En dag i taget

Nu har jag inte jobbat på två veckor och jag har inte saknat jobbet en sekund. Det hade jag i och för sig inte väntat mig heller efter så pass kort tid. Allt är helt ok men jag känner inte att jag har fått mer ork eller energi under den här tiden. Det kanske man inte heller kan vänta sig eftersom jag kände mig helt slutkörd innan sjukskrivningen påbörjades.

Jag tar en dag i taget och gör det jag orkar och det jag har lust med. Särskilt mycket har jag inte sysselsatt mig med men det är väl inte det som är tanken med att vara sjukskriven. Sommaren började för drygt två veckor sedan men har tagit en ordentlig paus under helgen. Det har visserligen varit soligt men fredag och lördag blåste det iskalla vindar så den mesta tiden har jag hållit mig hemma.

Det är otroligt skönt att inte behöva tänka på jobbet på ett tag. Men tiden går snabbt och rätt vad det är ska jag dit igen. Bävar en aning för att komma tillbaka eftersom det alltid brukar finnas lite väl mycket att ta tag i efter en tids frånvaro. Som synes har jag inte helt kunnat släppa tankarna på jobbet som jag borde ha gjort men det är väl så det är.

Jag måste skärpa till mig och ta en dag i taget!

Lyckas nästan aldrig

Tiden bara fortsätter att rusa iväg. Jag tycker inte alls det känns som om det är så länge sedan jag skrev mitt förra inlägg som det faktiskt är. Att tiden går fort ser jag som ett tecken på att jag inte precis har långtråkigt och det är förstås bra. Jag mår bra och det tycker jag mig ha gjort ganska länge. Visst kommer det då och då dagar när livet inte är så kul men de bra dagarna är helt klart i majoritet så jag ska inte klaga.

Det jag nästan aldrig lyckas med är att komma mig i säng den tid jag har tänkt mig. Ofta brukar jag skämtsamt säga att jag är som en tonåring. Jag vill inte gå och lägga mig och jag vill inte stiga upp på morgonen. Under åratal har jag fört en ständig kamp med mig själv men det har inte gjort vare sig till eller ifrån. Jag borde kanske sluta att tänka på saken och helt enkelt försöka acceptera att jag är som jag är i just det här fallet.

Nu i helgen pågår det en filmfestival här och i kväll ska jag gå på bio och se ”Turist”. Det som är lite speciellt med den här filmfestivalen är att man efter varje film har ett samtal om filmen mellan publiken och någon som representerar filmen. I kväll kommer Johannes Bah Kuhnke att finnas på plats i biosalongen. Det ska bli intressant. Dessutom är det ganska många år sedan jag var på bio en söndagskväll…

I ett nafs

Förstår inte riktigt vart tiden har tagit vägen. Den senaste veckan har verkligen gått i ett nafs. Det är hel vecka sedan jag skrev något förra gången så nu är det väl dags kan jag tycka. Ibland känner jag mig inte alls inspirerad att skriva och då är det bäst att låta bli. Att skriva ska vara något som är roligt och inte något man känner sig tvungen att göra. Nu är det bara två veckor kvar till jag ska flytta in i min nya lägenhet och nästan varje dag tänker jag på hur jag ska få det att gå så smidigt som möjligt. Då jag inte orkar gå eller bära särskilt mycket själv så är jag beroende av hjälp och eftersom jag har ”begåvats” med ett ganska stort kontrollbov ägnar jag en del tid åt planering. Fast ärligt talat tror jag inte att de som ska hjälpa mig kommer att bli så förtjusta om jag börjar domdera allt för mycket så jag får nog försöka hålla mig i skinnet så gott jag kan.

Nu när arbetsveckan är över känner jag mig ganska trött och sliten och jag skulle mest av allt ha lust att slappa i soffan hela kvällen men så blir det inte. Under helgen är det filmfestival här och jag ska se en film som börjar klockan 18.30. Det är invigning av filmfestivalen klockan 18 så jag ska dit innan jag ska bänka mig för att se kvällens film. Har sett fram emot det här hela veckan men just nu känns det bara jobbigt att gå ut men det blir säkert trevligt när jag väl kommer iväg. Efter filmen ska vi som går tillsamman på filmen gå ut och äta middag. Som sagt, det blir säkert en bra kväll. Att det råkar vara Alla Hjärtans Dag idag betyder inte någonting för mig men när jag satte mig vid datorn slog det mig att jag har ett foto på det glashjärta som jag köpte till mitt första barnbarn och det vill jag dela med mig av. Önskar alla en trevlig och fin kväll!

