25 februari 2015

Det blir inte mycket

Jag känner mig så himla ”lat” och det blir inte mycket gjort under mina lediga dagar. Visst känns det bra att jag har blivit kvitt min prestationsångest men jag ibland önskar jag att det fanns en liten gnutta kvar av den. Det finns massor att ta itu med här hemma men jag lyckas inte komma längre än att jag tänker på vad jag ”borde” göra. Om jag bara kom mig för att göra någon liten grej varje dag jag är ledig men inte det. Håller ärligt talat på att vara lite trött på mig själv. Några av mina krukväxter håller på vara i desperat behov av ny jord och det är bara ett litet exempel på vad som finns att göra. Nu till något helt annat som också har med inläggets rubrik att göra.

I slutet av förra veckan kom mitt orangea kuvert och det var inte någon upplyftande läsning. Det är i och för sig inte någon nyhet att det inte blir mycket i pension men det är inte alls roligt att bli påmind om den saken. Grejen är att det inte finns någonting jag kan göra åt saken heller. Inte har jag något överskott som jag kan spara och att jag skulle klara av att jobba längre än till 65 års ålder är knappast troligt. Den senaste tiden har jag mer än en gång hört att det pratats om kvinnor som får låg pension för att de inte jobbat heltid av olika skäl. Inte en enda gång har jag hört att det pratats om kroniskt sjuka som får dålig pension för att de jobbat deltid eller inte alls.

Det var inte smart att bli sjuk!

15 februari 2015

Lyckas nästan aldrig

Tiden bara fortsätter att rusa iväg. Jag tycker inte alls det känns som om det är så länge sedan jag skrev mitt förra inlägg som det faktiskt är. Att tiden går fort ser jag som ett tecken på att jag inte precis har långtråkigt och det är förstås bra. Jag mår bra och det tycker jag mig ha gjort ganska länge. Visst kommer det då och då dagar när livet inte är så kul men de bra dagarna är helt klart i majoritet så jag ska inte klaga.

Det jag nästan aldrig lyckas med är att komma mig i säng den tid jag har tänkt mig. Ofta brukar jag skämtsamt säga att jag är som en tonåring. Jag vill inte gå och lägga mig och jag vill inte stiga upp på morgonen. Under åratal har jag fört en ständig kamp med mig själv men det har inte gjort vare sig till eller ifrån. Jag borde kanske sluta att tänka på saken och helt enkelt försöka acceptera att jag är som jag är i just det här fallet.

Nu i helgen pågår det en filmfestival här och i kväll ska jag gå på bio och se ”Turist”. Det som är lite speciellt med den här filmfestivalen är att man efter varje film har ett samtal om filmen mellan publiken och någon som representerar filmen. I kväll kommer Johannes Bah Kuhnke att finnas på plats i biosalongen. Det ska bli intressant. Dessutom är det ganska många år sedan jag var på bio en söndagskväll…

4 februari 2015

Nytt recept på LDN

Som jag har skrivit om tidigare började jag använda LDN, Low Dose Naltroxen, i början av oktober 2013. Det är massor av år sedan jag hörde talas om LDN första gången men då jag kollade upp medicinen lite mer ordentligt visade det sig att man inte får kombinera den med Betaferon som jag använde som bromsmedicin vid den tiden. När jag slutade med Betaferon läste jag på om LDN än en gång och jag blev till slut helt övertygad om att jag måste prova och se om det var något som kunde hjälpa mig.

Jag hade turen att få tag på ett antal kapslar med LDN av en person som inte kunde fortsätta använda den på grund av biverkningar som blev för besvärande. Det är mycket få och lindriga biverkningar av LDN men har man otur så har man. När jag fick mina kapslar och skulle börja så började jag med mycket låg dos. Jag blandade ut kapslarna med vatten och startade med en dos på 0,75 mg. Döm om min förvåning när jag fick positiv effekt redan efter fyra dagar!

Det som hände efter fyra dagar var att den mycket jobbiga värk jag hade haft dagligen i evigheter plötsligt var som bortblåst. Värken har i princip hållit sig borta under de 16 månader jag använt LDN. Någon enstaka dag har jag haft en liten antydan till värk men den har inte ens varit i närheten av hur den var tidigare. Förutom att värken är borta har jag fått betydligt mer energi och jag känner mig klarar i huvudet. En annan positiv sak är att mina urinträngningar i stort sett har upphört och i maj förra året slutade jag med Detrusitol.

Ungefär en och en halv månad efter jag startat med LDN hade jag ett inplanerat läkarbesök på Hälsocentralen där jag bor. När vi klarat av det som var anledningen till mitt besök berättade jag om att jag använde LDN och om mina positiva erfarenheter. Jag berättade kort om medicinen och hade med mig en hel del papper som jag lämnade till läkaren. Hon lyssnade uppmärksamt och intresserat och när jag bad om att få ett recept så skrev hon ut ett till mig.

När jag träffade min neurolog för lite drygt ett år sedan berättade jag om medicinen jag använder och om mina erfarenheter av den. Härom veckan träffade jag min neurolog igen och under samtalets gång tittade hon på min medicinlista i sin dator och frågade om jag ville att hon skulle skriva ut ett nytt recept på LDN. Jag trodde knappt mina öron eftersom de flesta läkare är mycket ovilliga att skriva ut just den medicin jag använder. Nu har jag alltså ett nytt recept på LDN. Visst har jag tur?

1 februari 2015

Längre tid


Äntligen har dagarna blivit så långa att det är ljust när jag kommer hem från jobbet. Jag får betydligt mer energi och ork av ljuset. Under veckan som gått har det snöat i massor så solen har bara visat sig några få korta stunder. Förra söndagen var det inte ett moln på himlen och det var kallt som sjutton men det var så vackert att jag bara var tvungen att ge mig ut för att ta några bilder. För det mesta fotar jag bara med mobilen eftersom den alltid följer med mig när jag går ut. När det är kallt ute har jag inte lust att använda någon av mina kameror eftersom jag blir iskall om händerna på nolltid. 

 
Även om jag har mer ork och energi nu än när det var som mörkast så får jag inte mycket gjort de dagar jag är ledig. Allt jag gör tar så mycket längre tid nu än det gjorde förr och att stressa på och skynda mig med det jag gör är det aldrig tal om numera. Sjukdomen har gjort mig extremt stresskänslig så jag har inget annat val än att ta det lugnt vad jag än håller på med. Som tur är blir jag aldrig irriterad över att jag inte får gjort det jag tänkt. Efter nästan 23 år med MS har jag haft god tid att vänja mig vid de nya förutsättningar som gäller. 


Under helgen som gått har det varit riktigt skitväder och det dåliga vädret började redan i torsdags. Snön har vräkt ner och det har blåst mycket. I fredags morse låg det cirka 15 centimeter snö framför min ytterdörr så jag hade nästan problem att få upp den. Det är otroligt tungt att gå i djupsnö så jag är glad att jag har nära till jobbet. Både igår och idag har jag bara varit ut några korta stunder. MiniCrossern till trots så är det inte kul att ge sig ut i snön och blåsten. Idag var jag lite orolig för att jag skulle köra fast i snön men som tur var gjorde jag inte det…