31 december 2011

Den sista dagen

Jag och min väninna träffades strax före halv elva för att inhandla kvällens drycker. Förutom vitt vin till förrätten och rött vin till varmrätten köpte vi en halvflaska champagne för att skåla in det nya året med. Efter det gick vi hem till mig och drack en snabb kopp kaffe. Vi bestämde att jag ska komma till henne vid femtiden så det är bara drygt två timmar kvar innan jag ska vara klar för kvällen och ge mig av.

Det har varit otroligt vackert väder idag och ovanligt kallt. Den här vintern har så här långt varit väldigt mild så kylan kändes ovan. Solen har spridit sina bleka strålar under den tid den var uppe och jag borde egentligen ha tagit en bild och lagt ut på bloggen. Men kom jag på lite för sent. Om det är lika vackert i morgon ska jag ta och göra det då. Jag avslutar med att önska alla ett riktigt Gott Nytt År!

30 december 2011

Planering är klar

Nu är det bara lite drygt ett dygn innan ett nytt år börjar igen. Åren går allt fortare för varje år som går. De går naturligtvis inte fortare men det känns som om de gör det. Planeringen för nyårsaftonen är klar. Jag och en väninna ska fira in det nya året hemma hos henne. Vi ska laga en trerätters middag. Menyn är färdig och matinköpen gjorda. I morgon ska vi träffas för att köpa det vi ska dricka till maten.

Till förrätt ska vi göra en gravlaxcocktail. Jag har varken gjort det tidigare eller ätit det. Till förrätten har vi tänkt oss ett vitt vin. Varmrätten kommer att bestå av oxfilé med ugnsstekt potatis, pepparsås och sallad. Såsen har jag gjort många gånger men jag har aldrig ätit den till oxfilé tidigare. Såsreceptet hittade jag i Piteå Tidningen för många år sedan och det tilltalade mig så fort jag läste det. Lägger in receptet längst ner om någon vill testa. Till varmrätten dricker vi förstås rött vin och vi använder samma vin i såsen.

Till efterrätt ska vi prova något helt nytt. När jag såg bilden på päroncarpaccio i senaste reklambladet från Coop tänkte jag att det säkert är något som faller mig i smaken. Efterrätter är inte riktigt min grej men ska man äta en lite finare middag så hör det till att man har en efterrätt. Nu när jag skriver om det vi ska äta i morgon känner jag hur det vattnas i munnen på mig. Så här ser efterrätten ut...


Pepparsås
1 msk grönpeppar
1 msk rosépeppar
1 msk hel svartpeppar
1 tsk dragon
1 msk fond
2 dl vatten
1 dl vispgrädde
1 dl rödvin
Soja
Ev en skvätt konjak

Krossa pepparen och dragonen i en mortel. Smält smör och tillsätt peppar och 1 tsk vetemjöl. Tillsätt fond, vatten, rödvin och vispgrädde. Låt såsen koka ihop och tillsätt sedan soja till färgen ser bra ut.

29 december 2011

Ville prova

Sommaren 1992 tillbringade jag fem veckor på sjukhus. Under dessa fem veckor hann jag med att vara inlagd på tre olika sjukhus. De sista två veckorna bestod av rehabilitering i Piteå. Under den tid jag var där började mitt svåra skov att ge sig och jag förbättrades långsamt. Även om jag på ett sätt ville hem så gruvade jag förfärligt mycket över att åka hem. Jag hade ingen aning om hur jag skulle klara av min vardag. Innan jag blev utskriven för att åka hem ordnades det med en tid för mig hos en sjukgymnast på vårdcentralen hemma. Redan veckan efter jag kommit hem gjorde jag mitt besök där.

Under tiden jag satt i väntrummet bläddrade jag i en veckotidning. I just den tidningen hittade jag en artikel om en kvinna som hade MS och som hade blivit hjälpt av akupunktur. Artikeln fascinerade mig och jag frågade om de kunde kopiera artikeln åt mig. Istället för en kopia fick jag ta med mig hela tidningen hem. Under dagarna som följde läste jag artikeln om och om igen. Jag kunde inte släppa tanken på akupunktur och kände att jag bara ”måste” prova jag med. Jag kände till en person i Skellefteå som sysslade med akupunktur och min man hade släkt där så ordnade vi så att vi kunde åka dit en vecka då jag skulle få dagliga behandlingar.

