En dag i taget

Nu har jag inte jobbat på två veckor och jag har inte saknat jobbet en sekund. Det hade jag i och för sig inte väntat mig heller efter så pass kort tid. Allt är helt ok men jag känner inte att jag har fått mer ork eller energi under den här tiden. Det kanske man inte heller kan vänta sig eftersom jag kände mig helt slutkörd innan sjukskrivningen påbörjades.

Jag tar en dag i taget och gör det jag orkar och det jag har lust med. Särskilt mycket har jag inte sysselsatt mig med men det är väl inte det som är tanken med att vara sjukskriven. Sommaren började för drygt två veckor sedan men har tagit en ordentlig paus under helgen. Det har visserligen varit soligt men fredag och lördag blåste det iskalla vindar så den mesta tiden har jag hållit mig hemma.

Det är otroligt skönt att inte behöva tänka på jobbet på ett tag. Men tiden går snabbt och rätt vad det är ska jag dit igen. Bävar en aning för att komma tillbaka eftersom det alltid brukar finnas lite väl mycket att ta tag i efter en tids frånvaro. Som synes har jag inte helt kunnat släppa tankarna på jobbet som jag borde ha gjort men det är väl så det är.

Jag måste skärpa till mig och ta en dag i taget!

Sirap i hjärnan

I vanlig ordning är det ett tag sedan jag senast skrev något i bloggen. Jag var hemma från jobbet hela veckan efter påsk och det var ovanligt klokt av mig att tillåta mig att få all den vila jag behövde. När jag vaknade på lördagen kände jag mig helt fri från förkylningen och piggare än jag varit på evigheter. Det var en helt underbar känsla att vara så pigg.

Veckorna som ha gått efter det har jag också varit relativt pigg. Bäst mår jag när jag inte jobbar så det är nog trots allt så att jag egentligen inte borde jobba alls. Det tar alltid ett par timmar från jag stigit upp innan segheten går ur både kroppen och knoppen oavsett om jag är ledig eller inte men det brukar vara hanterbart.

Idag har jag dock haft en riktigt jobbig dag och jag hade sirap i hjärnan ända tills klockan var över 11. Min koncentration var i botten och tankeskärpan var under all kritik. De sista timmarna på jobbet var ok men när jag kom hem vid tvåtiden var jag i vanlig ordning slut som artist. Nu ungefär tre timmar senare är jag äntligen på väg tillbaka.

Livet med MS är ingen dans på rosor…

Sömnen

Från tid till annan är det svårt att hitta något positivt att fokusera på när man lever med en kronisk sjukdom som gör sig påmind hela tiden och i allt man gör. Kylan och snön som hör vintern till gör att livet känns extra tungt under denna årstid. Under den gångna helgen har solen inte haft lust att visa sig ens en sekund och det har varit riktigt gråvitt och tris ute. I fredags när jag gick hem från jobbet blåste det fruktansvärt kall och på lördagen när jag öppnade ytterdörren var det en mindre snödriva utanför dörren. Jag hade ärligt talat mest lust att krypa ner under täcket och sova igen. Då kom jag att tänka på att jag har en evinnerlig tur som inte har några problem med sömnen. Ibland kan jag vakna och behöva gå på toa men för det mesta sover jag som en stock.

Under perioder av mitt liv har jag haft otroligt svårt att somna och månaderna innan min MS bröt ut med full kraft hade jag enorma sömnproblem. Kunde ligga vaken i timmar innan jag somnade och vaknade ofta mitt i natten och hade svårt att somna om. Sömnproblemen hängde förmodligen ihop med att jag levde under stor stress och som jag tidigare berättat om vaknade jag med bortdomnade fötter en morgon. Från den dagen har mitt liv aldrig blivit detsamma igen. Det är inte mindre än 24 år och en vecka sedan den dagen. Det känns inte riktigt som om det är SÅ länge sedan. Tänk vad tiden går. Nåja, det är bara att ta livet som det kommer och jag är trots allt oändligt tacksam över att jag inte har några problem med sömnen…

På gott och ont

Det är ganska jobbigt att vara beroende av andra för att göra sådant som jag är van vid att klara av på egen hand. Trots att jag har en MiniCrosser så tar jag inte ens ut med den utan att någon hjälper mig med att flytta undan stolen jag har stående i hallen och för att öppna och stänga/låsa ytterdörren. Jag kan inte gå med hjälp av två kryckor eftersom jag inte kan stödja fullt ut på mitt vänstra ben och balansen är inte att lita på. När jag nu är beroende av andra tackar jag min lyckliga stjärna för de goda vänner jag har begåvats med.

