När man inte är trött

I torsdags började jag jobba igen efter nästan en månads sjukskrivning. Min sjukskrivning gällde till och med igår men jag bestämde mig för att börja jobba lite tidigare än det som var tänkt från början. Det kändes en aning osäkert att börja tidigare för även om jag blivit betydligt piggare så varierar orken kraftigt från dag till dag. Hur som helst tänkte jag att det trots allt kunde vara bra med lite mjukstart på några timmar och att efter det ha en tre dagar lång helg.

Min första arbetsdag var bara fyra timmar lång och jag var beredd på att jag skulle vara rejält trött efter de timmarna. Som den morgontrötta person jag är har jag aldrig stigit upp tidigare än klockan nio någon dag och i torsdags var alarmet ställt på klockan sju. Jag hade förvarnat på jobbet om att jag kanske skulle bli lite sen denna första dag. Vi har flextid till klockan nio så det finns lite tid att spela på.

Det var inte alls så svårt som väntat att stiga upp tidigt i torsdags. Timmarna på jobbet gick jättebra och jag var inte det minsta trött efter jag gjort mina fyra timmar. Efter lunch hade jag en klipptid hos frissan och senare på eftermiddagen var jag och inhandlade mat och dryck inför midsommaren tillsammans med en väninna. Trots allt jag gjorde under torsdagen var jag alldeles otroligt pigg hela kvällen.

Det var en fantastisk känsla att vara så pigg under en hel dag. På kvällen ringde jag och pratade med min dotter bara för att berätta hur pigg jag var trots allt jag gjort. Tänk att man kan bli så lycklig över att bara känna sig näst intill normal under en dag! En mer eller mindre ständig trötthet är numera normaltillståndet. Jag hade nästan glömt bort hur det känns när man inte är trött…

Vilken skillnad!

De sista dagarna på den här månaden har varit osedvanligt bra dagar och just nu känner jag mig på riktigt bra humör. Det är väl inga stora saker men om man kan glädja sig över små saker får man vara glad oftare. Nu följer en kort redogörelse för alla bra små saker. Helgen inleddes med att jag och en väninna åt jättegod sushi till middag på fredag kväll. Lördag morgon var jag ovanligt pigg och det var lätt som en plätt att ta sig ur sängen något som inte hör till vanligheterna för mig.

Nästa bra sak som hände var att jag hittade ett par svarta jeans som satt helt perfekt. Jag hade ovanligt mycket energi både i lördags och igår så jag har fått en hel del gjort här hemma. Visst blev jag lite slut i kroppen av det men inte alls så slutkörd som jag brukar bli. Hör och häpna så hade jag ovanligt lätt att ta mig ur sängen i morse också även om mina första steg var lika stapplande som vanligt.

En av de saker jag har stora problem med är att stå någon längre stund men jag brukar ändå höja mitt skrivbord på jobbet och stå en stund. Jag brukar alltid titta på klockan när jag ställer mig för att ha lite koll på vad jag klarar. Ibland blir det så lite som tio minuter men idag stod jag upp så länge som 35 minuter. Nytt personbästa! Men nu först kommer jag till det allra bästa i min uppräkning av allt som varit bra de sista dagarna.

I höstas försökte jag få en arbetsstol som hjälpmedel men det är tydligen omöjligt att få det numera. Jag måste ofta göra saker sittande och när jag sitter på en vanlig trappstol blir arbetsställningen hopplöst dålig. Då jag inte kunde få en stol som hjälpmedel var alternativet att köpa en egen. Av en händelse fick jag prova en sadelstol och då insåg jag att den vore perfekt för mig. För drygt en vecka sedan kom jag till skott och beställde en.

Idag kom så min efterlängtade stol och jag invigde den när jag diskade för drygt en timme sedan. Jag höjde stolen så att jag nästan kom i ståhöjd vid diskbänken, öppnade underskåpet och hade mina fötter där.  Vilken skillnad mot att sitta på en trappstol som är allt för låg. Nu behöver jag inte hålla upp armarna och få ont i axlarna när jag diskar. Wow, vilken skillnad det blev!

