Helt uppslukad

Förr om åren brukade jag alltid köpa ett nytt pussel till jul och det är en trevlig sysselsättning att lägga pussel. Under de år jag bott för mig själv har det inte blivit något av med den traditionen. Förra året när jag tillbringade julen tillsammans med min dotter kom vi på att vi skulle plocka fram ett och det var precis lika roligt som det var förr. Vi hann faktiskt med att lägga tre pussel under tiden hon var här.

Den här julen fick jag ett pussel i julklapp och för drygt en vecka sedan gav jag mig i kast med det. Jag lade ut min pusselmatta på köksbordet och satte igång. Enda kruxet med att lägga pussel är att man blir helt uppslukad av det. Jag fick ingenting annat gjort här hemma. I förrgår insåg jag att det var ohållbart så jag ihop pusselmatta för att lyckas göra något annat. Det pussel jag har börjat lägga har 2000 bitar så det kommer nog att ta ett tag innan det är klart...

Vart tjugoandra år

Det är många år sedan jag hörde att alla datum och alla helgdagar hamnar på exakt samma dagar vart tjugoandra år. Jag har aldrig kontrollerat om det stämmer men jag utgår från att det är så. Varför just denna ”kunskap” blivit kvar i mitt minne har jag ingen aning om men vissa minnen har en tendens att bita sig fast av någon anledning. Jag kom att tänka på det här i morse eftersom det var den sjunde februari för tjugotvå år sedan (en fredag precis som idag) som båda mina fötter ”sov” när jag vaknade. Håller med om att skrivningen låter lite knäpp men det var precis så det var.

Just den dagen var jag hemma från jobbet eftersom dottern var sjuk och min första tanke var att den underliga känseln i mina fötter berodde på att dottern, som då var nästan fem år, hade sovit mellan mig och min make den natten. Jag trodde helt enkelt att jag bara hade legat på något konstigt sätt och att det hela skulle ge med sig när jag steg upp och började röra på mig. Timmarna gick och det gav inte med sig. fötterna var iskalla och jag tog ett varmt fotbad och tänkte att då skulle det nog ge sig men ingenting hände.

Mannen kom hem från jobbet och jag efter vi ätit middag åkte vi på ett kort besök till en god vän som hade födelsedag just den dagen. Nästa dag var jag avdomnad även i vaden och då började jag känna mig lite bekymrad. På söndagen hade det spridit sig ännu högre upp och då ringde jag till vårdcentralen och fick komma dit på ett akut läkarbesök. Jag skickades vidare med taxi till närmaste sjukhus. Blev inlagd och fick genomgå ett antal undersökningar dagarna efter. En dag nämnde en läkare att det kunde vara frågan om ett MS-skov. Det var så det hela började…

Väckte minnen

På förmiddagen läste jag en artikel i Aftonbladet som väckte minnen hos mig. Minnen om hur det var när jag fick det skov som gjorde att jag blev inlagd på sjukhus. Under loppet av två dygn domnade båda mina ben av till mitt på låret och ännu några dagar senare var jag avdomnad till en bit över midjan. Jag fick genomgå en massa undersökningar men de hittade ingenting som verkade fela mig. Vid ett tillfälle frågade jag om mina konstiga symptom kunde bero på stress men det trodd inte läkaren. Själv var jag helt säker på att det var just stress om var orsaken. Jag drabbades inte alls lika hårt som mannen i artikeln jag läste men jag kom ändå att tänka på hur det var för mig då för drygt 21 år sedan.

För övrigt kan jag berätta att den trötthet och utmattning som jag ”lider” av nu kommer och går i vågor. Igår hade jag den bästa dag jag haft på länge och var förhållandevis pigg under ganska många timmar av dagen. Idag är det inte alls lika bra. Är trött och orkeslös. Jag tar det hela med jämnmod och är inte det minsta orolig för att jag inte ska bli bättre. Men jag kommer utan tvekan att stanna hemma från jobbet under hela den sjukskrivning jag har. Den räcker till och med nästa fredag. På onsdag nästa vecka har jag en läkartid på vårdcentralen för lite andra saker och då kommer jag att ta upp min trötthet och även be att få ta ett testa halten D-vitamin i mitt blod och att kolla vilket blodvärde jag har.