Vädret har inte precis varit lockande att ge sig ut i men jag är trots allt van vid att lämna lägenheten varje dag för att få frisk luft och att se något annat än hemmets välbekanta väggar. Idag är det andra gången jag varit ut med MiniCrossern sedan jag skadade mig. Det är otroligt uppfriskande att ta sig ut och jag kan inte annat än skänka en tanke åt gamla sjuka människor som nästan aldrig får komma ut. Att mer eller mindre vara fången i sitt eget hem hela tiden måste vara ett mörker. Jag tror inte man kan föreställa sig hur det är om man inte provat. Jag kommer att bli återställd även om det inte går så fort som jag hade trott.

Det sägs att allt som inte dödar härdar en och det är något jag håller med om helt och fullt. När livet går på räls har man ofta inte förstånd att uppskatta saker och ting på det sätt man borde göra. Ibland hör man människor säga att de är ”tacksamma” för allt sjukdomen har lärt dem men så långt kan jag inte gå. Visst är det så att alla prövningar jag har gått igenom de senaste 23 åren har lärt mig mycket om livet som jag inte skulle ha lärt mig om jag fått fortsätta vara frisk. Lärdomar bra men om jag hade haft ett val skulle jag helt klart ha valt att vara utan dessa lärdomar.

Fast då hade jag nog varit en sämre människa…

Det kunde varit värre

Nu har det gått 10 dagar sedan den onödiga olyckan inträffade och jag kan fortfarande inte gå utan att använda rollatorn. Vid varje steg känns det som om en kniv huggs in i smalbenet och nu är jag fruktansvärt less på min situation. När måndagen kom och min förbättring bara var obetydlig ringde jag till Hälsocentralen och fick en läkartid påföljande dag. Den här gången träffade jag en annan läkare än förra gången och efter han hade undersökt mig tyckte han att det för säkerhets skull skulle göras en röntgen av mitt knä och underben.

Jag hade turen att få komma in på röntgen efter en väldigt kort tids väntan och sedan fick jag träffa läkaren än en gång. Precis som jag hade trott och hoppats så har jag ingen fraktur utan den smärta jag känner kommer med största sannolikhet från musklerna. Det var trots allt en rejäl smäll jag fick. Mitt vänstra ben har numera alla regnbågens färger så det är förstås inte konstigt att jag har ont. Rådet jag fick är att fortsätta ta anti-inflammatoriska tabletter och att försöka belasta så mycket jag bara klarar. Och det är lättare sagt än gjort. Ju mer jag belastar desto mer ont får jag.

Jag brukar sällan ha långtråkigt men nu har jag det. Ändå har jag haft turen att få ett eller annat besök varje dag så det är ju inte alldeles synd om mig. Anledningen till att jag är så less och att jag har så långråkigt är att jag nästan inte kan företa mig någonting så det blir otroligt mycket dötid. Sen tar den ständiga smärta ganska hårt på humöret trots att jag vid det här laget har blivit ganska härdad när det gäller både det ena och det andra. Så bra är det inte även om det så klart kunde ha varit värre…

Onödig olycka!

Som om det inte räcker med det jag har så råkade jag ut för en onödig olycka i måndags kväll. Var på väg hem efter en träff med min bokcirkel och gick och pratade med en annan av deltagarna som bor i samma hus som jag. På grund av min dåliga balans är jag alltid noga med att se mig för när jag går men just då såg jag mig inte för och råkade trampa på en stor sten som låg på asfalten. Med min usla balans kunde det bara gå på ett sätt. Jag föll mer eller mindre pladask.

Jag hade med mig en krycka och den hade jag på höger sida och det innebar förmodligen att jag vred mig mot vänster. Mitt vänstra knä tog i marken först och jag tog emot mig med vänster hand för att inte hamna med huvudet i marken. Att jag snubblade i en nedförsbacke gjorde inte saken bättre. Det gjorde ordentligt ont men jag hann aldrig bli rädd det var nog värre för mitt sällskap som såg mig trilla omkull.