Så här ser min nyinköpta Ponychair ut

 

Det kunde varit värre

Nu har det gått 10 dagar sedan den onödiga olyckan inträffade och jag kan fortfarande inte gå utan att använda rollatorn. Vid varje steg känns det som om en kniv huggs in i smalbenet och nu är jag fruktansvärt less på min situation. När måndagen kom och min förbättring bara var obetydlig ringde jag till Hälsocentralen och fick en läkartid påföljande dag. Den här gången träffade jag en annan läkare än förra gången och efter han hade undersökt mig tyckte han att det för säkerhets skull skulle göras en röntgen av mitt knä och underben.

Jag hade turen att få komma in på röntgen efter en väldigt kort tids väntan och sedan fick jag träffa läkaren än en gång. Precis som jag hade trott och hoppats så har jag ingen fraktur utan den smärta jag känner kommer med största sannolikhet från musklerna. Det var trots allt en rejäl smäll jag fick. Mitt vänstra ben har numera alla regnbågens färger så det är förstås inte konstigt att jag har ont. Rådet jag fick är att fortsätta ta anti-inflammatoriska tabletter och att försöka belasta så mycket jag bara klarar. Och det är lättare sagt än gjort. Ju mer jag belastar desto mer ont får jag.

Jag brukar sällan ha långtråkigt men nu har jag det. Ändå har jag haft turen att få ett eller annat besök varje dag så det är ju inte alldeles synd om mig. Anledningen till att jag är så less och att jag har så långråkigt är att jag nästan inte kan företa mig någonting så det blir otroligt mycket dötid. Sen tar den ständiga smärta ganska hårt på humöret trots att jag vid det här laget har blivit ganska härdad när det gäller både det ena och det andra. Så bra är det inte även om det så klart kunde ha varit värre…

Väderkänslig

Jösses, vad det börjar gå lång tid mellan mina inlägg! Jag har saker att skriva om men jag kommer mig inte för att sätta mig framför datorn. Förr tillbringade jag massor med tid vid datorn men det har av någon anledning börjat ta emot. I mitt förra inlägg skrev jag om vilken tur det var att jag skulle kunna använda MiniCrossern för att ta mig till jobbet på måndagen för två veckor sedan. Nu kan jag berätta att det inte alls gick som jag hade tänkt mig den där måndagsmorgonen. När jag tittade ut genom mitt fönster hade det kommit drygt 2 decimeter blötsnö så jag hade inte en chans att ta mig till jobbet vare sig med eller utan min räddare i nöden. Jag fick helt enkelt stanna hemma tills det kom en traktor och skottade och klockan hann bli nästan kvart i tio innan jag satt på min kontorsstol den dagen. Snön som kom då har tinat bort men det är inte det minsta vårlikt här och just nu snöar det igen. Det har varit grått och blåsigt hela helgen och väderkänslig som jag är så är mitt humör inget vidare nu…

Gillar söndagar

För en gångs skull har jag varit ute i god tid med något. Det är inte något som hör till vanligheterna eftersom jag är en hejare på att skjuta upp allt möjligt. Än är det ett tag kvar innan vintern är slut men sparkföret har mer eller mindre varit slut i flera veckor. I fredags kom det en massa snö som inte har tinat bort helt så jag har ställt in min spark i förrådet idag. De flesta år brukar jag vänta så länge att jag mer eller mindre får bära den dit men nu har jag äntligen gjort det i god tid.

På tal om i god tid så blir det nog motsatsen i morgon. Jag tror inte att jag inte kommer att vara på jobbet i särskilt god tid i morgon. Från och med idag är den eländiga sommartiden här och det märker jag garanterat av i morgon bitti. Morgonpigg är det sista jag är så det är en himla tur att jag har flextid till klockan nio.