De senaste dagarna har det varit plusgrader varje dag och även kommit någon regnskur så snön smälter som bara den. Nu ser jag fram emot att gatorna ska sopas fria från grus. Det är inte klokt hur mycket som dras in i lägenheten trots att jag bor en trappa upp och dessutom bor själv. I måndags tog jag fram dammsugaren för att bli av med sanden och redan nu har jag världens grustag i hallen. Fattar ärligt talat inte riktigt hur det kan dras in så mycket eftersom jag som regel bara går ut en gång om dagen. Idag har jag förresten inte ens varit utanför huset. Jag har bara varit en vända till mitt förråd med lite saker som ska dit. Men det är förstås en massa grus i trappen…

Letade febrilt

Igår var det att gå på meditationskursen för andra gången. Kursledaren började med att prata lite om det vi gjorde förra gången och frågade om vi hade gjort någon av övningarna på egen hand och/eller om vi hade funderingar om något. Hon berättade än en gång om varför hon tycker det är viktigt att vi går igenom grunderna först och övar på att slappna av och att fokusera på andningen. Dessutom fick vi veta att hon även tycker att hon lärt sig saker av oss redan efter en träff.

Det är en behagligt avspänd stämning i rummet vi använder och där finns många tända ljus. Igår hade kursledaren med sig en liten flaska med pepparmyntolja som hon frågade om hon fick tillsätta en droppe i vattnet vi hade på bordet. Pepparmyntsoljan har en stimulerande och koncentrationshöjande effekt och den används vid aromterapi. Ingen hade någon invändning mot oljan i vattnet. En svag behaglig mintdoft spred sig i rummet.

En av de övningar vi gjorde igår gick ut på att vi skulle hitta ett lyckligt minne från barndomen, återuppleva det minnet och låta den gamla lyckokänslan sprida sig i kroppen. Jag letade febrilt i minnet men kunde inte hitta ett enda minne som passade i på beskrivningen. Jag var avslappnad och fokuserade på andningen men ett lyckligt minne vägrade infinna sig. Det kändes lite knepigt. När övningen var avslutad berättade jag hur det var för mig. Det visade sig att jag inte var ensam om att inte hitta något. Att få höra det gjorde att det kändes bättre.

Ända sedan dess har tanken på den här övningen dykt upp i mitt huvud. Jag kan plocka fram flera minnen från barndomen där jag varit arg eller besviken men inte ett enda riktigt lyckligt minne. Undrar vad det kan bero på? Det är absolut inte så att jag haft någon olycklig barndom men någon orsak måste det finnas till att jag inte kan plocka fram stor glädje eller lyckokänsla från mina barndomsår.  Kanhända dyker det med tiden upp någon förklaring till att det är som det är…

Upplyftande

Jag bävade en aning för att börja jobba igen efter två veckors frånvaro men det har gått bra. Kände mig till och med ovanligt pigg när jag kom hem från jobbet igår trots att det var ganska fullt upp under dagen. Jag hade tvättstugan direkt efter jobbet och fixade ändå både att laga mat och att diska efter maten. Att träningen under två veckor har gett resultat råder det ingen som helst tvekan om. Det är verkligen upplyftande att märka av resultatet så tydligt på så kort tid.

Igår när jag var tillbaka på jobbet frågade en av mina arbetskamrater om jag äter surströmming och det gör jag. Fick då veta att ett litet gäng ska träffas i kväll för att äta surströmming och jag vill självklart vara med. Just surströmming är inte något man äter ensam för sig själv. Det är inte heller något man äter särskilt ofta. Inte jag i alla fall. Jag tror det är två år sedan förra gången så jag ser fram emot att göra det nu i kväll. Klockan halv sex börjar ”festen”.

Första gången jag smakade surströmming tror jag att jag var sju år. Jag tyckte att det var allt annat än gott och tog en mikroskopisk bit strömming tillsammans med en stor bit potatis. Mina föräldrar och jag var hos en granne och jag minns att jag och deras dotter satt i vardagsrummet och åt något annat men så bestämde vi oss för att smaka och det fick vi förstås göra även om de vuxna inte alls trodde vi skulle gilla det. Med åren har jag lärt mig älska denna mycket speciella mat.

Har du smakat surströmming?

Tillbaka till livet

Idag läste jag ett inlägg på MS-portalens mötesplats som fick mig att minnas hur jag kände mig under en ganska lång tid efter jag hade fått min diagnos. Jag upplevde att jag levde livet i ett vakuum. Det var som om jag befann mig i en egen bubbla och jag hade inte någon kontakt med livet utanför min bubbla. Jag kände inte alls igen mig själv som person. Det var lite skrämmande att se sig själv förvandlad till en helt främmande person. Jag hade inte lust att göra någonting och jag trodde att jag aldrig skulle få lust att göra någonting i framtiden heller. Det fanns helt enkelt någon framtid som jag såg saker och ting.

