vara så pigg.

Veckorna som ha gått efter det har jag också varit relativt pigg. Bäst mår jag när jag inte jobbar så det är nog trots allt så att jag egentligen inte borde jobba alls. Det tar alltid ett par timmar från jag stigit upp innan segheten går ur både kroppen och knoppen oavsett om jag är ledig eller inte men det brukar vara hanterbart.

Idag har jag dock haft en riktigt jobbig dag och jag hade sirap i hjärnan ända tills klockan var över 11. Min koncentration var i botten och tankeskärpan var under all kritik. De sista timmarna på jobbet var ok men när jag kom hem vid tvåtiden var jag i vanlig ordning slut som artist. Nu ungefär tre timmar senare är jag äntligen på väg tillbaka.

Livet med MS är ingen dans på rosor…

Välbehövlig vila

Förra veckan kände jag att en förkylning var på gång och under påskhelgen bröt den ut. Den tid då jag gick till jobbet trots att jag känner mig sjuk är sedan länge förbi så jag sjukanmälde mig i tisdags. Onsdagar jobbar jag inte och när jag fortfarande kände mig ganska risig på onsdag eftermiddag ringde jag min chef och berättade att jag tänkte stanna hemma hela veckan. Jag passade även på att tala om för henne att en förkylning tar mycket hårdare på mig än på någon som är ”grundfrisk”.

Under veckan som gått har jag till största delen ägnat mig åt att vila och det har varit en minst sagt välbehövlig vila. Förkylningen har blivit bättre men det dröjer nog någon dag till innan jag är helt återställd. Under dagen i dag har jag fått min lägenhet städad och det är alltid lika underbart när det blir gjort. Jag är inte helt förtjust i att vara hemma när lägenheten ska städas men som tur är har det varit soligt och fint i dag så största delen av tiden satt jag ute i solväggen och läste en bok.

Det var hur härligt som helst...