Ett mysterium

Konstigt nog känns som om jag har varit hemma betydligt längre än en dryg vecka. Däremot känns det inte alls som om det är en hel vecka sedan jag skrev något i bloggen senast. Det där med tiden och hur fort man upplever att den går är ett mysterium. Helt oplanerat har det blivit så att jag har tagit en paus från min träning under hela den gångna veckan. Jag har helt enkelt inte fått tid och ork att räcka till.

Tiden har väl i och för sig räckt till utan problemet är egentligen orken. Allt jag gör tar både mer tid och mer energi än det gör för de flesta andra. Det innebär att jag ständigt ”måste” använda en massa tid till att vila. Under tiden jag vilar får jag av förklarliga skäl inte mycket gjort. Efter alla år som gått har jag accepterat att det är så och numera blir jag inte irriterad över den saken. Jag har lärt mig att ”gilla läget” även om jag inte gillar det.

Att börja jobba i måndags var inte ens tillnärmelsevis lika tungt som det var att börja jobba efter min sjukskrivning/semester och tur är väl det. I somras pratade jag och min bror om att åka på en utlandsresa tillsammans och i tisdags bokade jag resan. Det är toppen att ha en resa till solen och värmen att se fram emot. Den här gången kommer resan att gå till Fuerteventura. Så underbart det ska bli!

Gott om tid

Nu är helgen snart till ända men det spelar ingen roll för mig. Jag har inte varit på jobbet de senaste fyra veckorna och jag ska inte jobba under veckan som kommer. Nu är det drygt två veckor kvar till jag får belasta min högra fot fullt ut så nu har jag börjat nedräkningen. Det är inte så länge kvar. På eftermiddagen i morgon ska det stift jag har i den tå som stelopererats tas bort. Jag har ingen aning om ifall det kommer att göra ont så jag ska ta något smärtstillande i förväg. Det borde ju kännas kan jag tycka. Senast nästa helg borde jag få ha foten i vatten så jag kan duscha utan att sitta och hålla den högra foten utanför badkaret. Det kommer att göra det mindre krångligt och tidsödande att duscha. Fast å andra sidan har jag väldigt gott om tid när jag inte jobbar…

Igår körde jag bil för första gången sedan min operation och det gick hur bra som helst. För säkerhets skull hade jag en väninna med mig när jag skulle köra om det skulle visa sig vara för svårt eller jobbigt. Jag passade på att åka och handla när jag hade någon som kunde hjälpa mig att bära varorna. Det har helt klart varit billigare för mig under tiden jag inte varit så rörlig. Jag har bara varit på matbutiken tre gånger på fyra veckor. Ber man någon annan handla kan man ju inte göra några som helst impulsinköp. På ett eller annat sätt finns det alltid något positivt med det som är negativt. När jag var och handlade igår köpte jag en miniros i kruka som jag har ställt på mitt balkongbord. Jag blev mycket nöjd med den rosa rosen i en rosa kruka på ett svart bord…

Bara delvis invigt

Nu har det gått två veckor sedan jag opererade min fot och i morgon är det två veckor sedan jag kom hem. Under de senaste två veckorna har det inte hänt mycket här hos mig. Jag har haft tillräckligt med bara det nödvändigaste vardagliga som ”måste” göras. Det är extra ansträngande att gå nu när jag inte får stödja fullt ut på foten och det är det som gäller de närmaste fyra veckorna framåt. Redan nu är jag hur less som helst på det här. Fast det värsta är nog trots allt att jag inte rör mig så mycket som jag brukar, vilket i och för sig inte alls är särskilt mycket. Någon annan träning kan jag inte heller göra så jag tycker att det känns som om jag blir sämre rent kroppsligen. Men det är inte mycket jag kan göra åt den saken just nu.