Jag hade inte minsta lilla lust att ens försöka stiga upp eftersom det gjorde ordentligt ont i mitt knä. Trots att jag hade handskar på mig fick jag även ett skrubbsår i min vänstra handflata. Konstigt nog var både byxor och handskar helt oskadda till skillnad från mig. Det fanns inte minsta lilla chans för mig att ta mig upp med hjälp av en person. En av de andra deltagarna i kvällens ”möte” var också på väg hem fick syn på oss och kom till undsättning.

Med gemensamma krafter lyckades de få mig på benen igen men jag kunde inte stödja på mitt vänstra ben så hur vi lyckades ta oss hem till mig förstår jag inte riktigt men hem kom jag. Som tur är hade jag kvar rollatorn som jag lånade när jag opererade min fot för två år sedan. Den av mina ”hjälpare” som bor i samma hus som jag fick gå ner i förrådet och hämta upp den. Jag fick lova henne att ringa om än det var mitt i natten om jag behövde hjälp.

Då det inte kändes som om något skulle vara brutet så jag kom fram till att jag skulle vänta till nästa dag med att uppsöka hjälp. Hade jag inte haft tillgång till en rollator hade det varit en annan sak för utan den skulle jag inte kunnat förflytta mig alls. Nu kunde jag trots allt ta mig fram med armarnas hjälp. Hade förfärligt ont och fick bara ett par timmars sömn under natten. På morgonen ringde jag efter en ”sjuktaxi” så jag var på plats när Hälsocentralen öppnade.

Blev undersökt av en läkare och han bedömde att det inte rörde sig om någon skada på skelettet och jag fick rådet att vila med benet i högläge. Nu har det gått fem dagar och jag har blivit bättre men kan fortfarande inte stödja på benet. Området kring mitt vänstra knä är vid det här laget väldigt färggrant och jag är väldigt less på att vara hemma och att inte kunna göra något. Det var en onödig olycka som kanske aldrig skulle ha hänt om jag inte haft dålig balans på grund av min MS…

Välbehövlig

Jag tog kompledigt de få timmar jag skulle ha jobbat igår och har på grund av det en riktig långhelg den här helgen. Idag är det min tredje lediga dag och två dagar återstår innan det är dags för mig att jobba igen. Jag har mått riktigt bra onsdag och torsdag men idag vill kroppen inte alls vara med och jag känner mig minst sagt eländig rent kroppsligt. Det är tur att de riktigt dåliga dagarna är så få som de är för annars vet jag inte hur jag skulle stå ut. Just idag tycker jag faktiskt lite synd om mig själv men det går väl över.

Egentligen hade jag tänkt mig att jag kanske skulle få något gjort här hemma idag men det kan jag glömma. Med åren har jag blivit så pass förståndig att jag har börjat lyssna på kroppen och vill den inte så vill den inte. Den tid då jag tvingade mig att göra det jag inte orkar är en gång för alla förbi. Min långa ledighet är välbehövlig och jag tillåter mig att vila.

Igår var jag betydligt mer aktiv om än jag inte direkt utförde några stordåd. Kvällen tillbringade jag hos en väninna och vi åt en god trerätters middag tillsammans. Vi höll till hemma hos henne och det innebar ytterst lite jobb för min del. Förutom att jag inte behövde göra så mycket före middagen var min diskbänk helt fri från disk när jag steg upp idag. Vi drack visserligen vin till maten men kvällen blev inte sen så det finns ingen annan anledning till dagens mående annat än den oberäkneliga sjukdomen som bor i min kropp.

Hoppas din första maj varit bättre än min!

Min räddare i nöden

I torsdags opererade jag min högra fot för tredje gången. Redan när jag var drygt 20 år började jag märka av besvär i högerfoten som berodde på så kallad hallux valgus. Med åren ökade besvären och jag genomgick en första operation för drygt åtta år sedan. När läkningen var klar var den jobbiga smärtan borta men efter några år började stortån bli allt mer sned och i tån bredvid fick jag så kallad hammartå. För drygt två år sedan hade jag rejält ont och det blev operation igen. Den operationen innebar ett betydligt större ingrepp och jag var sjukskriven i två månader.