När jag kom för att få första behandlingen blev jag först undersökt på ett sätt jag aldrig hade blivit förr. Det kändes lite konstig men jag visste om att han som skulle behandla mig var välutbildad och erfaren. Jag minns att han bland annat sa att det jag hade var en ”köldsjukdom” och att jag skulle äta varm mat. Vad ”köldsjukdom” innebär frågade jag inte om men för mig var det något jag redan ”visste” eftersom jag alltid avskytt kyla och varit frusen av mig. På kvällen efter första behandlingen blev jag alldeles vansinnigt trött. Om de behandlingar jag fick under veckan hade någon verkan vet jag inte men för mig var det viktiga att få prova. De gjorde mig inte sämre och de gav mig hopp om fortsatt förbättring...

28 december 2011

Så lite jag visste

Jag fick inte särskilt mycket information om min sjukdom efter jag hade fått min diagnos men lite fick jag veta. Jag fick veta att det var troligt att mitt svåra skov skulle ge sig och att jag skulle bli bättre. Ingen kunde göra någon bedömning av om jag kulle bli helt återställd eller hur återställd jag skulle bli. Så det jag visste var bara att jag troligtvis skulle bli bättre.

Något annat jag fick veta var att jag skulle passa mig för infektioner eftersom de kunde göra mig sämre. Jag fick även veta att jag absolut inte skulle anstränga mig för mycket och att jag skulle se upp med att bli varm eftersom det hör till sjukdomen att inte tåla värme. Det där sista tyckte jag var jättekostigt eftersom jag alltid varit frusen av mig och haft svårt för kyla.

Att passa sig för infektioner är omöjligt om man ska leva normalt och jag har aldrig märkt att jag blivit sämre om jag varit sjuk. Någon känslighet för värme har jag ännu inte märkt av men om jag blir kall känner jag mig betydligt stelare och sämre. Senare har jag också fått veta att vissa som har MS mår bättre av värme än av kyla. Jag hör tydligen till dem som gör det.

Något som jag ganska fort lärde mig var att jag mådde betydligt bättre om jag tränade. Även om träningen kunde göra mig slut så återhämtade jag mig alltid snabbt. Numera tror jag inte att någon får rådet att inte träna. Det bästa är att testa det man vill och att lära sig var ens egna gränser går. Den information jag fick när jag fick min diagnos gjorde mig onödigt försiktig.

Under de senaste åren har min förmåga att återhämta mig snabbt försämrats så nu får jag tänka mig för på ett helt annat sätt än förr. Att ständigt tänka sig för är betydligt jobbigare och svårare än man kan tro. Det händer ständigt att jag gör mer än jag egentligen orkar och att jag får sota för det. Men det beror mest på att jag vill göra så mycket. Att jag vill mycket tror jag är positivt…

27 december 2011

Korta dagar

Än märks det inte att dagarna har blivit längre men idag har det varit nästan helt molnfritt så det har varit dagsljus en stund. När jag kom hem från jobbet strax före klockan två tänkte jag på hur underbart det är att komma hem innan det blir mörkt. Sedan jag började jobba mindre är det aldrig helt mörkt när jag kommer hem. Trots att jag kom hem tidigt idag har det inte blivit mycket gjort. Men det blir nästan aldrig de dagar jag jobbar. Men det blir det inte andra dagar heller för den delen.

Jag hade en skön slapp kväll för mig själv igår. Det kändes lite gruvsamt att veta att jag skulle upp tidigt i morse och jag önskade att julhelgen hade varit lite längre. I morse hade jag turen att vakna av mig själv ett par minuter innan klockan skulle ha väckt mig så det gick ovanligt lätt att stiga upp. Att det gick lätt att stiga upp innebar inte att jag tog mig till jobbet tidigare än vanligt. Jag har blivit så otroligt långsam på morgonen. I morgon är jag ledig igen så då kan jag vara hur långsam som helst.

Så skönt!

26 december 2011

Så tomt och tyst

Vid tretiden idag åkte alla mina julgäster härifrån. Dottern var den sista som gick ut genom dörren och när jag kramade om henne var det nära att jag börja gråta. Det blev alldeles otroligt tomt och tyst här hemma igen. Jag är van vid att vara för mig själv men det kändes riktigt jobbigt en stund. En av mina goda vänner hade ringt mig en dryg halvtimme innan jag blev själv och jag sa att jag skulle ringa upp senare. Det första jag gjorde när jag stängt ytterdörren var att ringa. Det visade sig att hon med var ensam hemma och undrade om jag ville få en kaffegäst. Självklart ville jag det!

