Den ska bli min!

Jag har fått besked om att jag har beviljats en Mini Crosser som hjälpmedel. Du anar inte hur glad jag blev när jag fick beskedet! Mini Crossern är beställd men jag vet inte när den kommer. Då den kommer ska jag först få en introduktion och som jag har förstått det hela ska jag ta någon sorts ”körlektioner” under överinseende av arbetsterapeuten innan jag få ha den på egen hand. Den jag får ser inte riktigt ut som den på bilden för jag ska inte ha något nackstöd på sätet. Färgen kommer dock att bli grå trots att jag hellre hade haft lust att ha en annan färg men landstinget har tydligen bara upphandlat grå så jag får väl försöka pimpa den på något sätt. Nåja, färgen är inte det viktigaste. Jag ser fram emot att kunna ta med mig kameran och ge mig ut på en åktur. Så underbart kul det ska bli!

Mer eller mindre utslagen

Redan i måndags kände jag att jag hade en förkylning på gång och på tisdag kväll bröt den ut. På onsdagar jobbar jag inte och som den optimist jag är var jag säker på att det inte skulle bli värre än det var men tji fick jag. På onsdag kväll bestämde jag mig för att stanna hemma från jobbet igår och jag skickade ett mail till jobbet om att jag skulle vara hemma men att jag skulle komma idag om jag blev mig bättre.

När jag vaknade igår morse hade jag ingen röst och jag kände mig riktigt bedrövlig. Orkade absolut ingenting. Visserligen diskade jag efter frukost men det var ungefär allt. Någon middag orkade jag inte laga. Var dödstrött hela kvällen och satt i soffan och tyckte synd om mig själv. Jag tittade på Rapport och sedan gjorde jag mig i ordning för kvällen, tog näsdroppar och en Panodil och gick till sängs.

Även om jag var trött tog det förstås ett tag innan jag somnade. När jag vaknade idag konstaterade jag att jag sovit väldigt många timmar. Har känt mig mer eller mindra utslagen även idag och det har varit en riktigt tung dag. Det är inte första gången jag märkt att jag inte har några som helst reserver att gå på. Vilken tur att det är helg nu så jag har några dagar till på mig att vila upp mig innan det är dags för jobbet igen!

D-vitaminnivå

För ett par veckor sedan tog jag för tredje gången på tre år blodprov för att kontrollera och igår när jag var på ett läkarbesök på Hälsocentralen fick jag svaret på mitt senaste prov. Med tanke på att jag tar tillskott av D3 blev jag mycket förvånad när jag fick besked om att min D-vitaminnivå har sjunkit och att jag bara låg på 77 nmol/l. Det är lite drygt ett år sedan förra provet och då hade jag 101 nmol/l och året innan det hade jag 131 nmol/l. Första gången jag fick göra testet bad jag om det med anledning av att jag tog tillskott på eget bevåg och den gången sade jag att jag var oroligt för att jag tog för mycket, vilket var en vit lögn eftersom jag inte alls var orolig för det. Anledningen till min lilla lögn var att jag hade hört att det kan vara svårt att få ta det här provet.

Vid den tid då jag tog mitt första prov tog jag 4000ie D3 per dag. I januari förra året fick jag Detremin på recept av min neurolog och då löd ordinationen på 21 droppar i veckan vilket motsvarar 2000 ie per dag. Då D-vitamin är ett fettlösligt vitamin behöver man inte ta det varje dag utan det går hur fint som helst att ta det en gång i veckan. Med 77 nmol/l har jag inte brist men jag tycker ändå att det är lite bekymmersamt att jag ligger så lågt så nu kommer jag att öka på mitt tillskott framöver. Många anser att man bör ligga på mellan 125 och 250 nmol/l när man har MS men frågan är om det finns någon läkare som kan bekräfta att det verkligen är så?

Otroligt positivt

I fredags kom jag hem efter mina två veckor på rehab och helgen har till stor del gått åt till att komma i fas här hemma igen. Jag hade konstigt nog ork att packa upp det mesta på redan i fredags och var inte alls så trött som jag brukar vara när jag kommer hem. I samband med inskrivningen på rehab för två veckor sedan fick jag bland annat göra ett balanstest och då gladdes jag över att jag trots att jag inte tränat så mycket under vintern fick bättre resultat på testet än jag hade i höstas.