För ungefär ett år sedan upptäckte jag en liten knöl i hålfoten på min opererade fot och i höstas uppsökte jag sjukvården för den. Innan den togs bort hade den blivit som en liten vindruva i storlek och den smärtade ständigt. I torsdags togs knölen under foten bort och jag blev sydd med fem stygn. Än en gång tvingas jag linka fram på en opererad fot. Jag har fem stygn under foten så det är inte precis behagligt. Hoppas nu innerligt att den eländiga foten inte ska trassla mer för mig framöver.

Nu måste jag se till att belasta höger fot ytterst försiktigt och jag har dessutom katastrofalt dålig balans i vänster ben. Så det är faktiskt lite synd om mig just nu. Tur jag är van vid både det ena och det andra och vilken himla tur att jag har min MiniCrosser. Jag brukar inte använda den för att ta mig till och från jobbet eftersom det bara är cirka 150 meter men fram till dess stygnen ska tas kommer den att vara min räddare i nöden!

Gillar söndagar

För en gångs skull har jag varit ute i god tid med något. Det är inte något som hör till vanligheterna eftersom jag är en hejare på att skjuta upp allt möjligt. Än är det ett tag kvar innan vintern är slut men sparkföret har mer eller mindre varit slut i flera veckor. I fredags kom det en massa snö som inte har tinat bort helt så jag har ställt in min spark i förrådet idag. De flesta år brukar jag vänta så länge att jag mer eller mindre får bära den dit men nu har jag äntligen gjort det i god tid.

På tal om i god tid så blir det nog motsatsen i morgon. Jag tror inte att jag inte kommer att vara på jobbet i särskilt god tid i morgon. Från och med idag är den eländiga sommartiden här och det märker jag garanterat av i morgon bitti. Morgonpigg är det sista jag är så det är en himla tur att jag har flextid till klockan nio.

För övrigt har min helg varit jättebra och jag känner mig på toppenhumör. Det är tur att jag aldrig lidit av den söndagsångest som många andra har. Jag gillar söndagar och trots min morgontrötthet gruvar jag mig inte för måndagen och den nya arbetsveckan så i det fallet är jag lyckligt lottad. Veckan som kommer är en arbetsdag kortare än vanligt och det är inte något som gör saken sämre. Jag tycker inte det är så länge sedan jul när det var evigheter till nästa långhelg.

Tänk så fort tiden går…

Extra energi

Den senaste tiden har jag haft mycket mer energi än jag är van vid att ha. Jag har tagit itu med en hel massa saker. Förra helgen hade vi helt sagolikt väder här och det bidrog nog till att öka på energinivån. När våren börjar närma sig och solen skiner kommer alltid lusten att göra vårfint hemma. Den lusten kom inte i fjol eftersom jag flyttade första helgen i mars och det tog ett bra tag innan jag fått ordning på allt. Fast sanningen att säga har jag fortfarande inte blivit riktigt klar med riktigt allt. Men det är en helt annan historia.

Förra söndagen när det var så underbart väder kom jag på att jag absolut ville ha nya gardiner till köket. Jag for ut en sväng med min ”moppe” och i ett skyltfönster fick jag syn på ett par gardiner jag ville ha. Efter jobbet i måndags for jag återigen iväg med min moppe och köpte gardinerna. Som den otåliga person jag är ville jag hänga upp dem direkt men jag visste att det skulle bli för mycket för mig så jag väntade till i onsdags. Blev supernöjd med resultatet.

Tro inte att det här med gardinerna är det enda jag gjort. Jag har planterat om de krukväxter som behövde sättas om och duschat av dem i badkaret så de blev riktigt fräscha. Två gånger har jag släpat fram dammsugaren för att få bort all sand moppen drar in i hallen. Den extra energi jag har haft har förstås gjort att jag tagit ut mig lite väl mycket i kroppen och det har hänt mer än en gång att jag bara stapplat omkring här hemma när jag blivit för trött i benen. I dem har jag tyvärr inte fått mer energi. Men jag känner mig ändå glad och nöjd med livet just nu!