En liten stund senare fick jag besök. Efter att ha fikat och pratat en dryg timme kändes det betydligt lättare att bli ensam hemma igen. Men lägenheten som kändes lite trång när vi var fyra vuxna och ett barn känns väldigt rymlig. Att ha mina allra närmaste i en bil på annandagen känns inte helt bra och jag längtar efter att få besked om att de har kommit fram. Då först kommer jag att kunna slappna av helt. Nu ska jag äta av de rester av julmaten som finns och fixa en matlåda som jag kan ta med mig till jobbet i morgon. Efter det ska jag sätta mig i soffan och slappa under julens sista kväll…

22 december 2011

Tankar i midvintertid

Nu är midvintersolståndet passerat och vi börjar äntligen gå mot ljusare tider igen. Den mörkaste tiden av året har varit jobbig för mig ända sedan jag var i tonåren. Mitt ”problem” med denna mörka tid har inte precis blivit bättre med åren. Det är helt enkelt så att jag får för lite dagsljus. Av den anledningen räknar jag alltid dagarna till vintersolståndet för när det är passerat börjar ljuset återkomma igen. Redan vid trettondagshelgen märker jag att det börjat bli ljusare.

Det är tur att julen finns och att vi har traditionen att ha en massa extra belysning ända från första advent. Nu har jag bara fem timmar kvar att jobba innan julhelgen. Vid tvåtiden i morgon går jag hem från jobbet och sen har jag tre lediga dagar framför mig. I morgon kväll kommer sonen och hans lilla familj hit. Jag längtar förstås massor efter att få träffa mitt lilla barnbarn igen. Det har gått  drygt två månader sedan jag träffade henne senast och på den tiden har det hunnit hända massor.

Längtar till i morgon vid den här tiden...

21 december 2011

Julförberedelser

Julen närmar sig med stormsteg och det pågår lite julförberedelser hemma hos mig. Idag har jag som vanligt varit ledig och jag har slagit in några julklappar. Nu har jag bara en julklapp kvar att slå in och att den är oinslagen beror på att det är en sak jag har beställt men inte fått ännu. Igår fick jag ett sms om att den var skickad så den bör hinna hit i tid till julafton. Igår kväll började jag och min dotter att julpynta lite och under dagen idag har det blivit lite mer gjort. Tomten på bilden står sedan idag i mitt köksfönster. Jag har inte särskilt mycket julpynt så att pynta går ganska snabbt. Igår kväll gravade jag lax och i morgon har jag tänkt göra inlagd sill och skära ingredienserna till en sillsallad.

Allt går i sakta mak eftersom jag måste anpassa det jag gör efter den ork jag har. Jag skulle tro att det jag gör tar ungefär fyra gånger så lång tid att göra nu som det gjorde förr i världen. Det är ofta väldigt frustrerade men numera blir jag inte lika irriterad över detta faktum som jag blev förr. Med tiden vänjer man sig och anpassar sig efter de förutsättningar man har. Jag lever helt enkelt lite långsammare nu än tidigare. På ett sätt är det ganska skönt att slå av på takten. Jag tänker ofta på att det hade varit bra om jag lärt mig att ta det lugnt innan min sjukdom slog till. Tänk så mycket jag stressade på med helt i onödan tidigare under mitt liv. Nu har jag blivit äldre och klokare.

Så här ser tomten i mitt köksfönster ut…

18 december 2011

Ett skrämmande möte

Nu ska jag fortsätta att berätta min historia. Innan jag skulle åka hem efter min vistelse på sjukhuset i Umeå, där jag fått min diagnos, tillbringade jag två veckor på en rehabiliteringsavdelning på sjukhuset i Piteå. Min tid i Umeå var allt annat än trevlig och att komma till Piteå kändes nästan som att komma hem. Jag hamnade på ett rum med två sängar men jag var ensam på rummet. Det var rena lyxen efter att ha delat rum med tre andra under två veckor.