Det tog tid för mig att ta mig tillbaka till livet igen. Hur lång tid det tog minns jag inte riktigt. Det hela skedde ju successivt. Det var en process jag gick igenom och det var inte så att min bubbla bara sprack en vacker dag. Jag tror att min medfödda envishet hjälpte mig en del. Även om jag ibland ger upp tillfälligt så är jag inte den som ger upp på riktigt om man så säger. Jag tror att det är viktigt att inte ge upp. Sätter man sig ner och ger upp kanske man aldrig kommer upp igen. Det största misstag jag gjorde var att jag inte arbetade mer med att acceptera min sjukdom. För mig var att acceptera det samma som att ge upp.

Det är inte alls samma sak…

Midsommarafton

Idag tänker jag börja med att dela med mig av ett minne från förr. Midsommaraftonen 1992 tillbringade jag på Universitetssjukhuset i Umeå. Några dagar innan midsommar hade jag fått min MS-diagnos och hela mitt liv hade ställts på ända i ett enda slag. Året innan hade jag och min familj tillbringat midsommaraftonen med några goda vänner i deras stuga och det var planerat att vi skulle göra likadant den här midsommaren. Men så blev det nu inte. Jag minns att jag satt på sängkanten och plötsligt var det något som lades på mitt huvud. Det var en otroligt vacker midsommarkrans och jag fattade förstås ingenting. Vännerna vi skulle ha firat midsommar hade skickat den till mig på sjukhuset och jag blev så rörd att jag grät en skvätt.

Den sal jag låg delade jag med tre andra patienter. Vi var alla mellan 25 och 35 år så vi var ganska unga. Det var väldigt kvavt och varmt i rummet. Vattnet som fanns att dricka var ljummet och jag frågade efter is men det fanns förstås inte. Vi skojade lite om vilken eländig midsommarafton vi hade i ett varmt rum med bara ljummet vatten att dricka. Jag minns inte vad vi fick att äta den dagen men jag minns att det inte var någon midsommarmeny att hurra för. Den är nog inte värd att minnas. När klockan var nio på kvällen låg vi alla i våra sängar och vi pratade lite om de planer vi haft för kvällen. Ingen av oss hade förstås tänkt ligga på sjukhus.

Under förmiddagen har jag plockat undan och städat lite här hemma. Vädret är soligt och det blåser inte som det gjort de senaste dagarna men det är ingen värme i luften. Om en stund ska jag börja förbereda lite inför kvällens middag och jag ska göra klart med dukningen innan min väninna kommer. När hon kommer hit tar vi förmodligen först ett glas vin på min balkong innan vi gör det sista med maten. Vi ska inte äta någon traditionell midsommarmat utan vi ska ha en trerätters middag. Till förrätt ska vi ha avokado med en räkröra. Varmrätten kommer att bestå av ugnsstekt lax med bland annat crème fraiche och västerbottensost. Till efterrätt blir det så klart jordgubbar.

Glad midsommar!

Utan skor

Skor är något som är en historia för sig. När det kommer till skor är jag som prinsessan på ärten. Förresten är det inte bara mär det gäller skor men just nu har jag tänkt skriva om skor. Jag har alltid haft mer eller mindre problem med att hitta skor som jag tycker är riktigt bra och inte har det blivit enklare med åren. Redan när jag var barn upptäcktes det att jag har plattfot och jag minns att jag fick ett träningsprogram för mina fötter. Jag minns också att min mamma hade svårt att få mig att göra det mer än några få gånger. Det är inte så lätt att få en tjurig liten unge att förstå vad som är bäst för den. Så var det med den saken.

När jag var bara drygt 20 år började jag känna av hallux valgus på min högra fot fast då visste jag förstås inte att det hette så. Inte heller visste jag att man kunde göra något för att förebygga det heller så det var inte mer med det. Jag hade värk ibland och det blev värre och värre med åren. Till sist hade jag så mycket smärta när jag gick att jag såg till att få en operation av foten. Smärtan försvann efter operationen men stortån har blivit allt mer sned och foten ser inte klok riktigt klok ut. Den ser ut som om jag alltid har gått i spetsiga skor fast det inte alls är så. Att köpa skor som funkar har av den anledningen blivit än svårare.