I vanlig ordning gjordes ett nytt test under slutet av perioden och det var otroligt positivt att se att så lite som en dryg veckas intensiv träning kan göra så stor skillnad på balansen. Det visade sig nämligen att jag hade åstadkommit en rejäl förbättring på den korta tiden. Tyvärr räcker inte orken till för så mycket träning när jag är tillbaka i vardagen så det är svårt för mig att behålla det jag ”vunnit” eller att få någon ytterligare förbättring. Men istället för att gräma mig över det är jag glad att jag i så många år haft förmånen att få två veckors rehabilitering varje år under så många år.

I dag var det alltså dags för mig att börja jobba igen. Då och då händer det att jag har svårt att somna och det hände förstås igår kväll så jag fick före lite sömn i natt och var ovanligt trött i morse. Men det är smällar man får ta. Arbetsdagen har gått bra men ovan som jag är efter två veckors frånvaro från jobbet så kände jag mig rejält utsliten när jag kom hem på eftermiddagen. Jag har tagit det lugnt hela eftermiddagen och kvällen och det kommer inte att bli någon sen kväll för mig…

Resten av veckan

I tisdags kom jag igång ordentligt med träningen och det kändes bra. På onsdag kväll var jag bjuden på middag hos en gammal klasskompis från gymnasietiden. Vi tillbringade ganska mycket tid tillsammans under skoltiden men förlorade kontakten efter en tid. För några år sedan fick vi av en tillfällighet kontakt med varandra igen och sedan dess har vi träffats varje gång jag har varit här på rehab. Det är alltid lika roligt att träffa henne och vi har en hel del gemensamt trots att vi inte hade någon kontakt alls på väldigt många år.

Jag tog bussen från sjukhuset till stan när onsdagens träning var avslutat och tyvärr upptäckte jag ganska snart att jag hade ovanligt dålig ork den eftermiddagen. Efter en enda affär var jag helt slut i mina ben. Tur att jag hade min krycka med mig så att jag kunde ta mig till närmaste galleria. Där köpte jag mig en cappuccino och blev sittande länge och väl. Strax efter jag gått därifrån ringde min väninna och sa att hon avslutat sin arbetsdag och eftersom min ork ändå var obefintlig bestämde vi var hon skulle hämta mig. Resten av kvällen blev både vilsam och trevlig.

På torsdagen var jag inte i någon vidare form så jag tog det lite lugnare med träningen. När man vill väldigt mycket är det lätt att ta i mer än man borde. Att jag vill mer än jag klarar är ett av mina ”problem”. Ägnade torsdagskvällen åt välbehövlig vila. Enligt min plan skulle jag ta bussen till Umeå på fredag eftermiddag och tillbringa helgen hos sonen och hans familj men tyvärr blev det inte så. Sent på torsdag kväll fick jag ett sms från sonen om att mitt yngsta barnbarn fått magsjuka. Den äldre av dem blev sjuk i tisdags så jag bestämde mig för att inte åka.

Då jag redan innan jag åkte hemifrån hade bestämt mig för att inte resa hem under helgen så jag har tillbringat helgen på patienthotellet. Min helg har alltså varit väldigt lugn och det känns nästan som om jag till och med har vilat lite väl mycket. Nåja, att vila lite för mycket någon gång då och då kanske inte skadar. Idag har jag ärligt talat haft lite långtråkigt och jag önskar att jag hade kunnat ta en rejäl promenad för idag har det varit riktigt skönt väder. Långpromenader hör tyvärr till historien men jag har varit ut på en liten kort promenad.

Känner mig redo för en ny träningsvecka!