Trögstartad

Ibland blir jag så himla trött på att jag är så trögstartad på morgonen. Jag märkte nog av det här ganska kort tid efter jag fått min diagnos men då var det inte allt för störande. Under de senaste åren har det blivit allt värre. Det tar minst en timme från det jag stiger upp tills mina små grå vaknar till ordentligt. Så länge det är ljust när jag stiger upp går det någorlunda men under mörkaste vintern är det alldeles hopplöst jobbigt. För att det över huvudtaget ska fungera de dagar jag jobbar följer jag alltid samma rutin och om mina cirklar av en eller annan anledning rubbas blir det kaos.

 Det är nog trots allt tur att jag lever ensam så att det inte finns så många störningsmoment här hemma. När jag skriver att det är tur att jag lever ensam så är det förstås inte lika med att jag vill leva ensam. Men nu är det som det är och jag har otroligt svårt att föreställa mig att det skulle kunna vara på något annat sätt än det är just nu. Nåja, det är inte någon mening med att jag ens funderar på den saken som livet ser ut just nu. Jag lever i nuet och tar en dag i sänder.

I morgon är det dags för en ny arbetsvecka och det blir den sista vanliga arbetsveckan på ett tag. Det enda jag gillar riktigt mycket med julen är de extra lediga dagar som den som regel för med sig. Förra julen var jag hemma helt själv och det var andra gången i mitt liv jag hade en sådan jul. Det är inte alls farligt att vara ensam under julen när det är frågan om självvald ensamhet. Jag hade en riktigt skön och avslappnande helg även om den blev en liten aning långtråkig. På fredag kommer min dotter hit och hon ska fira jul med mig och det ser jag verkligen fram emot!

Man kan ändra sig

Förr var jag otroligt upptagen av att alltid göra det jag tyckte jag borde göra och ägnade väldigt lite tid till det jag själv hade lust att göra. Nu har pendeln slagit över fullständigt och jag gör mycket sällan det jag ”borde”. Istället gör jag alltid det jag vill i första hand. Ibland kan jag till och med tycka att jag gått lite för långt och det händer att jag får antydan till dåligt samvete över min lättja. Men det är inte värre med det dåliga samvetet än att jag vifta bort det. Jag förundras då och då över att man kan ändra sig så mycket.

Tänk om jag hade varit lika klok när jag var yngre. Så mycket trevligare livet skulle ha varit då. Tro inte för den skull att jag på något sätt ältar det som varit för det gör jag inte. Men nog hade det varit skönt om jag blivit av med min prestationsångest tidigare. Då och då tänker jag att min sjukdom kanske inte skulle ha brutit ut om jag tänkt lite mer på mig själv istället för att alltid tänka på andra i första hand. För att inte tala om hur ofta jag tänkte på vad andra möjligtvis kunde tycka och tänka om mig om jag hade varit mer ”egoistisk” av mig.

Idag har det dock varit en dag då jag nästan gjort allt det jag hade tänkt att jag skulle göra. Jag kan lova att det är mycket ovanligt nu för tiden. Att jag gjort nästan allt jag tänkt göra på min arbetsfria dag beror inte på att jag på något sätt pressat mig själv. Det beror helt enkelt på att jag haft lust att göra det jag gjort. Så mycket roligare det är att göra saker man har lust att göra istället för att göra dem för att man tycker att man borde. Så mycket mer nöjd jag känner mig när jag gjort något för att jag haft lust att göra det.

Idag känns livet bra!

Fruktsallad

Sedan en tid tillbaka har jag fullständigt snöat in på fruktsallad. Det är absolut inte någon middagsmat men de senaste veckorna har jag faktiskt ätit det till middag en gång i veckan. Jag äter alltid lagad mat till lunch de dagar jag jobbar så är det inte nödvändigt med lagad mat till middag varje dag. Idag är en sådan dag då jag ätit just fruktsallad till middag. Till fruktsalladen brukar jag ha valnötter och keso och jag tycker att den kombinationen är alldeles vansinnigt god. Keso är inte något jag borde äta eftersom jag försöker äta paleo-kost men det kan inte hjälpas. Jag kan helt enkelt inte vägra mig själv att även äta det jag tycker är riktigt gott och även om många menar att man ska utesluta alla mjölkprodukter ur kosten när man har MS så väljer jag att göra avsteg från det någon gång ibland. Som jag hörde någon säga en gång för länge sedan.