För övrigt har min helg varit jättebra och jag känner mig på toppenhumör. Det är tur att jag aldrig lidit av den söndagsångest som många andra har. Jag gillar söndagar och trots min morgontrötthet gruvar jag mig inte för måndagen och den nya arbetsveckan så i det fallet är jag lyckligt lottad. Veckan som kommer är en arbetsdag kortare än vanligt och det är inte något som gör saken sämre. Jag tycker inte det är så länge sedan jul när det var evigheter till nästa långhelg.

Tänk så fort tiden går…

Extra energi

Den senaste tiden har jag haft mycket mer energi än jag är van vid att ha. Jag har tagit itu med en hel massa saker. Förra helgen hade vi helt sagolikt väder här och det bidrog nog till att öka på energinivån. När våren börjar närma sig och solen skiner kommer alltid lusten att göra vårfint hemma. Den lusten kom inte i fjol eftersom jag flyttade första helgen i mars och det tog ett bra tag innan jag fått ordning på allt. Fast sanningen att säga har jag fortfarande inte blivit riktigt klar med riktigt allt. Men det är en helt annan historia.

Förra söndagen när det var så underbart väder kom jag på att jag absolut ville ha nya gardiner till köket. Jag for ut en sväng med min ”moppe” och i ett skyltfönster fick jag syn på ett par gardiner jag ville ha. Efter jobbet i måndags for jag återigen iväg med min moppe och köpte gardinerna. Som den otåliga person jag är ville jag hänga upp dem direkt men jag visste att det skulle bli för mycket för mig så jag väntade till i onsdags. Blev supernöjd med resultatet.

Tro inte att det här med gardinerna är det enda jag gjort. Jag har planterat om de krukväxter som behövde sättas om och duschat av dem i badkaret så de blev riktigt fräscha. Två gånger har jag släpat fram dammsugaren för att få bort all sand moppen drar in i hallen. Den extra energi jag har haft har förstås gjort att jag tagit ut mig lite väl mycket i kroppen och det har hänt mer än en gång att jag bara stapplat omkring här hemma när jag blivit för trött i benen. I dem har jag tyvärr inte fått mer energi. Men jag känner mig ändå glad och nöjd med livet just nu!

Som en löneförhöjning

I somras när jag fick min MiniCrosser började jag fundera på om jag skulle sälja min bil och drygt en månad före jul bestämde jag mig för att göra det. Under de senaste åren har jag i princip bara använt bilen när jag har handlat eller behövt göra andra ärenden. När jag köpte bilen jobbade jag 75 procent och då tyckte jag mig ha råd att ha bil men sedan jag fick halv sjukersättning för några år sedan har bilen blivit en allt för stor påfrestning för min ekonomi. Förutom den ekonomiska delen så är det ganska meningslöst att ha bil när jag inte klarar av att köra längre tid än högst en halvtimme. Jag bestämde mig för att vänta med försäljningen tills bilen var besiktad och för två veckor sedan fick jag den såld. När jag köpte bilen innebar den ökad frihet för mig och då var jag helt beroende av den. Med tiden har bilen allt mer blivit en börda som kostat alldeles för mycket och sedan jag fick Minicrossern har jag inte längre något behov av den. Att sälja bilen kändes som en befrielse och det innebär att jag får så mycket som 1 000 kronor mer att röra mig med i månaden. Det är som en riktigt stor löneförhöjning och jag är så glad!

En bra period

Under de senaste veckorna har jag haft en riktigt bra period. Det är år och dag sedan jag känt mig så pigg och alert under en så lång period i ett sträck. Jag gläds över varje dag jag känner mig pigg och jag räknar aldrig med att det ska vara så mer än en dag i taget. En av de få fördelar som sjukdomen har fört med sig är att jag uppskattar allt som är positivt på ett helt annat sätt än tidigare. Det är så sant som det är sagt att det inte finns något negativt som inte för något positivt med sig.

