3 december 2011

Traumatisk upplevelse

Nu tänker jag berätta lite om det svåraste skov jag haft. Det var en mycket traumatisk upplevelse. Det jag gick igenom den gången skulle jag inte ens önska min värsta fiende. Att det var något som var fel med mig visste jag redan men inte riktigt vad. Första gången jag hamnade på sjukhus fick jag veta något luddigt om att det förmodligen var någon form av nervinflammation i ryggen som gett mig mina konstiga symptom. Någon månad senare träffade jag en neurolog som trodde att jag hade drabbats av en mild form av Guillian-Barrés syndrom och att jag troligtvis skulle tillfriskna.

Det gick en tid och jag hade börjat repa mig från skovet jag hade i februari. Jag tyckte mig vara tillräckligt återställd för att gå tillbaka till jobbet igen. Men så blev det inte. I början av maj 1992 fick jag ett nytt skov som var ganska lindrigt. Även denna gång blev jag inlagd på sjukhus några dagar och det togs en oändlig massa prover på mig. Jag blev fortsatt sjukskriven några veckor och blev sakta bättre igen.

En bit in i juni skulle min man bli uppvaktad eftersom han då varit anställd i samma företag i över 25 år. I samband med uppvaktningen bjöds de som var ”veteraner” tillsammans med sina respektive på en fin middag och de som bodde långt bort fick även två övernattningar på brukshotellet. Utdelningen av minnesgåvan skedde i en kyrka och jag minns att jag noterade att min vänstra hand inte fungerade riktigt som den skulle. När vi skulle göra oss färdiga för middagen klarade jag inte av att sätta på mig varken örhängena eller halsbandet jag skulle ha eftersom fingrarna blev allt fumligare. Jag kände mig förvirrad eftersom rörelseförmågan i vänster hand blev allt sämre. Vad var det egentligen som hände med mig?

När det var dags att gå ner till middagen sa jag att jag inte ville gå med för jag kände att jag inte skulle klara av att äta med kniv och gaffel. Istället för en trevlig kväll blev det en väldigt konstig kväll. För att jag skulle få äta den goda middagen gjorde min man så att han kom med rätterna till rummet allteftersom de serverades och gick ner och åt sin mat. Det blev så klart ingen trevlig kväll vare sig för honom eller för mig. Dagen efter var inte vänster ben heller som det skulle och vänster hand och arm hade blivit ännu sämre. Nu var jag ordentligt rädd.

Efter frukosten åkte vi hem och när vi kom hem ringde min man till Vårdcentralen. Riktigt vad som hände minns jag inte men jag tror han fick prata med en läkare som sa att vi omedelbart skulle åka till regionsjukhuset. Jag hamnade på akuten och sen på en avdelning. Efter det hände ingenting. Måndagen kom och när det var dags för lunch hade jag fortfarande inte fått träffa någon läkare sen jag kom in akut på söndagen. Då maten kom sa jag att jag vägrade äta innan jag fått träffa en läkare. Det dröjde till klockan fyra på eftermiddagen och då fick jag träffa samma neurolog som jag träffat två gånger tidigare och senast i maj. Hon blev förskräck när hon fick se mig och beordrade en omedelbar datortomografi av mitt huvud.

En timme senare fick jag veta att jag hade haft en liten stroke och blodförtunnande dropp sattes in. Dagen efter skickades jag med ambulans till universitetssjukhuset i Umeå för vidare utredning. Än en gång togs massor av prover och jag fick genomgå hur många undersökningar som helst. Ett tag trodde jag att jag hade fått en hjärntumör och att jag aldrig skulle få se mina barn växa upp. Det var helt förfärligt. Efter ungefär en vecka fick jag en ny diagnos. Den fjärde diagnosen på drygt fyra månader blev MS. Då föll jag ner i det stora svarta hålet och jag grät flera dagar i sträck. Jag skulle inte dö men hur skulle resten av livet bli?

Min vänstra hand var helt förlamad och jag kunde bara nätt och jämt gå om någon höll mig i höger arm…

2 kommentarer:

  1. Fruktansvärt när det händer men tänkt så mycket man är glad för efteråt som man inte ens ägnade en tanke åt före.

    Skönt att du ändå har kommit tillbaka så du kan gå mm igen.

    SvaraRadera
  2. Tänk så många saker jag inte hade vett att uppskatta förr. De var bara självklara. När min vänstra arm och hand var förlamade visste jag inte om jag skulle bli bra igen, men det blev jag :-)

    SvaraRadera