Nu är det en vecka sedan hälsomånaden var till ända. Det jag
kan konstatera är att det gjorde vare sig till eller från varken på vikten
eller på midjemåttet. Jag måste förstås erkänna att det förstås är en liten
besvikelse men inte är det så att jag deppar ihop för den sakens skull. Den
enda skillnaden jag märker är på ekonomin. Under de fyra veckor jag och min
väninna levde extra hälsosamt var vi inte ut och åt en enda gång. Det finns alltså en liten positiv effekt och
den är förstås inte att förakta.
De senaste månaderna har grävt djupa hål i min kassa. Det är
inte precis billigt att vara på rehab. Jag fick betala 2000 kronor för min
vistelse där. Dessutom tappade jag en bit av en tand veckan innan jag åkte och
det kostade drygt 1300 kronor. I och med att jag jobbar får jag löneavdrag och
sjukpenning när jag är på rehab så det innebär mindre inkomst och mer utgifter.
Jag har tvingats ta av de sparade pengar som det är tänkt att jag ska använda
först när jag går i pension.
Det är i sig ingen höjdare att ha en kronisk sjukdom och
inte blir det bättre av att ekonomin blir sämre. Under en lång rad av år har
jag haft en reallönesänkning varje år. Den sjukersättning jag har på halvtid ökar
ingenting och i och med att jag bara jobbar halvtid blir löneutvecklingen dessutom
sämre. Det enda sättet jag kan påverka min ekonomi med är att dra ner på
utgifterna. Samtidigt blir det otroligt trist att dra ner på allt som ger livet
en guldkant. Det är bara att bita ihop och kämpa på...
http://www.drperlmutter.com/empowering-neurologist-david-perlmutter-md-dr-terry-wahls-2/
SvaraRadera