Påbörjat

Idag har jag äntligen påbörjat min två veckor långa rehabilitering. Det är första gången jag är på rehabilitering på våren. Alla tidigare år har jag varit här under två veckor i augusti så det känns lite annorlunda eftersom jag är van vid att det är sommar när jag är här. Den här första dagen har jag inte hunnit med någon direkt träning men det har ändå blivit lite träning eftersom jag har genomgått ett antal tester. Det var positivt att få konstaterat att jag klarade av balanstestet lite bättre nu än jag gjorde i höstas. Största förklaringen till att det gick bättre nu är förmodligen att jag var extra nergången i höstas eftersom jag varit i ovanligt mycket stillhet under förra sommaren på grund av att jag opererade min högra fot i mitten av maj förra året. Det känns som alltid lika positivt att vara här och jag har goda förhoppningar om att jag ska märka att jag förbättras under den här tiden.

Under helgen som gick var jag på en nöjesresa tillsammans med den av mina vänner som jag umgås mest med. Efter lunch på fredag åkte vi till Skellefteå och vi har bott på hotell under två nätter. Vi hann med en liten shoppingrunda redan på fredagen och sedan gick vi på en pub och drack en öl. Det var så mysigt att sitta där att vi bestämde oss för att äta vår middag där. Vi åt fish and chips och drack en öl till innan vi gick tillbaka till hotellet. På lördagen blev det lite mer shopping och lyxigt värre med både lunch och middag ute. Istället för att åka hem igår så tog jag bussen till Piteå. Jag hade ordnat så att jag fick komma till patienthotellet redan igår och det var verkligen skönt att slippa stiga upp i ottan i morse för att åka hit. Det är allt från mig för den här gången. På återhörande!

Gångtest

För ett par år sedan slog mig tanken att jag kanske skulle sälja bilen köpa mig en elmoppe. Att ha bil är egentligen för dyrt för mig men jag klarar mig ju inte utan. Tänkte på det här med elmoppe ganska länge men till sist kom jag fram till att den ändå inte kan ersätta bilen fullt ut. På vintern kan det vara rejält kallt och ibland kommer det massor av snö. Tror inte det funkar vidare bra att köra en elmoppe när det är mycket snö. Dessutom är jag vansinnigt frusen av mig och är ju också en begränsande faktor. När det regnar och/eller blåser vill man nog inte heller sätta sig och köra. Jag vet att man ska se möjligheterna och inte hindren men det är inte så lätt alla gånger.

Trots alla negativa saker jag hittat har jag ändå inte kunnat släppa tanken på en elmoppe helt och fullt. I höstas ringde jag till arbetsterapeuten och frågade om det går att få en som hjälpmedel och den möjligheten finns. Eftersom det var höst kom vi överens om att jag skulle höra av mig när det började våras. För drygt ett par veckor sedan ringde jag som vi hade bestämt. Någon dag senare kom arbetsterapeuten hit och då fick jag veta vad som gäller. Jag fick berätta om på vilket sätt min förmåga att gå är begränsad och svarade på ett antal frågor. Fick även veta att det finns två olika elmoppar att förskriva och vi blev överens om vilken som skulle passa mig bäst.

För en vecka sedan kom sjukgymnasten på hembesök och då fick jag än en gång svara på ett antal frågor och beskriva mina problem. Det gjordes även ett gångtest. Först skulle jag gå tio meter på tid tre gånger och den genomsnittliga tiden är den som ska stå på ansökan. Efter det skulle jag gå sex minuter i ett sträck och även det skulle göras med tidtagning. Det blev inte några sex minuters gång för mig för under andra vändan snubblade jag och klarade mig nätt och jämt från att ramla. Då avbröts testet eftersom det stod så i hennes instruktioner. Jag hade jobbat innan testet och var rätt trött när vi började och jag sa att det är precis det här som brukar hända när jag blir trött. Då lyfter jag inte min vänstra fot som jag ska.

Hon tyckte det var uppenbart att jag behöver en elmoppe men det är någon nämnd på landstinget som fattar beslut. Förutom underlag från arbetsterapeut och sjukgymnast ska ett läkarutlåtande skickas med. Det är minsann ingen enkel procedur det här. Nu återstår väntan. Hur länge jag får vänta på besked vet jag inte men det blir när det blir. Om jag får en elmooppe kommer det att bli en sån här: