11 juni 2017

Benskörhet

Där förra veckan kom jag mig äntligen iväg till Sunderby sjukhus för att göra en bentäthetsmätning. Jag fick en remiss för att göra det redan i februari men nu först blev det av. Har försökt samordna så att jag skulle kunna få göra denna undersökning samtidigt som jag haft ett läkarbesök på sjukhuset med det har varit stört omöjligt att få det att klaffa och nu ville jag inte dra ut på det längre så det blev en extra resa för att få det gjort.

Jag kan tycka att det är lite märkligt att jag själv har behövt ta tag i den saken med tanke på att jag föll och bröt lårbenet i julas. Någon vecka efter jag kommit hem tittade jag på Fråga doktorn där de pratade just om benskörhet. I det programmet sa de att lårbenet är kroppens starkaste ben och att medelålder för ett lårbensbrott är cirka 80 år. Med tanke på det kan det tyckas lite märkligt att jag bröt det benet vid ett enkelt fall hemma i lägenheten.

Nu i dagarna är det 25 år sedan jag fick min MS-diagnos och ända sedan jag fick diagnosen har min gångförmåga varit rejält begränsad. Under de senaste åtta åren är det inte många dagar jag lyckats gå mer än 2000-2500 steg per dag. Det viktigaste för att skelettet ska hållas starkt är belastning av detsamma och det har det alltså inte varit mycket bevänt med på väldigt många år. Att jag inte var överdrivet fysiskt aktiv som barn gör ju inte saken bättre.

I torsdags kom så svaret på bentäthetsmätningen. Och även om det inte var upplyftande att se svaret svart på vitt så bekräftades mina farhågor om att jag lider av osteoporos. I brevet uppmanades jag att ringa och boka en telefontid med läkare för att diskutera behandling. I fredags ringde jag och redan i morgon ska det bestämmas vilken behandling som ska sättas in. Det finns tydligen ett antal olika läkemedel så nu ska jag sätta mig och läsa på och förbereda de frågor jag ska ställa.

21 maj 2017

MediYoga

När det gäller mitt brutna ben går det mycket långsamt framåt. Enligt min uppfattning går det allt för långsamt men det hjälper inte stort vad jag tycker. Det viktiga är trots allt att det går framåt. Sedan jag skrev mitt förra inlägg har jag varit på ännu ett återbesök till ortopeden och om drygt en månad är det dags för ett till. På mitt förra återbesök fick jag träffa den ortoped som opererade mig och även han sade att allt ser helt normalt ut. Att det både då och fortfarande gör väldigt ont när jag belastar benet fullt ut kunde han inte säga mycket om. Det är helt enkelt så att hur länge man får dras med belastningssmärta är högst individuellt. Han sa även att jag måste vänta minst ett år innan man tar ställning till om det ska göras något och att det i så fall kan bli frågan om att sätta in en höftprotes. Det låter verkligen inte särskilt lockande så jag hoppas innerligt att smärtan ger med sig.

Yoga är något som jag hållit på med på egen hand i ganska många år och i höstas fick jag äntligen möjlighet att gå på yoga med en utbildad instruktör och jag tyckte det var helt underbart. Det är helt klart mer givande att göra yoga med en instruktör. Tyvärr innebar mitt benbrott att jag blev tvungen att ge upp yogan helt och hållet och jag har saknat det enormt mycket. För några veckor sedan fick jag syn på en annons om MediYoga på en Facebook-sida här där jag bor och jag ringde och anmälde mig på stört. De vanliga övningar som jag har gjort tidigare behöver man en matta för att göra men sedan jag bröt lårbenet är det inte möjligt för mig att ta mig upp från golvet så jag behöver övningar som kan göras sittande på stol. I morgon är det dags för tredje passet och det känns underbart att få göra yoga igen!

19 mars 2017

Återbesök

Det var ganska tufft att börja jobba igen efter att ha varit sjukskriven drygt två månader men det var samtidigt roligt att börja om. Jag är glad att jag bestämde mig för att börja jobba en dag innan min sjukskrivning var över för jag var minst sagt trött efter den fredagen jag jobbade. När jag kom hem efter min första arbetsdag hade jag huvudvärk och jag tillbringade hela kvällen i soffan och orkade inte ens tänka på att göra något.

Trots att jag är medveten om att det kommer att ta lång tid för mig att bli återställd så började jag ändå känna mig lite fundersam över att jag hade och fortfarande har så ont i mitt skadade ben. På onsdagen för en och en halv vecka sedan ringde jag till ortopedmottagningen för att prata om mina bekymmer. Sköterskan tyckte jag borde komma på ett återbesök med en ny röntgen av mitt ben. Döm om min förvåning när jag hade en kallelse till röntgen och läkarbesök i min brevlåda redan på fredagen.