Jag hade tänkt mig att jag skulle ha mer tid över för bloggen nu när jag är hemma men så har det inte blivit. Inte för att jag inte har tillräckligt gott om tid utan för att det är jobbigt att sitta vid datorn nu. Foten ska helst hållas i högläge så mycket som möjligt och det är det som gör det jobbigt att sitta vid datorn. Men även det kommer förstås att bli bättre. Än har det inte gått så mycket tid även om det känns som om det har gått lång tid sedan jag kom hem. Men jag ska inte klaga. Vädret har fortsatt att visa sig från sin allra bästa sida och jag har kunnat sitta ute varje dag. Jag har antingen haft besök eller pratat i telefon med någon varje dag så jag är inte helt isolerad.

I slutet av förra veckan fick jag ett mindre badkar och en liten tvättmaskin i mitt badrum. Något eluttag är inte fixat än så jag har inte kunnat börja använda tvättmaskinen men det blir väl snart. Mitt nya badkar är ett sittbadkar och det har jag inte heller kunnat inviga ordenligt på grund av den där foten du vet. Sedan tidigare hade jag en sittbräda till badkaret och det är ju tur. Att stå upp och duscha eller att sitta ner i badkaret jag också vänta med i fyra veckor till. Mitt nya anpassade badrum är alltså bara delvis invigt än. Jag har alltså en del att se fram emot. Under tiden passar jag på att leva i nuet och tar en dag i sänder. Det går absolut ingen nöd på mig även om jag måste erkänna att jag har lite långtråkigt nu när jag är mindre mobil än vanligt…

Den enkla varianten

Jag njuter i fulla drag av min ledighet och av att ha massor av tid helt och hållet till eget förfogande. Tro inte att jag har gjort något av det jag hade tänk att jag skulle ta itu med under helgen. Inte än i alla fall. Halva helgen återstår så än kan det hinna bli något gjort. Skulle det inte bli det så finns det kvar till senare. Jag ser ingen anledning att hetsa upp mig över den saken. Ibland måste man tillåta sig själv att vara riktigt lat och att bara vara.

Inte heller lider jag över att vara helt för mig själv. Jag har alltid haft stort behov av att ha egentid och det har inte blivit mindre med åren. Eftersom jag inte har så stor fysisk ork så känns det ganska bra att vara själv. Jag behöver inte tänka på att jag ska göra något för någon annans skull. Allt jag gör, gör jag bara för min skull och bara för att jag vill det.

Visst är det lite tråkigt att äta alla måltider utan sällskap under en långhelg som den här. Men det gör också att jag äter det jag själv har lust att äta. Något överdådigt påskbord blir det inte. Idag har min middag bestått av kokt potatis, färdigköpt gravlax och hemlagad gravlaxsås. En mycket god och lättlagad middag. Igår åt jag ugnsstekt lax och i morgon har jag tänkt mig skinka som även den är köpt färdigkokt. Jag kör den enkla varianten…

Glad Påsk!

Måndagar och fredagar

Veckan hinner knappt börja så är den slut. Jag tycker att det känns som om veckan bara består av måndagar och fredagar. Känslan av att det är så är minst sagt kluven. När tiden rusar på som den gör går dagarna i livet allt för fort och innan man vet ordet av är man gammal. De allra flesta vill leva länge men det är inte många som vill bli gamla. Jag tycker det är skrämmande att tänka på att jag ska bli gammal. Hade jag inte min sjukdom skulle det kanske vara annorlunda, vad vet jag?

Även om min MS varit ganska stabil i många år så har jag trots allt blivit sämre med åren och tänker jag realistisk så är väl inte chansen att jag ska bli bättre med åren särskilt stor. Ingen önskar mer än jag att det skulle ske ett underverk men jag tror ärligt talat inte att det kommer att ske. Men man ska aldrig ge upp hoppet sägs det. Nåja, det är inte lönt att ägna energi att tänka på den saken. Nu är nu och idag är det fredag. Jag ska laga mig något gott att äta och försöka njuta av nuet.

Trevlig helg alla!

Dagen bara försvann

När jag kom hem från min resa till sjukhuset i tisdags var jag rejält trött. Naturligtvis hade jag svårt att somna kvällen innan så jag fick mindre sömn än jag behöver. Dagen gick jättebra och allt flöt på som det skulle. När läkarbesöket var avklarat hann jag med att åka in till stan och gå i några affärer. Jag hade ett ärende som var inplanerat. Att köpa en ny telefon. För drygt ett år sedan köpte jag en iPad och nu var det dags att införskaffa en iPhone. Man ”måste” ju bara ha en smartphone numera, eller hur?