Livet är kort och maten är god!

Små bagateller

Sedan jag fick min MiniCrosser känns det som om jag nästan fått ett nytt liv. Innan jag hade den fick jag tänka på allt jag skulle göra på ett helt annat sätt. Det var väldigt viktigt att planera alla göromål i minsta detalj för att få vardagen att fungera. Nu är jag betydligt friare och det är helt underbart. Saker som för andra är små bagateller kunde jag sällan göra när jag vill göra dem. Ta bara en så enkel och vardaglig sak som att gå ut med soporna. Till och med en så obetydlig liten syssla kunde jag ofta inte göra när jag ville. Nu är det hur enkelt som hels att göra det precis när jag vill. Jag hade aldrig kunnat drömma om att det skulle bli så här bra med den och jag är så glad!

Onödigt bakslag

Nu är det två veckor sedan min förkylning började och jag är inte helt kvitt den ännu även om jag inte direkt känner mig sjuk nu längre. När jag kom hem från mina veckor på rehab kände jag mig i väldigt bra fysisk form och min motivation att träna hemma var på topp. Den här eländiga förkylningen har gjort att jag inte alls kunnat träna som jag hade tänkt mig och nu när det gått två veckor känner jag mig sämre än jag gjorde innan jag åkte på rehab. Vilket onödigt bakslag det här är.

Livet är verkligen inte rättvist. Men det är något jag känt till länge. Som tur är har jag för länge sedan slutat hänge mig åt självömkan. Att göra det leder aldrig till något positivt. Man lär sig trots allt en del genom livet. Jag får helt enkelt fortsätta att ta det lugnt ett tag framöver och så smått försöka komma igång med träningen igen. Sommaren har i alla fall kommit nu och idag har det varit riktigt varm och skönt. Det här är en härlig tid av året och jag njuter i fulla drag trots min förkylning…

Fåfängan begränsar

Jag har haft problem med att gå i över tjugo år och alla förstår säkert att det är jobbigt. Ända sedan 1992 har min balans varit dålig och jag lyfter inte min vänstra fot som jag borde och den har en tendens att släpa lite i marken när jag går. Jag har det man kallar droppfot. Besvären är särskilt uttalade när jag blir trött och jag nöter sulan framtill på vänster sko mer än på höger. Förutom att foten vill släpa lite så svänger jag ut benet en aning åt vänster när jag går så jag har inte ett riktigt naturligt gångmönster. Jag har alltid tyckt att det här är väldigt jobbigt eftersom jag inte vill att någon ska se på mig att det är något ”fel” på mig. Jag kan lika gärna erkänna att jag är fåfäng och fåfängan begränsar mig.

För snart ett år sedan opererade jag två tår på min högra fot och när man har opererat sig i foten är det helt naturligt att man inte kan gå som vanligt. Även om det bar mig emot så insåg jag att jag skulle behöva ett hjälpmedel under en tid. Jag pratade med kommunens arbetsterapeut om att få låna en rollator för att ha inne och en för att ha ute. Första gången jag använde rollatorn var jättejobbig men jag hade ju min opererade fot att skylla på så det gick rätt bra ändå. Foten blev så sakteliga bättre men då jag vant mig vid att använda rollatorn för att slippa bära mina varor från bilen och hem så bestämde jag mig för att behålla det jag använde ute.

Operationen gjorde att jag var tvungen att hålla mig extra mycket i stillhet under en lång tid och precis som väntat försämrades jag i min MS under den tiden. Jag blev enormt mycket bättre under tiden jag var på rehab i höstas men efter jag kom hem till vardagen har i vanlig ordning vare sig ork och tid räckt till för så mycket träning som jag behöver så under vintern har jag blivit lite sämre igen. Sedan sparkföret tog slut har jag använt mig av en krycka när jag gått ut. Även det tar emot en aning men använder den ändå. Jag kan ju inte låta min löjliga fåfänga låta mig begränsas hur mycket som helst. Allt sammantaget gjorde att jag i höstas tog upp frågan om att få en elmoppe som hjälpmedel.

Skriver mer om det i ett annat inlägg...

Att leva långsamt

Häromdagen kom jag att tänka på att innan sjukdomen kom in i mitt liv var det väldigt viktigt för mig att hela tiden hinna så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Att ha många bollar i luften och att helst göra flera saker samtidigt var det som gällde. Allt skulle gå fort och jag avskydde allt som hette väntan. Dessutom var mitt tålamod med på noll om andra människor var långsamma när de gjorde något. Att promenera långsamt och bara gå och strosa existerade inte i min värld.

Nu ser mitt liv hel annorlunda ut. Jag har mer eller mindre tvingats tänka om totalt. Numera kan jag inte gå med raska steg hur gärna jag än vill. Att göra flera saker samtidigt har jag slutat med. Jag har helt enkelt bestämt mig för att inte ens försöka göra det. Att fokusera på det jag gör har istället blivit min melodi. Jag har helt enkelt lärt mig att leva långsamt. Tänk om jag hade fått insikten om att det är det klokaste innan jag blev sjuk. Nåja, bättre efterklok än aldrig klok.

För övrigt kan jag berätta att min förfärliga trötthet verkar ha gett med sig för den här gången. Sedan drygt en vecka tillbaka har allt återgått till det mer normala. Jag har till och med klarat av omställningen till sommartid förvånansvärt bra. När jag tänker på saken kan jag inte ens komma ihåg att tidsomställningen gått så här smärtfritt någon gång tidigare. Mycket konstigt men samtidigt mycket positivt. Undrar vad det kan bero på? Äh, strunt samma. Det spelar ingen roll…

Sakta framåt

Tänk att det redan gått en vecka sedan jag skrev något sist. Det har varit lite tunnsått med inlägg från min under senare tid men det är säkert inte många som saknar mig. Jag har fortfarande inte kommit i ordning helt i min nya lägenhet och med den här hastigheten kommer det nog att dröja ett bra tag innan allt är klart. Men det går trots allt sakta framåt. Min ork räcker inte på det sätt jag vill men sjukdomen har lärt mig att bli mer tålmodig. Jag har helt enkelt tvingats bli mer tålmodig. Skulle jag vara lika otålig nu som jag var tidigare skulle nog livet bli helt ohållbart. Det är så sant som det är sagt att det inte finns något ont som inte för något gott med sig.

I övrigt kan jag berätta att jag omedelbart kände mig hemmastadd i nya lägenheten. Planlösningen är exakt likadan som i den förra så det känns mest bara som om jag fått nya tapeter och sen har jag två garderober mer än jag hade i förra lägenheten. De två extra garderoberna står i hallen och att få användning för dem har jag inga problem med. Nu blir det mindre trångt i mina andra skåp vilket inte är helt fel. Det är helt underbart att äntligen bo på markplanet. Nu är det inte det minsta tungt att bära in det jag har handlat. Jag är så glad över att jag har flyttat!

Som en ungdom

Vi är ett gäng mycket goda gamla vänner som träffas allt för sällan men i fredags var det dags. Varje gång vi ses säger är vi alla vara eniga om att vi borde träffas oftare men av olika skäl blir det inte så ofta som vi tänkt oss. Nu i fredags var jag precis lika trött som jag var förra fredagen och jag hade än en gång mest lust att stanna hemma och dega i soffan men jag uppbringade den viljestyrka jag hade och gjorde mig i ordning för kvällen. Jag visste ju att jag skulle ångra mig om jag stannade hemma och jag visste att det skulle bli en trevlig kväll och att värsta tröttheten skulle ge sig frampå kvällen. Vi hade bestämt oss för att starta kvällen med ett glas vin hemma hos en av oss för att sedan åka till en restaurang och äta middag. Därefter skulle tillbaka till mötesplatsen för att fortsätta kvällen.

Där vi åt har de plankstek som fredagsspecial. Det är länge sedan jag åt plankstek senast och maten var jättegod. Kvällen blev som väntat trevlig och i vanlig ordning rusade timmarna iväg. Klockan var ungefär kvart i ett innan jag var hemma igen och jag somnade som en stock och sov gott. Dagen efter kände jag mig av förklarliga skäl ganska seg och jag gjorde inte många knop på lördagen. Jag hade räknat med att tillbringa kvällen ensam men vid sextiden hörde en annan god vän av sig och undrade om jag orkade med besök på kvällen. Visst kände jag mig trött men mina ensamma kvällar är väldigt många så jag hade ingenting emot att få besök. På lördagen blev det inte druckit så mycket vin men den kvällen blev klockan var nästan två innan jag låg i min säng.