Just nu befinner jag mig på ett patienthotell eftersom jag än en gång har förmånen att ha blivit beviljad två veckors rehabilitering. Jag lämnade min lägenhet redan klockan 06.30 i måndags morse och jag somnade sent på söndagen så de två senaste dagarna har jag varit lite trött. Hur som helst är det härligt att få lägga det mesta av energin på träning under ett par veckor. Det har minst sagt varit lite si och så med den varan under en ganska lång tid.

I samband med inskrivningen i måndags gjorde sjukgymnasten ett test på mig och nästa fredag när jag skrivs ut kommer jag att göra ett nytt test. På så sätt får man lite koll på effekten av träningen och det är alltid trevligt. Även om två veckor inte är så väldigt lång tid så brukar det märkas skillnad när jag gör testerna. Gör man framsteg så blir det en extra peppning för att fortsätta träna när jag kommer hem igen. Tiden efter en rehab-period brukar jag alltid vara extra ”duktig” på att träna.

Tyvärr brukar träningsfliten inte hålla i sig men jag är glad så länge det varar!

Om jag kunde förstå

Tänk om jag kunde första varför jag så ofta den senaste tiden känt mig på riktigt uruselt humör. Det är förstås inte så att jag varit på dåligt humör hela tiden men väldigt ofta. Jag kan inte se någon riktig anledning till att det är som det är för ingenting har på något sätt varit värre än vanligt. Vissa stunder vissa dagar har jag mest haft lust att skrika högt eller slå sönder något men det har jag förstås inte gjort. Det är liksom som om jag har en hel massa frustration lagrad inombords som jag skulle behöva bli av med. Grejen är bara att jag inte vet hur jag ska bli av med den. Egentligen vet jag inte riktigt varför jag skriver det jag skriver just nu men på något sätt måste jag få ur mig det här och då kan det kanske vara bra att skriva ner det…

Den ska bli min!

Jag har fått besked om att jag har beviljats en Mini Crosser som hjälpmedel. Du anar inte hur glad jag blev när jag fick beskedet! Mini Crossern är beställd men jag vet inte när den kommer. Då den kommer ska jag först få en introduktion och som jag har förstått det hela ska jag ta någon sorts ”körlektioner” under överinseende av arbetsterapeuten innan jag få ha den på egen hand. Den jag får ser inte riktigt ut som den på bilden för jag ska inte ha något nackstöd på sätet. Färgen kommer dock att bli grå trots att jag hellre hade haft lust att ha en annan färg men landstinget har tydligen bara upphandlat grå så jag får väl försöka pimpa den på något sätt. Nåja, färgen är inte det viktigaste. Jag ser fram emot att kunna ta med mig kameran och ge mig ut på en åktur. Så underbart kul det ska bli!

Sakta framåt

Tänk att det redan gått en vecka sedan jag skrev något sist. Det har varit lite tunnsått med inlägg från min under senare tid men det är säkert inte många som saknar mig. Jag har fortfarande inte kommit i ordning helt i min nya lägenhet och med den här hastigheten kommer det nog att dröja ett bra tag innan allt är klart. Men det går trots allt sakta framåt. Min ork räcker inte på det sätt jag vill men sjukdomen har lärt mig att bli mer tålmodig. Jag har helt enkelt tvingats bli mer tålmodig. Skulle jag vara lika otålig nu som jag var tidigare skulle nog livet bli helt ohållbart. Det är så sant som det är sagt att det inte finns något ont som inte för något gott med sig.

I övrigt kan jag berätta att jag omedelbart kände mig hemmastadd i nya lägenheten. Planlösningen är exakt likadan som i den förra så det känns mest bara som om jag fått nya tapeter och sen har jag två garderober mer än jag hade i förra lägenheten. De två extra garderoberna står i hallen och att få användning för dem har jag inga problem med. Nu blir det mindre trångt i mina andra skåp vilket inte är helt fel. Det är helt underbart att äntligen bo på markplanet. Nu är det inte det minsta tungt att bära in det jag har handlat. Jag är så glad över att jag har flyttat!

Otrolig tur

För drygt fyra veckor sedan fick jag erbjudande om en lägenhet i markplanet i samma hus som jag bor i men efter att ha funderat över en helg bestämde jag mig för att tacka nej till den. Det var inte något enkelt beslut eftersom jag har stått i kö i flera år för att byta lägenhet och det kan gå lång tid mellan varje gång det blir en ledig lägenhet. Jag kände att jag borde tacka ja men lägenheten kändes helt fel direkt jag klev in genom ytterdörren så efter moget övervägande följde jag min känsla och tackade nej.

Jag hade bespetsat mig på att få vänta något år på nästa chans men otroligt nog blir lägenheten under min ledig redan till månadsskiftet. När jag fick höra det ringde jag till bostadsförmedlingen och då fick jag besked om att jag får den lägenheten. Att det skulle gå så fort hade jag aldrig kunnat drömma om. Till skillnad från förra gången känns allt rätt den här gången. Jag har inte fått något besked om när jag kan flytta men jag har redan börjat planera för den. Det kommer att bli toppen att slippa trappen.

Tänk vilken otrolig tur man kan ha!

En aktiv dag

Idag har det varit en sådan där sällsynt dag då jag har känt mig ovanligt bra i kroppen. På morgonen brukar jag alltid känna mig likadan i kroppen så det säger ingenting om hur resten av dagen kommer att bli. Först när jag börjar göra något visar sig dagsformen väldigt snabbt. När jag hade ätit frukost gav jag mig i vanlig ordning iväg för att handla lite. Den senaste tiden har jag blivit otroligt sliten av att fara och handla så jag räknade förstås med att det skulle bli likadant idag. Att handla gick ganska snabbt och innebar inga problem. Det var först när jag kommit hem och packat in varorna som jag blev glatt överraskad över att formen var ovanligt bra.

Under dagen har jag kunnat göra ovanligt mycket här hemma och det gladde mig förstås. När man aldrig vet från en dag till en annan hur man ska må så är det desto roligare de dagar som är bättre. Önskar bara att de där bra dagarna kunde förekomma lite oftare. Även om jag tycker att jag har gjort mycket under dagen så är det bara en bråkdel av vad jag kunde göra förr i världen. Men det var då och det är historia nu. Idag lagade jag min goda fisksoppa till middag och den smakade lika förträffligt som den brukar.

Enligt receptet ska det vara crème fraiche i soppan och det undviker jag men idag gjorde jag ett litet undantag eftersom det mejerifria alternativ som finns att köpa på affären inte fanns idag. Nu ville jag ha soppan och jag har bestämt mig för att inte vara helt fanatisk i min strävan att låta bli mejeriprodukter. Jag har lagt in en länk till receptet på soppan på receptfliken där jag kommer att lägga in de recept jag använder och tycker är bra. Har dessutom skrivit ett inlägg om den här soppan en gång tidigare. Under tiden jag diskade efter middagen tog energin helt plötsligt slut så då blev det slut med min aktiva dag. Men på det stora hela är jag ändå mycket nöjd med min dag!

För bra för att vara sant?

Ibland hör man att när något verkar vara för bra för att vara sant så är det för bra för att vara sant. Jag hoppas innerligt att så inte är fallet med det jag tänker berätta om nu. I slutet av sommaren skrev jag ett inlägg om att jag var nyfiken på LDN. Då jag skrev det inlägget hade jag redan bestämt mig för att jag skulle prova LDN. Hur jag skulle lyckas få tag på det var en helt annan sak. Jag läste allt jag kom över och samlade på mig information. Allt för att förbereda mig för den dag då jag skulle försöka få ett recept på detta läkemedel som inte allt för många läkare verkar vara hågade att skriva ut. Jag har bland annat läst på Svenska MS-sällskapets sida och där man skriver ”Sammantaget finns det i dagsläget inte evidensbaserat stöd för att rekommendera LDN som en del av vare sig sjukdomsmodifierande eller symtomlindrande behandling vid MS.”

För att göra en lång historia kort så har jag lyckats få tag på en burk med LDN-kapslar på 4,5 mg. Så jag fick tag på medicinen mycket enklare och fortare än jag hade väntat mig. I fredags var det fyra veckor sedan jag tog min första dos. Jag har läst att man ska börja med en mycket låg dos och sedan öka dosen i långsam takt, detta för att undvika eventuella biverkningar. För att få den låga dosen lade jag en kapsel i en sådan där doseringsspruta man använder för att ge små barn flytande medicin och löste upp den i renat vatten som jag köpte på apoteket. Det var med stor spänning jag tog 0,75 mg den där första kvällen för drygt fyra veckor sedan. Att jag valde att börja en fredag kväll var en säkerhetsåtgärd i fall jag skulle få problem att sova. Det är en av de få biverkningar man kan få.

Några problem med sömnen fick jag inte och allt kändes precis som vanligt under de dagar som följde. På kvällen den fjärde dagen slog det mig att jag inte hade någon värk i mina ben och jag kunde inte komma ihåg om jag haft värk kvällen innan heller. Dagarna gick och värken lyste med sin frånvaro. Jag var så klart helt överlycklig över denna upptäckt. I månader har jag dagligen plågats av värk i benen som närmast kan liknas vid tandvärk. Smärtan är helt förlamande och förtar all ork och lust att göra något. Efter tre veckor med LDN hade jag en liten känning av värken ett par dagar men den var obetydlig mot hur det var tidigare. För en vecka sedan ökade jag dosen till 1,5 mg och på den vägen är det.

Några gånger har jag känt antydan till värk men den har varit svag. Många dagar har jag känt mig ovanligt fylld av energi och jag har haft mer ork än på flera år under de senaste veckorna. I onsdags tänkte jag på att jag inte kände igen mig själv men sanningen är den att jag kände igen mig själv som jag var innan jag blev sjuk. Jag kan inte låta bli att fundera på om det här är för bra för att vara sant. Att så lite kunde göra så mycket hade jag inte ens kunnat drömma om. Visst kan det vara frågan om placeboeffekt men för mig spelar det ingen roll vad som är vad. Hoppas bara innerligt att det här håller i sig och att det inte är för bra för att vara sant!

Så olika dagar

Igår var det inte alls någon bra dag. När jag gick till sängs på söndag kväll blev jag liggande vaken så länge att jag till slut bestämde mig för att stiga upp en stund. Satte på radion i köket och tände ett ljus på köksbordet och där satt jag länge och väl med min iPad innan jag kände att tröttheten kom krypande. När jag låg i min säng igen hade klockan hunnit bli två. Det straffade sig att jag sov för länge på söndagen och jag fick allt för lite nattsömn så jag var rätt trött hela tiden jag var på jobbet. Inte nog med att jag var trött, jag hade inte minsta lilla flyt på jobbet och jag kände mig ganska missnöjd med min arbetsdag när jag gick hem.

På måndagskvällar har jag min meditationskurs så jag kunde inte göra det som kände mest lockande under kvällen. Hade lust att sjunka ner i soffan och slötitta på tv men jag ville förstås inte missa kursen så det var bara att klä på sig och gå ut i kylan. Om du sett mitt förra inlägg så vet du att vintern har börjat sitt intåg här och bilens rutor var täckta av is så jag fick kämpa på ett bra tag innan jag kunde åka iväg. Under tiden jag skrapade bilrutorna blev jag genomfrusen och fick inte värmen tillbaka i kroppen förrän jag låg i min säng flera timmar senare. Bortsett från kursen var gårdagen inte någon bra dag.

Till skillnad från igår har idag varit en jättebra dag på alla sätt och vis. Somnade som ett barn igår kväll och sov gott hela natten. På jobbet har allt gått på räls hela dagen. Under förmiddagen var jag till optikern för att prova ut nya terminalglasögon och det gick också hur bra som helst. Utprovningen gick mycket fortare än jag hade tänkt så jag tittade in på skoaffären som ligger i närheten och där hittade jag mig ett par nya vinterkängor. Och tro inte att det är slut med allt positivt där. När jag varit tillbaka på kontoret drygt en halvtimme ringde dottern och berättade en positiv nyhet. Tänk så olika dagar kan vara och vilken tur att de är olika!