Det första som hände när jag kommit till ”mitt” rum var att jag fick frågan om jag ville ha något. Jag sa att det skulle varit gott med en kopp kaffe men att det kanske inte gick att få just då. Svaret jag fick var att jag självklart skulle få kaffe. Så var det minsann inte i Umeå. Inom loppet av en enda timme träffade jag ett antal personer på avdelningen. Det var både sjuksköterska, sjukgymnast, arbetsterapeut och den kontaktperson jag skulle ha under min vistelse.

Jag fick lite information om rutinerna som gällde och om vad som skulle hända de närmaste dagarna. Middagen jag fick var av en helt annan klass än jag varit van vid. Det var som om jag hamnat i en helt annan värld och jag kände mig på riktigt gott humör den kvällen. Under de veckor som gått sedan min vänstra arm och hand blivit förlamade hade jag varje dag kämpat med att med viljan få fingrarna att röra sig utan att lyckas. Idag har jag nästa svårt att föreställa mig hur det var då.

Den här första kvällen när jag låg ensam på min sal gjorde jag denna min övning. Nu hände något. Jag kunde räta ut fingrarna och sluta handen två gånger! Det var som om det skett ett mirakel och jag blev otroligt lycklig och tårarna kom. Under dagarna som följde förbättrades jag sakta och jag återfick hoppet om att jag skulle kunna bli bra igen. Livet började återvända till mig igen. Vilken befrielse det var. Jag skulle nog inte fortsätta att vara hjälplös för all framtid.

På torsdagen fick jag veta att jag skulle byta sal. Någon förklaring om varför jag skulle göra det fick jag inte. På kvällen den dagen hörde jag något om att det var en kvinna med MS som skulle ha mitt rum. Nästa dag träffade jag henne. Hon var totalförlamad och kunde bara röra huvudet och prata. Att se henne var en chock för mig. Jag hade ingen aning om att man kunde bli dålig av MS. Att träffa denna kvinna var det minsta jag behövde i den situation jag befann mig…

16 december 2011

Det tog på krafterna

Det tog drygt 36 timmar från att jag lämnade min brors lägenhet tills jag kom hem. Strax efter klockan 23 på tisdag kväll var jag äntligen hemma igen efter min resa. När jag klev in genom dörren till min lägenhet drog jag en lättnaden suck. Innan var låg i min säng var jag övertrött och det tog ett tag att somna. Som tur var visste jag att jag skulle vara ledig på onsdagen eftersom jag har min ”lediga” dag då. Att jag behövde den lediga dagen!

Min resa tog hårt på mina krafter och jag känner mig fortfarande inte helt återställd. Jag är glad över att min arbetsvecka bara blev två dagar lång och att jag nu har två lediga dagar framför mig. När nästa vecka börjar kommer jag säkert att vara fit for fight igen. Igår kom min dotter hit så hon kommer att hjälpa mig med en del saker som behöver göras innan jul. Det är trevligt att ha hennes sällskap. Ikväll ska vi lyxa till det och gå ut och äta middag.

Vilket bra sätt att börja helgen!

13 december 2011

Flygkaos

Igår strax före klockan elva skjutsade min bror mig till flygplatsen. Mitt plan skulle gå 14.10 men jag vill ha gott om tid på mig när jag ska ut och resa. När jag kom till Gardemoen flygplats var det hur mycket folk som helst där. Min första tanke var att hela världen verkar vara på resande fot. Jag hade checkat in redan på måndag kväll så jag skulle bara lämna min resväska. Kön för att lämna väskan var enormt lång. Det kändes inget vidare eftersom jag inte orkar stå och gå särskilt länge men jag tänkte att jag måste klara av det på något vis. Vilket jag också gjorde.

Jag köpte mig lite fika och slog mig ner i lugn och ro för att fika. Under tiden jag satt och fikade fick jag ett sms från SAS om att min flight var inställd. Verkligen kul. Vad jag skulle göra nu hade jag ingen som helst aning om. Någon personal att fråga fanns inte att se. Jag gick tillbaka till säkerhetskontrollen och frågade hur jag skulle göra. De sa att det enda jag kunde göra var att ställa mig i kö till en SAS-disk. Då berättade jag att jag har problem med  att gå och stå länge att och det var långt till disken. Vid det här laget var jag redan ganska uttröttad. Efter många om och men var det en person som lotsade mig till en disk och jag fick en kölapp. Det var drygt 600 före mig i kön!