Det var väl inte värsta partajandet under helgen men två sena kvällar i rad blev i mesta laget för mig och på söndagen var jag riktigt trött. Så går det när man beter sig som en ungdom. Helgen var riktigt rolig även om det blev lite väl mycket för mig. Ibland blir jag så vansinnigt trött på att jag inte ens orkar hälften av det jag vill göra så då låtsas jag att jag är frisk och gör mer än jag egentligen klarar. Man lever trots allt bara en gång. Nu har jag jobbat tre dagar i rad och ska vara ledig i fyra dagar. Eller ledig och ledig, helgen som kommer blir inte heller särskilt vilosam. Jag ska nämligen flytta till min nya lägenhet under helgen. Så himla skönt det ska bli när flytten väl är över!

Ladies night

De flesta dagar då jag kommer hem från jobbet är jag lite trött och på vardagskvällarna gör jag för det mesta inte stort mer än att laga mat och ta hand om disken. Så ser det i alla fall ut under vintern. När det är sommar är livet betydligt lättare att leva och min aktivitet något större. Ibland händer det att jag mer eller mindre tvingar mig själv till någon social aktivitet trots att det kan kännas lite jobbigt innan. Igår kväll var det en sådan kväll när jag gjorde mer än att bara slappa i soffan på kvällen.

Då och då anordnas något som heter ”Ladies night” och det är alltid lika trevligt att delta i dessa kvällar. För en billig penning får man mat och efter maten är det några föreläsningar med varierande innehåll. I början av den andra föreläsningen igår kväll lästes en dikt. Jag kunde inte släppa tanken på den där dikten och när jag kom hem sökte jag på nätet och till slut hittade jag den. Nu vill jag dela denna tänkvärda dikt med dig som läser min blogg. Hoppas du tycker om den lika mycket som jag gör!

Inbjudan till ett möte
Jag bryr mig inte om hur du tjänar ditt uppehälle. Jag vill veta vad du längtar efter och om du vågar drömma om att nå din längtans mål.

Jag bryr mig inte om hur gammal du är. Jag vill veta om du vågar göra dig löjlig för kärleks skull, för dina drömmar, för att känna att du lever.

Jag bryr mig inte om vilka planeter som står i konjunktion med din måne.
Jag vill veta om du har nått djupet i din sorg, om du har låtit dig öppnas av livets svek eller blivit knuten och sluten av rädsla för mer smärta.

Jag vill veta om du kan sitta hos smärtan, min eller din, utan att försöka dölja den eller förminska den eller bota den.

Jag vill veta om du kan vara i glädjen, min eller din, om du kan dansa ohämmat och låta extasen fylla dig ut i tå- eller fingerspetsarna utan förmana oss att ta det varligt, att vara realistiska, att minnas våra mänskliga begränsningar.

Jag bryr mig inte om ifall den historia du berättar för mig är sann. Jag vill veta om du kan göra någon annan besviken för att vara sann mot dig själv; om du kan bära att bli anklagad för svek och inte svika dig själv; om du kan vara trolös och därför tillförlitlig.

Jag vill veta om du kan se skönhet även när den inte är vacker, varje dag och om du kan ösa ditt liv ut dess närvaro.

Jag vill veta om du kan leva med misslyckande, ditt eller mitt, och ändå stå vid stranden av sjön och ropa ”Ja!” till den silvriga fullmånen.

Jag bryr mig inte om var du bor eller hur mycket pengar du har. Jag vill veta om du kan stiga upp efter en natt av sorg och förtvivlan, trött och sliten in i märgen och göra det som behöver göras för barnen.

Jag bryr mig inte om vem du känner och hur det kommer sig att du är här. Jag vill veta om du tänker stå med mig i eldens mitt och inte vika undan.

Jag bryr mig inte om var eller vad eller med vem du har studerat. Jag vill veta vad som håller dig uppe, inifrån, när allt annat brister.

Jag vill veta om du kan vara ensam med dig själv och om du verkligen trivs med ditt sällskap i de tomma stunderna.
Dikt skriven av Oriah Mountain Dreamer