Förutom det jag skrivit om ovan så finns det mycket i övrigt att önska vad gäller känseln i mina fötter. Den är allt annat än normal. Vid det skov jag fick i februari 1992 fick jag en stickig känsla i mina fötter och ben. Det kändes även som om jag hade kuddar under fötterna när jag gick och mina ben kändes tunga och stumma. Känseln blev efter en tid nästan helt normal men för drygt tio år sedan kom den stickiga känslan tillbaka och sedan dess är den kvar. På grund av att jag alltid har kalla fötter gick jag nästan alltid i yllesockor förr men då balansen försämrades började jag använda inneskor istället. Och det har jag gjort ända till för drygt en vecka sedan.

Mitt besök hos sjukgymnasten fick mig att bestämma mig för att börja gå barfota inne. Nu går jag mestadels utan skor när jag är hemma. Det blir bättre träning för mina fotleder och jag inbillar mig att den träningen gör att jag även går bättre med skor när jag använder skor. Fast om det verkligen är så vet jag inte. Precis som jag skrev i början av inlägget är skor en historia för sig. Jag saknar den tid då jag kunde köpa snygga skor utan att fundera så mycket. Tänk att jag tyckte det var svårt att hitta skor förr. Jämfört med hur det är nu så var det väldigt enkelt förr. Än en gång kan jag konstatera att det är en sanning att allt är relativt…

En osynlig vän

Den 11/6 2011 är en dag jag aldrig kommer att glömma. Det är den dagen då mitt älskade lilla barnbarn föddes. Min son ringde mig kvällen innan och berättade att de befann sig på förlossningen och att de skulle bli kvar där under natten. Det var fredag kväll och jag sa att han måste ringa mig även om barnet skulle komma mitt på natten. Så blev inte fallet och lördagen blev en enda lång väntan för mig. Jag förstod redan tidigt den dagen att jag inte skulle kunna sysselsätta mig med något vettigt under tiden jag väntade.

Till saken hör att det nästan var 30 grader varmt just den dagen så jag skulle nog inte ha gjort något under vilka som helst omständigheter. Min väninna som blivit mormor nästan exakt ett år tidigare visste hur det var att vänta och det blev så att vi tillbringade hela denna dag tillsammans och väntade. Eftersom det var så varmt satt vi på min balkong hela kvällen och pratade om ditt och datt. Till slut kom det efterlängtade telefonsamtalet och jag hörde den lilla nyföddas gnyende i bakgrunden. Det var lycka av stor mått!

Idag fyller den lilla ett år och det är nästan svårt att fatta hur fort tiden har gått. Jag har inte möjlighet att vara där på hennes födelsedag men jag har förstås skickat en present till henne. Att veta vad man ska ge är inte enkelt och jag kände att jag ville ge henne en lite speciell gåva. Hon har fått en docka av mig och hon har därmed blivit en Invisible friend till ett fattigt barn i Kambodja som har fått den andra dockan. Dockorna har ett unikt nummer så mottagaren av den andra dockan kan ta reda på vem den osynliga vännen är…

Så här ser dockan ut

Meddelandet till mottagaren av dockan
fast då på mottagarens språk

En märklig upplevelse

För några år sedan gick jag några gånger till en kvinna som utförde chakrabalansering och energihealing. Det var en mycket behaglig form av behandling. Om den hade någon som helst effekt har jag inte den blekaste aning om men jag brukade alltid känna mig lugn, avslappnad och väl till mods efter en behandling. Rummet där behandlingen gjordes hade en gul färg på väggarna och skira vita gardiner. Det luktade gott och i rummet och där var varmt. Jag fick lägga mig på en brits och jag brukade blunda under tiden som jag fick min behandling.

Det finns sju chakran i kroppen och varje chakra har en egen färg. Rotchakrat - rött, skralchakrat - orange, solar-plexuschakrat - gult, hjärtchakrat - grönt, strupchakrat - blått, det tredje ögat - indigo och kronchakrat - vitt. Jag ska inte ge mig in på någon närmare förklaring eftersom jag inte kan det här tillräckligt bra. Om du som läser vill veta mer kan du använda dig av den här länken.

Det hade tänkt berätta om var den gången jag fick vara med om en märklig mycket upplevelse. Allt började precis som vanligt med att jag lade mig tillrätta på britsen och blundade. När kvinnan som utförde behandlingen höll sin hand över respektive chakra kändes det ett svagt pirrande av energi. Det var inte obehagligt utan precis som det brukade. Det märkliga inträffade när hon höll sin hand över det som kallas tredje ögat. Trots att jag blundade ”såg” jag ett mycket starkt vitt ljus och det sa jag till henne. Sedan började jag skratta högt och ohejdat.

