Att leva långsamt

Häromdagen kom jag att tänka på att innan sjukdomen kom in i mitt liv var det väldigt viktigt för mig att hela tiden hinna så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Att ha många bollar i luften och att helst göra flera saker samtidigt var det som gällde. Allt skulle gå fort och jag avskydde allt som hette väntan. Dessutom var mitt tålamod med på noll om andra människor var långsamma när de gjorde något. Att promenera långsamt och bara gå och strosa existerade inte i min värld.

Nu ser mitt liv hel annorlunda ut. Jag har mer eller mindre tvingats tänka om totalt. Numera kan jag inte gå med raska steg hur gärna jag än vill. Att göra flera saker samtidigt har jag slutat med. Jag har helt enkelt bestämt mig för att inte ens försöka göra det. Att fokusera på det jag gör har istället blivit min melodi. Jag har helt enkelt lärt mig att leva långsamt. Tänk om jag hade fått insikten om att det är det klokaste innan jag blev sjuk. Nåja, bättre efterklok än aldrig klok.

För övrigt kan jag berätta att min förfärliga trötthet verkar ha gett med sig för den här gången. Sedan drygt en vecka tillbaka har allt återgått till det mer normala. Jag har till och med klarat av omställningen till sommartid förvånansvärt bra. När jag tänker på saken kan jag inte ens komma ihåg att tidsomställningen gått så här smärtfritt någon gång tidigare. Mycket konstigt men samtidigt mycket positivt. Undrar vad det kan bero på? Äh, strunt samma. Det spelar ingen roll…