Nu ska jag fortsätta att berätta min historia. Innan jag skulle åka hem efter min vistelse på sjukhuset i Umeå, där jag fått min diagnos, tillbringade jag två veckor på en rehabiliteringsavdelning på sjukhuset i Piteå. Min tid i Umeå var allt annat än trevlig och att komma till Piteå kändes nästan som att komma hem. Jag hamnade på ett rum med två sängar men jag var ensam på rummet. Det var rena lyxen efter att ha delat rum med tre andra under två veckor.
Det första som hände när jag kommit till ”mitt” rum var att jag fick frågan om jag ville ha något. Jag sa att det skulle varit gott med en kopp kaffe men att det kanske inte gick att få just då. Svaret jag fick var att jag självklart skulle få kaffe. Så var det minsann inte i Umeå. Inom loppet av en enda timme träffade jag ett antal personer på avdelningen. Det var både sjuksköterska, sjukgymnast, arbetsterapeut och den kontaktperson jag skulle ha under min vistelse.
Jag fick lite information om rutinerna som gällde och om vad som skulle hända de närmaste dagarna. Middagen jag fick var av en helt annan klass än jag varit van vid. Det var som om jag hamnat i en helt annan värld och jag kände mig på riktigt gott humör den kvällen. Under de veckor som gått sedan min vänstra arm och hand blivit förlamade hade jag varje dag kämpat med att med viljan få fingrarna att röra sig utan att lyckas. Idag har jag nästa svårt att föreställa mig hur det var då.
Den här första kvällen när jag låg ensam på min sal gjorde jag denna min övning. Nu hände något. Jag kunde räta ut fingrarna och sluta handen två gånger! Det var som om det skett ett mirakel och jag blev otroligt lycklig och tårarna kom. Under dagarna som följde förbättrades jag sakta och jag återfick hoppet om att jag skulle kunna bli bra igen. Livet började återvända till mig igen. Vilken befrielse det var. Jag skulle nog inte fortsätta att vara hjälplös för all framtid.
På torsdagen fick jag veta att jag skulle byta sal. Någon förklaring om varför jag skulle göra det fick jag inte. På kvällen den dagen hörde jag något om att det var en kvinna med MS som skulle ha mitt rum. Nästa dag träffade jag henne. Hon var totalförlamad och kunde bara röra huvudet och prata. Att se henne var en chock för mig. Jag hade ingen aning om att man kunde bli så dålig av MS. Att träffa denna kvinna var det minsta jag behövde i den situation jag befann mig…
Jag träffade oxå en kvinna som var totalförlamad och det var henne jag hade i mina tankar när jag fick min diagnos....är så tacksam att må som jag gör, att vara MS frisk.
SvaraRaderaKram
Jag hade träffat några personer som hade MS innan jag fick min diagnos och tyckte inte att det verkade allt för skrämmande även om jag blev ledsen när jag fick min diagnos. Den här kvinnan gjorde mig mycket rädd för vad som kunde komma. Nu 20 år senare är den rädslan sedan länge borta men jag kan inte påstå att känner mig inte MS frisk...
SvaraRaderaKram
Vad härligt med hyacinter, det doftar jul. Jag har flera stycken här hemma i olika blommning så det inte blir doftlöst här:).
SvaraRaderaKram
Jag älskar doften av hyacinter och tycker att den doften hör julen till :-)
SvaraRaderaKram
Jag vet ärligt talat inte hur jag reagerat om jag träffat någon som var så pass sjuk precis när jag fått min diagnos. Förstår att det inte var det roligaste.
SvaraRaderaHåller med; fjärde advent REDAN! Var tog tiden vägen? Men nu är alla julklappar köpta och inslagna, alla julkort postade och alla planer spikade så nu ska väl allting förhoppningsvis rulla på fint över jul och nyår =)
Det var helt otroligt skrämmande att se att man kunde bli SÅ dålig av den sjukdom jag precis hade fått veta att jag hade. Ingen kunde ju säga något om hur min MS skulle utveckla sig...
SvaraRaderaJag har inte slagit in alla klappar än men de är inköpta så det värsta är gjort :-)