Jag förstod inte vad som hände med mig. När ”anfallet” gick över var jag tvungen att fråga vad som egentligen hände. Jag fick inget bra svar. Hon sa bara att min reaktion var bra och att olika människor reagerar olika när de är med om det jag varit med om. En del skrattar och andra gråter. Jag vet fortfarande inte vad som hände men jag minns att jag kände mig uppfylld på något vis.

Det var en märklig upplevelse…

Minnet finns i kroppen

Ibland händer det att jag kan känna precis hur det känns att springa trots att det är mer än tjugo år sedan jag sprang senast. Minnet finns fortfarande kvar i kroppen. Samma sak gäller minnet av hur det känns att kunna gå normalt. Med normalt menar jag att kunna gå naturligt och avslappnat. Jag tror inte andra kan förstå hur stor koncentration en så enkel sak som att gå kräver för mig. Vet inte ens om jag har berättat det för någon.

Att jag skriver om det här idag beror på att jag började tänka på det igår kväll när jag låg i min säng. Varje kväll mediterar jag en stund efter jag har gått och lagt mig. Jag vet att man helst bör sitta när man mediterar men jag tycker det funkar hur bra som helst när jag ligger. Igår kväll kom känslan av att jag kunde springa och den var så tydlig att den fick mig att tappa fokus för en kort stund. När jag vaknade i morse var jag säker på att jag skulle ha lättare för att gå men så var det förstås inte. Jag måste erkänna att jag hann känna ett litet sting av besvikelse när jag upptäckte att verkligheten var precis likadan som igår. Men det är inte så att det på något sätt har förstört min dag.

Första dagen efter den långa helgen har varit som en alldeles vanlig måndag trots att det råkar vara tisdag. Den stora skillnaden mot en vanlig måndag är att det är onsdag redan i morgon och att jag ledig då. Det är inte alls dumt att få en riktig mjukstart på veckan. Idag har det varit grått och det har snöat hela dagen. Det är riktigt skönt att sitta inne och kura. Jag har tänt ljus i vardagsrummet och teven står på. Ute faller skymningen…

Man ska aldrig säga aldrig

Igår var det onsdag och jag var som vanligt ”ledig” då. Jag vaknade av mig själv strax före klockan åtta och blev glad över att jag kände mig ovanligt utvilad. Jag har gjort det till en vana att göra ett besök på ortens enda modeaffär på onsdagar. Vi har bara en butik men det hindrar inte att den är bra. När det gäller vissa plagg får de bara hem ett i varje storlek så det gäller att titta in ofta för att hinna vara med om det är något man vill ha. Mer än en gång har det hänt att jag har varit mannekäng för dem som jobbar under mina onsdagsbesök. Det är faktiskt jättekul. Jag har inte tänkt att min blogg ska vara någon modeblogg men efter den kommentar jag fick av Messan igår lägger jag in en bild på det jag köpte igår. En linnefärgad långärmad topp och ett halsband. Visserligen syns bara lite av toppen men det blir ingen bra bild om hela ska komma med. Så håll tillgodo!

När jag nu ändå skriver om kläder kan jag berätta lite om hur det var för tjugo år sedan när min MS debuterade. Under en lång tid tyckte jag att det var helt förfärligt att köpa kläder. Jag blev alldeles matt och slut så fort jag kom in i en klädaffär. Det var bara med uppbådande av all den viljestyrka jag hade som jag klarade av att köpa det allra mest nödvändiga. Jag minns att jag tänkte att jag förmodligen aldrig mer skulle tycka att det var roligt att köpa kläder. Förresten trodde jag att jag aldrig skulle tycka att någonting skulle vara roligt göra igen. Jag kände mig bara helt misslyckad som människa och önskade att jag på något enkelt sätt skulle kunna försvinna från jordens yta. Som tur är blev inte allt så bedrövligt som jag trodde då. Även om det tar ganska hårt på mina krafter att prova kläder så älskar jag numera att göra just det och jag köper mer än jag behöver…

Hyfsat bra minne

Gång på gång upptäcker jag att det har gått längre tid sedan en viss händelse än jag tror. Idag kom jag att tänka på en olycka som jag råkade ut för och jag trodde att det var fyra år sedan. Men jag bestämde för att kolla och det visade sig att har det redan har gått fem år. Åren går så himla fort nu för tiden. Jag var dessutom så gott som säker på att det var idag som var ”årsdagen” men det stämde inte heller riktigt för det var igår det var femårsdag. Men skit samma. En dag hit eller dit spelar ingen roll. Jag har i alla fall hyfsat bra minne även om jag nu var ett år fel den här gången. Datumet hade jag ganska bra koll på efter så lång tid. 

