I morgon är det äntligen dags för min årliga rehabperiod.
Under två veckor har jag förmånen att bara fokusera på att träna min otränade
kropp och att vila. Det är som alltid lika välbehövligt. Just nu har jag ganska
fullt upp med allt jag ska göra innan jag åker iväg och en av alla saker jag
som stod på min att-göra-lista var att betala räkningarna. När jag ändå hade i
gång datorn kom jag att tänka på att det är evigheter sedan jag skrev något i
bloggen.
Jag har varit på rehab årligen under väldigt många år. För
nästan varje år så tillkommer det något nytt moment som gör att det är en
ganska krånglig process innan allt är klart. Under den gångna veckan har jag
tänkt en del på att man ska ha en hel del ork och energi för att göra allt som
behöver göras. Att få göra något som är så viktigt borde inte vara så
krångligt.
De första åren gick det till så att jag blev uppringd av
sjuksköterskan som jobbar på öppenvårdsrehab som frågade om jag ville komma
dit. Sedan fixade hon så att en läkare på sjukhuset skrev remissen och när jag
kom dit hade jag ett inbokat läkarbesök och då skrev läkaren läkarintyget som
skulle skickas till Försäkringskassan. Allt var otroligt enkelt och gick
väldigt smidigt. Nu är allt så mycket krångligare.
Först ska jag ringa till Hälsocentralen där jag bor för att
få en läkartid för att få en remiss. Sedan får jag ett brev från
öppenvårdsrehab om att jag kommer att få en kallelse inom tre månader. På kallelsen
står det att jag får komma dit för att göra en bedömning OM jag ska erbjudas
rehab. När jag väl vet tidpunkten gör jag en ansökan hos Försäkringskassan om
förebyggande sjukpenning. Sedan ska jag än en gång ringa Hälsocentralen för att
få en läkartid för att få ett intyg som ska skickas till Försäkringskassan. Nu
i år tillkom det dessutom att jag måste skicka in en plan för rehabiliteringen
innan de kan fatta beslut om att bevilja sjukpenning i förebyggande syfte.
Det är helt otroligt hur mycket det går att krångla till
något som borde vara rätt enkelt! Jag har en diagnos på en kronisk sjukdom.
Diagnosen har jag haft i nästan 25 år och jag behöver rehabilitering för att bibehålla
mina funktioner så länge som möjligt. Hur svårt kan det vara egentligen? Man
skulle kunna tro att det finns någon som har alldeles för lite att göra eller
något i den stilen…