Jag fick en tid redan nu i torsdags så det gick ju alldeles otroligt fort. Det första jag fick göra när jag kom till sjukhuset var att bege mig till röntgen och en timme senare fick jag träffa en ortoped. Först av allt fick jag berätta om de problem jag har och sedan fick jag se bilder som tagits både någon dag efter operationen och de som tagits samma dag. Det kändes bra att med egna ögon få se det nya ben som bidats och att få veta att allt såg ut som det ska. En av de skruvar som jag har cirka en decimeter ovanför knät har dock flyttat lite på sig så jag ska tillbaka för en ny kontroll om ungefär fem veckor.

Under de två veckor jag jobbat innan läkarbesöket tog jag ut en semestertimme varje dag så min arbetstid var 16 timmar per vecka istället för de normala 20. Läkaren sjukskrev mig 50 procent i två veckor och 25 procent en vecka. Att det blev en period med deltidssjukskrivning beror på att jag förutom mitt brutna lårben har min MS-sjukdom i grunden. Tyvärr har jag blivit lite sämre i min MS under de månader som gått. Det är ju så det funkar när man inte har några reserver att gå på.

2 mars 2017

På väg tillbaka

Nu är det evigheter sedan jag skrev något senast. Tror aldrig jag haft ett så här långt uppehåll tidigare. I slutet av december och i januari var uppehållet minst sagt ofrivillig för då orkade jag helt enkelt inte skriva något. Att det inte blivit av under de senaste veckorna beror bara på att jag inte har kommit mig för att sätta mig och skriva. Nu är jag på väg tillbaka och jag ska berätta varför jag inte orkade skriva under så lång tid.

Under julen var min dotter och hennes pojkvän på besök och det var jätteroligt att ha dem här. Det som var mindre roligt var att jag drabbades av influensan på julaftonen. När Kalle Anka och hans vänner led mot sitt slut fick jag en fruktansvärd värk i hela kroppen. Jag klarade av julaftonen och juldagen med hjälp av Treo som verkligen kan vara en räddare i nöden när man blir sjuk. Men jag kände mig ändå risig och var nog inte mycket till sällskap.

På annandagens morgon vaknade jag och behövde gå på toaletten men jag kom aldrig fram dit. Strax innan jag nådde fram till dörren föll jag som en fura. Det var inte så att jag snubblade utan benen bar mig helt enkelt inte. Dottern och hennes pojkvän vaknade när jag föll och båda två kom för att hjälpa mig upp. Jag kände att något var riktigt galet och att det inte fanns några planer på att jag skulle kunna kliva upp.

Istället bad jag dottern hämta telefonen och ringde 112. Jag berättade om mitt fall och att jag misstänkte att något var brutet eller att benet på något vis hade gått ur led. När ambulanspersonalen kom och såg mig misstänkte de genast att jag hade fått en fraktur. Det blev föst en vända till Hälsocentralen och sedan bar det i väg till Sunderby sjukhus. När röntgen var avklarad fick jag veta att jag hade brutit lårbenet. Det hade gått tvärt av!

Det dröjde till dagen efter innan operationen blev av. Blev kvar på sjukhuset drygt en vecka och under den veckan hade jag nästan 40 graders feber under fem dagar. Så fruktansvärt sjuk som jag var dessa dagar har jag aldrig tidigare varit. I efterhand kunde jag konstatera att jag hade massor av minnesluckor av tiden på sjukhuset. Att nyårsaftonen passerade märkte jag knapp där jag låg i min säng och åt smärtstillande mellan varven som jag sov.

Efter drygt en vecka skickade jag från det överbelagda sjukhuset till det sjukhem som finns här där jag bor. Där tillbringade jag två veckor innan jag äntligen fick komma hem på riktigt. Då var det ordnat med hemtjänst och matleverans via hemtjänsten. Det var skönt att komma hem igen men de första veckorna hemma var jag fruktansvärt bedrövlig. Jag kan fortfarande inte ta ett enda steg utan att använda rollator och det kommer säkert att dröja många månader innan jag är återställd.

I vilket fall ska jag börja jobba igen i morgon och det ska bli intressant att se hur det ska gå. Det är jag själv som valt att börja en fredag istället för att vänta till måndag då min sjukskrivning är slut. På så sätt får jag mjukstarta med några timmars arbete och sedan blir det vila under helgen. Det här inlägget blev långt även om jag försökt skriva så kortfattat som möjligt. Nu är jag alltså på väg tillbaka även om jag har lång väg kvar…