Det som hände den där dagen för fem år sedan var att jag halkade och jag föll handlöst snett bakåt. Jag hade inte minsta lilla chans att parera när jag halkade. Just den gången kan jag inte skylla på min något dåliga balans. Min första tanke när jag låg där på vägen var förstås den klassiska ”var det någon som såg mig?”. Tänk att man bekymrar sig över det. Jag reste mig upp och kände att det gjorde lite ont i min vänstra handled. När jag väl stod upprätt svartnade det för mina ögon och jag var nära att kräkas. Även om det inte gjorde så förfärligt ont tänker jag så här i efterhand att det borde ha fått mig att förstå att jag hade skadat mig värre än jag trodde.

Det här hände strax före lunch och promenaden gjorde jag på arbetstid eftersom vi har en timmes friskvård i veckan. Trots min vurpa gjorde jag som jag hade tänkt och gick till mataffären för att köpa lunchmat. Strax efter jag kommit in i butiken träffade jag en bekant och berättade vad som hänt. Jag drog upp jackärmen för att visa min handled. Den hade nu blivit rejält svullen och min bekant erbjöd sig att skjutsa mig till vårdcentralen. Jag fick träffa en läkare ganska snabbt och han ville att handleden skulle röntgas trots att han inte tyckte att det såg så värst illa ut. Det visade sig vara ett benbrott och jag blev gipsad.

När jag var klar på vårdcentralen for jag tillbaka till jobbet. När mina arbetskamrater såg armen den gipsade handleden och jag berättade vad som hänt tyckte de att jag skulle gå hem från jobbet men det tyckte inte jag. På kvällen ringde läkaren jag träffat på dagen och sa att jag skulle till sjukhus nästa dag för att operera handleden. Det var bara att åka iväg i ottan nästa morgon. Jag fick vänta hela dagen och på grund av att det kom än det ena än det andra fallet som ansågs mer akut än mitt. Till slut fick jag besked om att det skulle bli operation först nästa dag. Min handled blir aldrig vad den en gång varit eftersom skadan visade sig komplicerad. 

Innan jag skadade min handled kände jag mig bättre i min MS än jag hade gjort på många år. Jag hade funnit mig tillrätta med mitt nya liv som ensamstående och trivdes bättre med livet än jag gjort på år och dag. Under veckorna som följde tyckte jag att jag försämrades ganska rejält i min sjukdom. Det tog säkert ett halvt år innan jag återhämtat mig någorlunda. Rädslan för att ramla har jag kvar och den rädslan går säkert aldrig över. När det är halt blir jag stel som en pinne och det i sig ökar risken för att ramla. Som tur är har jag inte ramlat igen. Oj, vilket långt inlägg det här blev! Som värsta romanen. Undrar om någon orkar läsa allt?

Ständig rädsla

De första åren efter jag hade fått min diagnos levde jag med en ständig rädsla. Så fort jag kände minsta lilla förändring i kroppen blev jag rädd att det var ett nytt skov på gång. Det var oerhört jobbigt att vara rädd hela tiden. Jag minns särskilt en gång när jag skulle åka hem från jobbet och när jag gick mot bilen kände jag något konstigt i min ena fot. När det här hände bodde jag inte där jag bor nu utan jag hade nästan fyra mil att köra innan jag kom hem.

Under tiden jag körde blev jag allt mer säker på att det var något på gång. Jag försökte vifta bort tanken men den vägrade att lämna mig. När jag hade en mil kvar att köra stannade jag på en parkering och klev ur bilen bara för att kolla om jag ens kunde stå på benet. Till min lättnade kunde jag det. Sedan gick jag ett varv runt bilen och jag hade inga problem med det heller. När jag satte mig i bilen försvann rädslan jag haft i nästan tjugo minuter.

Nu är det länge sedan jag haft ett tydligt skov och numera lever jag inte med den ständiga rädslan. Jag vet att det kan hända något men tänker sällan på den saken. Det är skönt att slippa vara rädd hela tiden. Den rädsla jag levde med under en lång tid pratade jag inte med någon om. Jag pratade nästan aldrig om min sjukdom eller mina symptom med någon. Ibland sa jag något till min dåvarande man. Inför alla andra låtsades jag att allt var hur bra som helst.