Vid sjutiden i tisdags kände jag mig mer död än levande och hade mest lust att sova. Hur det var kom jag fram till att det var lite i tidigaste laget att gå till sängs så jag väntade till nio innan jag gjorde kväll. Som tur var hade jag veckans arbetsfria dag igår och det är den dagen som bara försvann för mig. I vanlig ordning hade jag en lugn och skön morgon utan stress. Men sedan gick allt i ett.

På eftermiddagen hade jag tid hos frissan. Sen var jag och handlade. Lagade mat som tog lång tid och sedan grejade jag på med min nya telefon. Lade in telefonnummer från gamla telefonen och laddade ner några appar. Innan jag visste ordet av var dagen slut. Tänkt om dygnet vore lite längre. Två timmar extra varje dag skulle vara perfekt för mig. Hade jag det skulle jag sova en av de timmarna och ha en timme mer att vara vaken.

Tänk så perfekt det skulle vara!

Lite egentid

Nu har jag en liten stund alldeles för mig själv och jag passar på att skriva ett inlägg i bloggen. Sedan i onsdags är jag på besök hos min pappa och då blir det förstås inte så mycket egentid som jag är van vid. Pappa har åkt för att titta till stugan som ligger ungefär en mil bort och jag valde att stanna "hemma" under tiden. Huset där min pappa bor är inte hemma på riktigt för mig eftersom jag aldrig har bott i det huset själv. Mina föräldrar flyttade in i det efter jag blev vuxen.

Idag blåser det förfärligt mycket här och det känns inte det minsta lockande att gå ut. Hade det inte blåst så mycket skulle jag ha gått ut och sett mig omkring på tomten. Våren är lite sen även här men det finns ingen snö kvar och träden har små fina musöron. Det är riktigt trevligt att få en liten försmak på våren. När jag kom med bussen i onsdags satt jag och log för mig själv när jag såg träden skifta i grönt. Att se naturen komma till liv är lika fantastiskt varje år. Det blir till och med bara bättre för varje år!

Omöjlig ekvation

Att få både tid och ork att räcka till är en omöjlig ekvation för mig. Jag har förstås precis som alla andra tillgång till 24 timmar per dygn. Det jag inte har tillräcklig tillgång till är orken. Helgen sjunger på sista versen och jag skulle behöva minst en dag till för att hinna med det jag hade haft lust att hinna med under helgen. Så här är det alltid så jag borde vara van men jag vänjer mig aldrig. Jag vill helt enkelt för mycket. Det är något både är på gott och ont. Visst är det bra att jag vill en massa men det är alltid lika frustrerande när jag inte ”hinner” allt. På det stora hela har helgen ändå varit bra.

 På fredagskvällen hade jag några goda vänner på besök. Vi åt ost och kex och drack lite vin och hade en trevlig kväll. Det är så otroligt underbart att ha riktigt gamla goda vänner. Jag har känt dem i evigheter. Varje gång vi träffas är det som om det vore igår. Vi börjar bara om där vi slutade sist och vi pratar om allt möjligt. Under natten till lördagen blåste det massor och det gjorde det under hela dagen igår också. Det var allt annat än varmt. Men hur det än är så smälter snön så sakteliga. Än ligger isen på sjön utanför mitt hus och jag längtar tills den försvinner så jag får se vattnet.

Igår gick jag och en väninna på café och där blev vi sittande i nästan två timmar. Att min tid inte räcker till beror antagligen till viss del på att jag prioriterar att umgås med mina vänner framför att vara hemma och göra ”nytta”. Den prioriteringen har jag inte för avsikt att ändra på. När jag kom hem från den långa fikastunden var det mat och disk som stod på schemat. Kvällen tillbringade jag för mig själv i soffan. Idag åkte jag iväg och handlade och det blev betydligt tyngre än jag hade tänkt mig så jag var helt knäckt när jag hade kånkat upp mina påsar. Att jag aldrig lär mig!