Det kunde varit värre

Någon gång under den första tiden efter jag hade fått min diagnos fick jag höra att man trots allt inte har ont när man har MS. Det var absolut inte någon tröst för mig att höra den gången och tyvärr visade det sig inte alls stämma med verkligheten. Jag har periodvis haft värk i mina ben under ganska många år nu men det är något som har kommit och gått. Det är inte heller så att jag haft ont dygnet runt så visst hade det kunnat vara värre.

De senaste åren har jag besvärats allt mer och allt oftare av värk i mina ben. Numera får jag värk i benen i stort sett varje dag. När jag vaknar på morgonen känner jag inte av det men ibland tar det bara ett par timmar innan det börjar så smått. Vissa dagar dröjer det ända till det blir kväll innan värken kommer krypande. Det enda jag kan trösta mig med är att jag inte har så ont att jag inte kan somna eller att jag vaknar av det på natten.

Att ha värk tär på humöret och det tar på orken. Många kvällar känns min värk förlamande. Jag kan helt enkelt inte förmå mig att göra någonting alls. Just nu är ett undantag eftersom jag skriver ett inlägg om mitt onda. Rubriken ”Det kunde varit värre” står jag för men när det är som värst känns det inte alls så och då tycker jag synd om mig själv. Att ta värktabletter hjälper inte ett smack så det är bara att härda ut så gott det går.

Mitt onda är nervvärk och den typen av smärta biter inte vanliga värktabletter på. Det finns läkemedel som kan hjälpa men de jag har provat hittills har inte fungerat för mig så jag har slutat med dem efter ett tag. Att vara fysiskt aktiv och träna hjälper en del och det märkte jag av när jag var på rehab för en månad sedan. Tillbaka i vardagen och med allt som hör till den finns inte vare sig tid eller ork för tillräckligt mycket träning.

Till viss del kan man vänja sig vid värk och lära sig att leva med den. Jag har vant mig vid att ha lite ont nästan hela tiden men ibland tar den brännande molande smärta över. Då blir jag trött och sur och förmågan att tänka försämras. Koncentrationsförmågan påverkas också och jag är själaglad att det är kvällarna som är värst. Att vara på jobbet skulle inte funka när det är som nu.  Det enda jag vill just nu är att det onda ska försvinna!

Märks inte

Min sista semester vecka av totalt tre har tagit sin början. Det känns inte alls som jag har semester. Jag har inte jobbat på evigheter och att sjukskrivningen har övergått till semester märks inte. Allt är precis likadant nu som det var för några veckor sedan. Jag är ”bara” hemma och har inget särskilt för mig. Så himla trist det låter! Ja, det är dessutom lite trist. Men nu är det så att jag inte orkar åka bort så det är inget mer att göra åt den saken. Förhoppningsvis kan det bli en semestervecka på sydligare breddgrader på senhösten. Miljöombyte och lite extra sol kan jag behöva för att överleva den kommande vintern.

Idag har det äntligen blivit bra väder och det verkar som om det fina vädret ska hålla i sig resten av veckan. Vi har verkligen haft bedrövligt väder här de senaste veckorna så det är inte en dag för tidigt att det blir fint. Både igår och idag har jag gjort något jag inte gjort på väldigt länge. Gissa vad? Jo, jag tog fram dammsugaren igår och dammsög kök och hall. Idag har jag tagit vardagsrummet och sovrummet. Under de senaste veckorna har jag haft övernattningsgäster flera gånger så mina små dammråttor hade vuxit till sig rejält. Jag ville helt enkelt utrota dem och nu är det gjort. Och jag har fått mig två ”träningspass”…

En helt annan människa

Det inlägg jag skrev igår ägnade jag åt att klaga över olika saker och mest klagade jag nog över vädret. Idag har det varit solsken hela dagen och det har verkligen gjort susen för mig. Jag är som en helt annan människa idag. Kroppen känns mycket bättre än igår och humöret likaså. Helt fantastiskt vilken skillnad det kan vara mellan olika dagar!