Jag fick veta att flygplatsen varit helt stängt till strax innan jag kom dit och att det var stora problem på grund av väderförhållandena. Som tur var hade jag en stol att sitta på. Jag fick vänta i kön i drygt två timmar innan det blev min tur. När jag väl kom fram till disken gick det snabbt att bli ombokad. Min nya flygtid blev 17.00. Jag sa att min väska redan var inlämnad och att jag inte hade en blekaste aning om var den fanns. Sen var det bara att gå igenom säkerhetskontrollen en gång till för att fortsätta vänta. Några timmar senare fick jag besked om att även denna flight var inställd.

Bara att leta reda på en ny kö till en servicedisk. Suck! När klockan var kvart över tio på kvällen kom jag äntligen till Arlanda och till min stora glädje fanns min väska där. Nu återstod nästa problem. Jag hade missat det flyg jag skulle vidare med och jag skulle bli tvungen att övernatta för att ta mig hem. Vid det här laget var jag minst sagt trött och slut. Jag hade inte något annat val än att ta in på det närmaste hotell som fanns. Rummet kostade 2 545 kronor och den summan hade jag inte på mitt konto. Mannen jag pratade med vid hotellets reception visade sig vara en sann ängel. När jag förklarat vad som hänt fick jag rummet trots att jag inte kunde betala.

I morse ringde jag min telefonbank och fick dem att föra över pengar till mitt kort. Sen ringde jag och bokade en ny flygresa hem. Efter det gick jag ner och betalade hotellrummet. Då jag gjorde det frågade jag om det gick att behålla rummet längre än till klockan 12 eftersom mitt plan hem avgår först klockan 18.50. Så här sitter jag nu på ett hotellrum på Arlanda. Vilken tur i oturen att jag får ha kvar rummet! Hoppas nu innerligt att inte vädret sätter fler käppar i hjulen för mig och att jag kommer mig hem ikväll. Det här blev en minst sagt strapatsrik resa. För att inte tala om hur dyr den blev...

9 december 2011

Nöjd med allt

Jag hade inte trott jag skulle få tid att skriva något inlägg i min blogg innan jag kom hem igen men jag hinner med att göra en kort liten uppdatering nu. Min bror är inte hemma och jag sitter här för mig själv och väntar på honom. Hans internettuppkoppling är usel och datorn är inte heller den snabbaste så det är inte kul att sitta på internet. Men är man beroende så är man.

Resan hit gick hur bra som helst. Under tiden jag befann mig i luften kom jag att tänka på hur fruktansvärt flyggrädd jag var tidigare. Jag var helt skräckslagen varje gång jag skulle flyga. Från start till landning hade jag en stor klump i magen och jag drog alltid en lättnadens suck när planet väl stod stilla på marken igen. Min flygrädsla är som bortblåst numera. Jag tycker till och med att det är trevligt att flyga.

Precis som jag hade väntat mig var jag väldigt trött innan jag var framme vid mitt mål. Men en natts sömn gjorde susen. Både igår och idag har jag tillbringat några timmar på ett stort köpcenter. Igår i sällskap med min bror och idag var jag där alldeles själv. Det finns små eldrivna fyrhjuliga "moppar" som man kan låna kostnadsfritt så det gjorde jag både igår och idag.

Jag är van att köra bil men jag några andra "fordon" har jag aldrig testat. Det var jättelätt att köra den lilla tingesten och det gick snabbt att ta sig fram utan att bli trött i benen. Sen var det bara att parkera utanför de butiker jag ville in i och jag hade ork att gå runt i dem. Det var verkligen toppen. Jag har bara köpt två julklappar men desto mer till mig själv. Jag är nöjd med allt jag köpt!

7 december 2011

Kul men jobbigt

I dag har jag som vanligt veckans ”lediga” dag. Torsdag, fredag och måndag ska jag ha semester. Jag har aldrig haft så mycket semester något år som just det här året. Jag har varit ledig så mycket att jag fullständigt har tappat räkningen på hur många dagar jag har varit ledig. Det har sina fördelar att ha en massa sparad semester. I alla fall när man tar ut ledigheten.