Jag var nog ganska bra på att spela teater…

Ett skrämmande möte

Nu ska jag fortsätta att berätta min historia. Innan jag skulle åka hem efter min vistelse på sjukhuset i Umeå, där jag fått min diagnos, tillbringade jag två veckor på en rehabiliteringsavdelning på sjukhuset i Piteå. Min tid i Umeå var allt annat än trevlig och att komma till Piteå kändes nästan som att komma hem. Jag hamnade på ett rum med två sängar men jag var ensam på rummet. Det var rena lyxen efter att ha delat rum med tre andra under två veckor.

Det första som hände när jag kommit till ”mitt” rum var att jag fick frågan om jag ville ha något. Jag sa att det skulle varit gott med en kopp kaffe men att det kanske inte gick att få just då. Svaret jag fick var att jag självklart skulle få kaffe. Så var det minsann inte i Umeå. Inom loppet av en enda timme träffade jag ett antal personer på avdelningen. Det var både sjuksköterska, sjukgymnast, arbetsterapeut och den kontaktperson jag skulle ha under min vistelse.

Jag fick lite information om rutinerna som gällde och om vad som skulle hända de närmaste dagarna. Middagen jag fick var av en helt annan klass än jag varit van vid. Det var som om jag hamnat i en helt annan värld och jag kände mig på riktigt gott humör den kvällen. Under de veckor som gått sedan min vänstra arm och hand blivit förlamade hade jag varje dag kämpat med att med viljan få fingrarna att röra sig utan att lyckas. Idag har jag nästa svårt att föreställa mig hur det var då.

Den här första kvällen när jag låg ensam på min sal gjorde jag denna min övning. Nu hände något. Jag kunde räta ut fingrarna och sluta handen två gånger! Det var som om det skett ett mirakel och jag blev otroligt lycklig och tårarna kom. Under dagarna som följde förbättrades jag sakta och jag återfick hoppet om att jag skulle kunna bli bra igen. Livet började återvända till mig igen. Vilken befrielse det var. Jag skulle nog inte fortsätta att vara hjälplös för all framtid.

På torsdagen fick jag veta att jag skulle byta sal. Någon förklaring om varför jag skulle göra det fick jag inte. På kvällen den dagen hörde jag något om att det var en kvinna med MS som skulle ha mitt rum. Nästa dag träffade jag henne. Hon var totalförlamad och kunde bara röra huvudet och prata. Att se henne var en chock för mig. Jag hade ingen aning om att man kunde bli så dålig av MS. Att träffa denna kvinna var det minsta jag behövde i den situation jag befann mig…

Ett minne för livet

Igår kväll var jag och tittade på en liten modevisning som anordnades i en boutique här. Det var förstås jättetrevligt. Jag älskar att köpa kläder och jag är en trogen kund i den här butiken. Ska jag vara helt ärlig köper jag betydligt mer kläder än jag behöver. Så mycket kläder som jag har köpt under det här senaste året har jag nog aldrig köpt någon gång tidigare i mitt liv. Jag vågar inte ens försöka räkna över hur mycket pengar jag har lagt på kläder. Det blev ett par inköp igår med. Jag hittade naturligtvis något som jag ”behövde” väldigt mycket. När jag tittade på modevisningen tänkte jag på den gång jag själv gick modell.

Jag hade en kort modellkarriär som började för ganska exakt fem år sedan. Det hela började med att en i lunchgänget på jobbet började prata om att vi kanske skulle försöka ordna en modekväll i den modeaffär vi har här. Hon pratade med ägaren och någon månad senare blev det av. Alla som deltog var både modeller och åskådare och vi hade en jättetrevlig kväll. Några månader senare skulle det vara en större modevisning på ett hotell här och jag fick förfrågan om att vara modell. När jag fick frågan svarade jag ja direkt. En stund efter jag lagt på luren undrade jag hur det där hade gått till och jag fick med ens världens hjärtklappning. Vad tänkte jag på?