Redan när jag steg upp idag bestämde jag mig för att jag skulle gå en sväng utan att använda rullator. Jag har visserligen gått ute litegrann utan den och inomhus använder jag den ytterst lite numera. Eftersom min balans är sämre än vanligt nu tog jag för säkerhets skull med mig en krycka när jag gick ut. En krycka hjälper kanske inte så mycket men det blir en trygghet att ha den med.

Jag vågade mig inte på att gå så långt så här första gången med så litet stöd. Det kanske blev ungefär 250 meter och jag tror absolut att jag hade kunnat gå längre. När jag kom hem kände jag inte något omedelbart behov av att sätta mig så som det oftast är när jag gått ut och kommer hem. Jag gjorde mig en kopp kaffe och gick fram och tillbaka ett par gånger i lägenheten.

När jag skulle laga middag fick jag upp ett il och städade ett överskåp där jag har en del torrvaror. Att göra det har jag tänkt på länge men jag har inte kommit mig för att göra det. För att plocka ut det som var där, torka och sedan sätta in allt använde jag trappstolen jag har i köket och fick både kliva upp och ner flera gånger. Det kändes i benen men det var ingen större fara.

Tänk vad lite solsken kan göra. Jag är så nöjd med min dag!

Slöseri med energi

Vädret kan man inte göra något så det är bara slöseri med energi att reta upp sig på vädret. Ändå kommer jag på mig själv med att göra just det. Visst är det så att vädret påverkar mitt humör men jag brukar ändå försöka att strunta i vilket väder det är. Man får försöka anpassa sina aktiviteter efter det som är. Att jag nu trots allt är irriterad på vädret beror antagligen på flera saker men framför allt beror det nog på min sinnesstämning.

Jag är helt enkelt rätt trött på hela min situation just nu. Jag har ju varit hemma och varit sjukskriven rätt länge och av förklarliga skäl varit tvungen att hålla mig mer i stillhet än jag brukar. Av den anledningen har jag blivit i betydligt sämre fysisk form. När jag blev lite bättre i min fot blev jag brakförkyld och orkade absolut ingenting. Nu först är förkylningen nästan borta. Det ena har alltså lett till det andra.

Igår ösregnade det hela dagen och jag satte inte min fot utanför dörren. Det enda jag gjorde var att öppna dörren och sätta ut en fot för att kunna kolla om jag hade fått någon post. Att vara inne hela dagen tycker jag inte om men jag kunde inte förmå mig att gå ut och bli blöt och kall. Idag har det blåst halv storm ute och det har varit blygsamma 13 grader varmt. Inte lockande att gå ut då heller. Men jag har varit och handlat lite.

I morgon blir en bättre dag…

Träning och symptom

Sedan snart två veckor tillbaka har jag börjat föra dagbok över den träning jag gör och vilka symptom från min MS jag märker av. Vissa symptom eller rättare sagt skador har jag hela tiden medan vissa andra symptom kommer och går lite. Nu när jag sitter här och skriver om det kommer jag på att jag kanske även borde skriva ner hur mitt humör är. Till exempel om jag känner mig glad, ledsen, arg, stressad och liknade. För mig är det så att hur jag mår rent psykiskt till viss del påverkar hur jag känner mig i kroppen.

Vädret har nog också med saken att göra eftersom min sinnesstämning påverkas ganska mycket av vädret. Jag har tänkt på att föra den här typen av dagbok tidigare men det har liksom inte blivit av förr. Största anledningen till att jag börjat göra det är för att få bättre koll på hur jag känner mig dag för dag. Det är ofta så att under de bättre dagarna tycker jag att det nästan ”alltid” är ganska bra och under de sämre dagarna tycker jag att jag ”aldrig” känner mig bra. Vi får väl se om jag lyckas hålla fast vid min nya vana att föra dagbok.