18 november 2011

Så här började allt

Att lyssna på kroppen har aldrig varit min starkaste gren. Under större delen av mitt liv har jag låtit bli att göra just det. Istället för att lyssna på kroppen har jag bara kört på. Innan jag fick det första skov som ledde till att jag fick uppsöka en läkare hade hur många varningsklockor som helst ringt. De hade ringt i flera månader och jag hade högaktningsfullt struntat i att lyssna. Hade jag vetat vad som skulle hända hade jag självklart agerat på ett annat sätt än jag gjorde. Som alla vet är det alltid enkelt att vara efterklok. Att vara klok i förväg är inte alls lika lätt.

I flera månader hade jag levt i en fullständigt ohållbar situation. Men det förstod jag först i efterhand. Mitt liv var fyllt av stress. Jag tyckte att jag inte räckte till vare sig hemma eller på jobbet. Men som den ”duktiga flicka” jag var fortsatte jag att anstränga mig till bristningsgränsen. Jag har alltid haft problem med sömnen men månaderna innan jag fick mitt skov var det värre än någonsin. Det var mer regel än undantag att klockan blev både ett och två på natten innan jag somnade. Om jag någon gång somnade tidigare vaknade jag på natten och låg vaken i timmar.

Mina sömnproblem borde ha fått mig att förstå att något var fel. Men min enda reaktion var att jag blev allt mer irriterad över dem. Jag ignorerade det hela och fortsatte att kämpa på. Så kom den dagen när båda mina fötter var avdomnade när jag vaknade. Jag hade en konstig stickig känsla i fötterna. Det kändes som när man suttit i en konstig ställning och en fot ”somnar” och sen vaknar igen. Jag brukar beskriva det som att det känns som om jag har ”sockerdricka” i fötterna. Alla som har varit med om det förstår säkert vad jag menar.

Förutom den obehagliga stickiga känseln hade jag en upplevelse av att vara iskall om fötterna. Jag tog ett fotbad och pysslade om mina fötter ordentligt. Det blev ingen skillnad. Dagen efter hade ”sockerdrickan” spridit sig upp till vaden och jag började fundera på vad i all världen som hände med mig. Nästa dag nådde det över knäna och då ringde jag till Vårdcentralen och fick komma dit akut. Läkaren jag träffade trodde att det kunde vara frågan om ett diskbråck och skickade mig vidare till närmaste sjukhus för vidare undersökning.

Jag blev kvar på sjukhuset i ungefär tio dagar. Det togs mängder av prover och ingenting onormalt visade sig. En dag frågade jag en läkare om det kunde vara så att mina konstiga symptom berodde på stress. Jag hade så pass insikt att jag visste att jag levt under stor stress en längre tid. Att det bara berodde på stress trodde läkaren inte. Ett av de prov jag fick ta var ett ryggmärgsvätskeprov. Det visade sig inte vara riktigt som det skulle. En läkare nämnde MS i förbifarten och sa att han skulle skriva en remiss till en neurolog. Jag blev sjukskriven i fyra veckor.

Det tog mer än ett år innan jag var på jobbet igen…

4 kommentarer:

  1. Jag känner så väl igen mig, jag är också den duktiga som hellre kör på än lyssnar in kroppen.
    Innan jag fick min MS-diagnos har jag alltid tänkt att det där, vad det nu är, går över och det är bara att köra på. När jag fick mitt försdta stora skov ignorerade jag det och gick helt bortdomnad från axlar till knäveck i fem månader och sedan valde jag att glömma bort det tills jag fick mitt andra skov och mer eller mindre blev tvingad av vänner och familj att uppsöka läkare.
    Jag håller fortfarande på att lära mig att lyssna in vad min kropp försöker säga efter fyra år med diagnos. Tänk egentligen vad fånig man är.

    SvaraRadera
  2. Det är nitton och ett halvt år sen jag fick min diagnos och det är först under det här året jag har börjat lyssna på min kropp. För vissa kan det alltså ta en del tid. Men bättre sent än aldrig :-)

    SvaraRadera
  3. Mina sömnproblem har varit i så många år nu, att jag slutade irritera mej för flera år sedan, utan ligger klarvaken och tittar på TV.
    Sover ca 4-5 timmar/natt och inte särskillt bra dom timmarna heller. Tror inte det finns nå´n som, drömmer så mycke hemskt som jag,-det är nästan värre än att ligga vaken.

    SvaraRadera
  4. Att ha det som du har det med sömnen måste vara helt förfärligt! Jag skulle aldrig fixa mitt liv om jag inte fick sova...

    SvaraRadera