Nu är jag i stort sett klar med packningen. Skulle det vara något jag har glömt så får jag klara mig utan det. Allt som är viktigt är nerpackat. Jag har två flygresor framför mig och ungefär tre timmars väntetid på Arlanda mellan planen. Det kommer förmodligen att vara midnatt innan jag är framme vid mitt resmål. Efter att ha varit på resande fot i tio timmar kommer jag garanterat att vara ordentligt trött. Att resa tar en hel del på krafterna men är ändå värt det. Att resa är alltid berikande.

Den här resan har varit planerad och klar sedan tre månader tillbaka. Jag ska åka till min bror och på lördag ska jag gå på julkonsert. Min bror sjunger i en kör som har julkonserter nu och det här blir första gången jag ser dem så det ser jag verkligen fram emot. En del av den andra tiden ska jag ägna åt att köpa julklappar och så ska jag förstås umgås med min bror.

Vi har tänkt gå ut och äta varje dag. Vilken lyx!

6 december 2011

Jullunch och glögg

Idag var vi ett gäng från jobbet som gick ut och åt en helt suveränt god jullunch. Eftersom lunchen var så rejäl tänker jag inte laga någon middag idag. Jag klarar mig säkert med te och några mackor. Ibland kan man unna sig att slarva med maten. Sedan jag började jobba mindre händer det inte så ofta att jag inte äter ordentligt middag.

Nu ska jag vara ledig en vecka och i morgon åker jag för att besöka min bror några dagar. Under kvällen har jag tänkt börja packa men det är egentligen inte nödvändig. Flygbussen går först klockan 14 så jag har gott om tid på mig att packa under morgondagen. Men jag brukar vilja ha god tid på mig så jag börjar packa redan i kväll.

Förutom att jag ska packa så ska en väninna komma på besök ikväll. Jag har tänkt bjuda henne på glögg som jag har hemma. Av någon anledning blir det inte av att jag dricker glögg när jag är ensam. Konstig vad man får för sig. Innan jag var barnledig första gången kunde jag inte ens tänka mig att dricka kaffe när jag var själv. Men det gick att lära om.

Den här glöggen tänker jag bjuda på…

5 december 2011

Tiden efter

I lördags skrev jag om det svåraste skov jag haft under de nästan 20 år som har gått sedan min MS debuterade. Nu ska jag berätta lite om det som hände tiden efter jag hade fått min diagnos. Samma dag som jag fått diagnosen kom en av mina arbetskamrater helt oväntat på besök. Trots att jag var ledsen då blev jag väldigt glad över besöket. Minns att hon hade med sig en stor påse lösgodis som jag fick och jag tror hon blev lite förskräckt när hon såg i vilket skick jag befann mig.

När jag hade fått min diagnos fick jag kortisondropp under tre dagar och jag minns inte att jag märkte någon effekt av det. Jag fick även göra en ny lumbalpunktion. Första gången det provet togs på mig, i februari samma år, gick allt väldigt enkelt men efter det andra provet drabbades jag av en fruktansvärd huvudvärk. Jag kunde bara sitta upp några få minuter innan jag blev otroligt illamående. Minns att jag halvlåg i sängen när jag skulle äta. Det var några hemska dagar.

Hela min vistelse på sjukhuset i Umeå var förresten ganska hemsk. Jag hade ju den dåliga planeringen att bli sjuk när det var semestertid. Det var mindre personal än vanligt och de flesta som jobbade var inte särskilt trevliga heller. Jag kände mig ordentligt kränkt flera gånger. Ingen kan föreställa sig hur det var att vara 33 år och att bli mer eller mindre hjälplös nästan över en natt. Jag behövde hjälp med att duscha och tvätta håret. Behövde även hjälp för att kunna gå på toaletten. Snacka om att leva i en mardröm.

Förutom allt annat så förlorade jag fullständigt aptiten och jag fick tvinga i mig mat för att överleva. Maten var otroligt smaklös och dessutom fettfattig. Jag rasade i vikt. En gång påpekade jag att maten var alldeles för mager för mig som klarade av att äta så lite men det var ingen som tog minsta notis om vad jag sa. Förmodligen tyckte de bara att jag var skitjobbig. En gång berättade jag vid läkarronden om hur dåligt vissa saker fungerade. Det gjorde mig säkert inte mer populär men jag började få hjälp snabbare när jag behövde på toa.