Efter att ha vilat ganska länge var det så dags för dagens middag. Jag stekte revbensspjäll och gjorde en färggrann confettisalsa och en kall sås att ha till. Det hela blev både vackert och gott. När jag satte mig för att äta tänkte jag på att jag skulle fota min mat och lägga ut en bild här på bloggen men jag var alldeles för hungrig för att ta mig tid till det. Istället har jag lånat en bild på den mat jag lagade från Coop’s hemsida och om du klickar på bilden kommer du till receptet. Det här var mat i min smak. Nu ska jag gå till köket och ta hand om disken. Sedan är kvällen fri…

Dumma tankar

Vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig men ibland tycker jag att mitt liv liksom bara slösas bort. Det finns så otroligt mycket jag skulle vilja göra och som jag skulle kunna göra om det inte vore för den eländiga sjukdom jag dras med. Jag vet att det inte tjänar något till att bli irriterad men ibland skulle jag bara vilja skrika rakt ut. Det känns så himla orättvist att det ska vara som det är. Den mesta av min tid går åt till att jag inte gör någonting alls. Inte för att jag vill utan för att jag helt enkelt måste vila.

Jag försöker tänka positivt men ibland är det verkligen hopplöst. Det kunde ha varit betydligt värre än det är med tanke på den sjukdom jag lever med. Men det hjälper inte att tänka på att det kunde ha varit värre. Jag ÄR inte nöjd med att det är som det är. Men jag är helt maktlös och kan inte göra något åt situationen. Många gånger känns det som om jag bara väntar och livet det bara går. Jag blir inte yngre och jag blir inte friskare hur gärna jag än vill. Idag jobbar jag inte och då finns det mer tid att tänka.

Dumma tankar!

Mitt sällskap

I morse vaknade jag ovanligt tidigt och jag kände mig inte alls utvilad när jag vaknade. Jag låg kvar i sängen och drog mig säkert en timme innan jag bestämde mig för att det var dags stiga upp. Till frukosten tände jag två ljus i min adventsljusstake och mitt enda sällskap förutom dem bestod av radion. På morgonen är jag inte särskilt sällskaplig av mig så jag har inte något emot att vara ensam den tiden på dagen.

Eftersom jag steg upp tidigt kommer det här att bli en ovanligt lång dag för att vara söndag. Jag har aldrig några problem att fördriva tiden så det är bara positivt. För det mesta tycker jag att alla dagar är för korta. Jag vill nämligen göra mycket mer än jag hinner med under en dag. Det är så att jag inte hinner med särskilt mycket eftersom jag måste ta ständiga pauser när jag ska göra något. Tiden är inte problemet utan det är orken som sätter käpparna i hjulet. Men jag har vant mig vid att det är så och hetsar inte upp mig över den saken.

Man ska inte hetsa upp sig över småsaker…

Tiden räcker inte

Jag läste en liten notis i en tidning på jobbet idag och jag vill dela med mig av innehållet i den. Enligt notisen har en amerikansk reporter räknat ut hur många timmar man skulle behöva på ett dygn för att hinna med att leva enligt alla expertråd. Han kom fram till att man för att hinna med både jobb, familj, hälsa och fritid på bästa sätt skulle behöva 42 timmar per dygn.

Det är inte undra på att människor ständigt känner sig stressade. Och stressen verkar öka hela tiden. Vi matas dagligen med diverse kloka tips om hur vi ska göra med än det andra. Många saker är enkla och de tar bara några få minuter att göra. Till det kommer allt det där som vi ”måste” göra varje dag. Förutom alla ”måsten” finns det en massa saker vi vill göra.  

Inte undra på att tiden inte räcker…

Den inre klockan

Jag har alltid varit förfärligt morgontrött och den bästa dagen på året är nog den första dagen vi återgår till normaltid igen. Tror att jag egentligen har ett inre dygn som är 25 eller 26 timmar långt. Många gånger har jag tänkt på att det skulle vara intressant att prova att leva efter den inre klockan och se vilken dygnsrytm som egentligen är den rätta för mig. Jag har faktiskt tänkt att jag ska prova göra det den dagen jag inte längre jobbar.

Min morgontrötthet har inte precis blivit enklare att hantera under de senaste åren. Jag är så otroligt seg på morgonen och det tar minst en timme innan min hjärna börjar fungera någorlunda bra. Om segheten har något att göra med min sjukdom vet jag inte. Det är så enkelt att skylla alla ”problem” på sjukdomen och att ”gömma” sig bakom den. För mig har det alltid varit viktigt att inte göra den sjukdom jag råkar ha till en del av min identitet…