Jag som aldrig har gillat att ha blickarna på mig och att vara i fokus. Dagen efter fick jag veta att en av mina arbetskamrater också skulle gå modell på samma modevisning. Jag fick en tid för att prova ut de kläder jag skulle visa. Ett par kvällar innan modevisning hade vi repetition. Det var ganska pirrigt trots att vi inte hade någon publik. Gissa om jag funderade på vad jag hade gett mig in på. Den stora kvällen kom och jag var supernervös. När jag gick ut första vändan skakade benen så att jag knappt kunde gå. Mina problem med balansen blir kraftigt förvärrade om jag blir nervös. Men jag klarade av det och det gick bättre för varje gång det var min tur.

Det är ett minne för livet!

Tänder utan amalgam

Några månader efter jag hade fått min diagnos fick jag en kallelse till tandläkaren för en rutinkontroll. Vid undersökningen visade det sig att jag hade ett hål som behövde lagas. Långt innan jag gjorde mitt tandläkarbesök hade jag blivit kontaktad av en bekant som tyckte att jag absolut borde göra en amalgamsanering av mina tänder. Hon var själv medlem i Tandvårdsskadeförbundet och hon skickade en tjock bunt tidningar till mig som hon ville att jag skulle titta i. Jag läste och jag drog ganska snabbt slutsatsen att det absolut var värt ett försök att plocka bort det amalgam jag hade i munnen.

Amalgam består till stor del av kvicksilver och att kvicksilver är mycket giftigt känner säkert alla till. Det kvicksilver som finns i tänderna befinner sig inte långt från hjärnan. Att jag hade så kallade plack i hjärnan kände jag till. Jag pratade med tandläkaren om mina funderingar innan undersökningen gjordes. Eftersom jag behövde laga en tand tyckte hon att det var ett bra tillfälle att ta bort min gamla fyllning helt. Det visade sig även att jag hade förändringar i munslemhinnan som borde kunna motivera en amalgamsanering. Tandläkaren skulle av den anledningen begära att jag skulle få ta bort allt amalgam inom ramen för tandvårdsförsäkringen.

Jag blev väldigt nöjd med det bemötande jag fick av tandläkaren och jag kände mig hoppfull. Dagen efter jag hade blivit av med min första amalgamfyllning kände jag mig ordentligt sjuk och jag blev jätterädd. Min första tanke var förstås att det var frågan om ett nytt skov. Men jag hade inga specifika symptom utan kände mig bara otroligt konstig och var svag i hela kroppen. Den konstiga känslan satt i under flera dagar innan jag sakta började repa mig igen. Eftersom jag hade läst en del om amalgamsanering förstod att jag måste vara mer försiktig i fortsättningen. Jag började äta selentabletter och E-vitaminer och beställde en andningsmask att ha hos tandläkaren.

Det tog nästan ett och ett halvt år innan mina gamla plomber var borta. Jag hade nämligen inte mindre än sexton stycken. Då jag hade turen att få göra allt inom ramen för tandvårdsförsäkringen kostade det mig ”bara” drygt tiotusen kronor att få allt gjort. Jag kan inte påstå att jag blivit friskare av att få bort amalgamet ur min mun men jag är helt övertygad om att det inte har försämrat min hälsa och att mitt beslut att göra detta var rätt. Fortfarande kan jag le vid minnet av hur det var när alla mina tänder blivit vita igen. Flera gånger varje dag gapade jag stort framför spegeln och tittade i min mun. Jag var så nöjd med det jag såg!

Förr skrev jag listor

I kväll satt jag och slötittade lite på tv. Samtidigt som jag tittade tänkte jag då och då på vad jag måste komma ihåg att ta med mig på resan jag snart ska göra. Första etappen på min resa börjar på torsdag och jag har inte börjat packa än. Det är inte riktigt likt mig. Förr i tiden började jag skriva en lista på vad jag skulle ha med mig långt innan det var dags att packa.

När jag skulle åka på min första utlandsresa började jag dessutom packa så långt i förväg att jag fick ta ut allt ur väskan dagen innan vi skulle resa för att se vad jag hade packat ner. Snacka om onödigt arbete. Men det berodde säkert på att jag hade världens resfeber långt i förväg. Nu har jag inte minsta lilla resfeber. Det kanske är därför jag inte börjat packa än.

Förr skrev jag en lista på allt jag skulle ta med mig. Nu har jag en lista med några få viktiga saker. Förr skrev jag faktiskt listor på allt möjligt. Det var en (o)vana jag började med när jag gick på gymnasiet. Jag hade ett telefonblock med fem flikar så jag kunde ha flera listor på gång samtidigt. Min listmani satt i under många år. Numera är den enda lista jag skriver en inköpslista.

Undrar om den här typen av bock fortfarande finns?