Efter nästan tre veckor i Umeå började de prata om att jag skulle åka hem. Hemma hade jag två barn på fem och åtta år och att åka hem i det tillstånd jag befann mig i kändes helt orimligt. Som tur var kände jag till att det fanns en rehabiliteringsavdelning i Piteå så jag frågade om jag inte kunde få åka dit ett tag innan jag skulle hem. Trots att det var sommar gick det att ordna och det gjorde mig glad. Två dagar senare åkte jag ambulans för andra gången i mitt liv. Den här gången gick resan till Piteå.

Vägen tillbaka började…

4 december 2011

Mitt sällskap


I morse vaknade jag ovanligt tidigt och jag kände mig inte alls utvilad när jag vaknade. Jag låg kvar i sängen och drog mig säkert en timme innan jag bestämde mig för att det var dags stiga upp. Till frukosten tände jag två ljus i min adventsljusstake och mitt enda sällskap förutom dem bestod av radion. På morgonen är jag inte särskilt sällskaplig av mig så jag har inte något emot att vara ensam den tiden på dagen.

Eftersom jag steg upp tidigt kommer det här att bli en ovanligt lång dag för att vara söndag. Jag har aldrig några problem att fördriva tiden så det är bara positivt. För det mesta tycker jag att alla dagar är för korta. Jag vill nämligen göra mycket mer än jag hinner med under en dag. Det är så att jag inte hinner med särskilt mycket eftersom jag måste ta ständiga pauser när jag ska göra något. Tiden är inte problemet utan det är orken som sätter käpparna i hjulet. Men jag har vant mig vid att det är så och hetsar inte upp mig över den saken.

Man ska inte hetsa upp sig över småsaker…

3 december 2011

Traumatisk upplevelse

Nu tänker jag berätta lite om det svåraste skov jag haft. Det var en mycket traumatisk upplevelse. Det jag gick igenom den gången skulle jag inte ens önska min värsta fiende. Att det var något som var fel med mig visste jag redan men inte riktigt vad. Första gången jag hamnade på sjukhus fick jag veta något luddigt om att det förmodligen var någon form av nervinflammation i ryggen som gett mig mina konstiga symptom. Någon månad senare träffade jag en neurolog som trodde att jag hade drabbats av en mild form av Guillian-Barrés syndrom och att jag troligtvis skulle tillfriskna.

Det gick en tid och jag hade börjat repa mig från skovet jag hade i februari. Jag tyckte mig vara tillräckligt återställd för att gå tillbaka till jobbet igen. Men så blev det inte. I början av maj 1992 fick jag ett nytt skov som var ganska lindrigt. Även denna gång blev jag inlagd på sjukhus några dagar och det togs en oändlig massa prover på mig. Jag blev fortsatt sjukskriven några veckor och blev sakta bättre igen.

En bit in i juni skulle min man bli uppvaktad eftersom han då varit anställd i samma företag i över 25 år. I samband med uppvaktningen bjöds de som var ”veteraner” tillsammans med sina respektive på en fin middag och de som bodde långt bort fick även två övernattningar på brukshotellet. Utdelningen av minnesgåvan skedde i en kyrka och jag minns att jag noterade att min vänstra hand inte fungerade riktigt som den skulle. När vi skulle göra oss färdiga för middagen klarade jag inte av att sätta på mig varken örhängena eller halsbandet jag skulle ha eftersom fingrarna blev allt fumligare. Jag kände mig förvirrad eftersom rörelseförmågan i vänster hand blev allt sämre. Vad var det egentligen som hände med mig?

När det var dags att gå ner till middagen sa jag att jag inte ville gå med för jag kände att jag inte skulle klara av att äta med kniv och gaffel. Istället för en trevlig kväll blev det en väldigt konstig kväll. För att jag skulle få äta den goda middagen gjorde min man så att han kom med rätterna till rummet allteftersom de serverades och gick ner och åt sin mat. Det blev så klart ingen trevlig kväll vare sig för honom eller för mig. Dagen efter var inte vänster ben heller som det skulle och vänster hand och arm hade blivit ännu sämre. Nu var jag ordentligt rädd.

Efter frukosten åkte vi hem och när vi kom hem ringde min man till Vårdcentralen. Riktigt vad som hände minns jag inte men jag tror han fick prata med en läkare som sa att vi omedelbart skulle åka till regionsjukhuset. Jag hamnade på akuten och sen på en avdelning. Efter det hände ingenting. Måndagen kom och när det var dags för lunch hade jag fortfarande inte fått träffa någon läkare sen jag kom in akut på söndagen. Då maten kom sa jag att jag vägrade äta innan jag fått träffa en läkare. Det dröjde till klockan fyra på eftermiddagen och då fick jag träffa samma neurolog som jag träffat två gånger tidigare och senast i maj. Hon blev förskräck när hon fick se mig och beordrade en omedelbar datortomografi av mitt huvud.

En timme senare fick jag veta att jag hade haft en liten stroke och blodförtunnande dropp sattes in. Dagen efter skickades jag med ambulans till universitetssjukhuset i Umeå för vidare utredning. Än en gång togs massor av prover och jag fick genomgå hur många undersökningar som helst. Ett tag trodde jag att jag hade fått en hjärntumör och att jag aldrig skulle få se mina barn växa upp. Det var helt förfärligt. Efter ungefär en vecka fick jag en ny diagnos. Den fjärde diagnosen på drygt fyra månader blev MS. Då föll jag ner i det stora svarta hålet och jag grät flera dagar i sträck. Jag skulle inte dö men hur skulle resten av livet bli?

Min vänstra hand var helt förlamad och jag kunde bara nätt och jämt gå om någon höll mig i höger arm…

2 december 2011

Guld värt

Att ha goda vänner är verkligen guld värt. Jag har turen att ha några mycket goda vänner som bor i närheten. Vi har känt varandra i evigheters evigheter och vi träffas då och då för att ha en ”tjejkväll” tillsammans. I onsdags fick jag ett sms med en inbjudan på glögg och pepparkakor till en av dessa underbara tjejer. Under den period i livet då de flesta av oss hade små barn sågs vi ganska sällan men varje gång kändes det ändå som vi nyligen hade träffats. Vi fortsätter helt enkelt bara där vi slutade förra gången vi sågs. Det är liksom inga kostigheter.

Hur många vi blir i kväll vet jag inte än men det är inte det viktigaste. Det viktigaste är att vi träffas. Ju äldre man blir desto mer värdefullt känns det att ha vänner som man har haft i många år. Det är faktiskt så att fem av oss har gått i samma klass under hela grundskolan. Att vi dessutom bor kvar på samma plats är helt fantastiskt. Jag och två till har till och med våra arbetsplatser förlagda i samma byggnad. Jag känner mig oerhört privilegierad över att ha det som jag har det. Inte när det gäller allt i mitt liv men när det gäller mina vänner har jag tur!

1 december 2011

Ingen vilodag

Jag jobbar inte på onsdagar så det brukar vara min vilodag mitt i veckan. De dagarna stiger jag upp senare än när jag jobbar och jag tar det för det mesta ganska lugnt. Den här veckan blev det ingen vila för mig på min vilodag och nu idag känner jag av det. Igår var jag och en god vän och tillika arbetskamrat på en shoppingresa till kusten. Vi åkte redan klockan sju på morgonen så istället för att ha sovmorgon steg jag upp tidigare än vanligt. Dagen var jättetrevlig och klockan var nästan sju på kvällen innan jag var hemma igen och då kan jag lova att jag var jättetrött.

Väglaget var allt annat än bra och det var mörkt en stor del av tiden vi åkte. Resan vi gjorde var drygt 40 mil tur och retur och den tog betydligt längre tid än den gör när det är ljust och sommarföre. Vi använde min bil men det var min goda vän som körde. Jag orkar inte köra så långt på en dag. Som vanligt orkade jag inte att gå i så många affärer som jag ville heller. Trots att jag har levt länge med min begränsade förmåga att gå blir jag fortfarande lite frustrerad över att jag inte orkar det jag vill. Men numera blir jag i alla fall inte sur och på dåligt humör över detta faktum.

Även om jag inte orkade så mycket som jag ville så lyckades jag använda en del pengar igår. Det kan man nämligen göra även om orken är begränsad. Jag köpte en julklapp och lite kläder till mig själv. Ska jag vara helt ärlig behövde jag inte de där kläderna men jag älskar att köpa kläder. Det inköp jag känner mig mest nöjd med är en enkel ärmlös klänning i svart spets. Att det var det inköp som var minst nödvändigt är en annan sak. Klänningen kostade trots allt bara 225 kronor. Innan vi styrde kosan hemåt ”syndade” jag med en saffranssemla som var väldigt god.

Synden består bara i att den innehöll gluten…