Där förra veckan kom jag mig äntligen iväg till Sunderby
sjukhus för att göra en bentäthetsmätning. Jag fick en remiss för att göra det
redan i februari men nu först blev det av. Har försökt samordna så att jag
skulle kunna få göra denna undersökning samtidigt som jag haft ett läkarbesök
på sjukhuset med det har varit stört omöjligt att få det att klaffa och nu
ville jag inte dra ut på det längre så det blev en extra resa för att få det
gjort.
Jag kan tycka att det är lite märkligt att jag själv har
behövt ta tag i den saken med tanke på att jag föll och bröt lårbenet i julas.
Någon vecka efter jag kommit hem tittade jag på Fråga doktorn där de pratade
just om benskörhet. I det programmet sa de att lårbenet är kroppens starkaste
ben och att medelålder för ett lårbensbrott är cirka 80 år. Med tanke på det
kan det tyckas lite märkligt att jag bröt det benet vid ett enkelt fall hemma i
lägenheten.
Nu i dagarna är det 25 år sedan jag fick min MS-diagnos och
ända sedan jag fick diagnosen har min gångförmåga varit rejält begränsad. Under
de senaste åtta åren är det inte många dagar jag lyckats gå mer än 2000-2500
steg per dag. Det viktigaste för att skelettet ska hållas starkt är belastning
av detsamma och det har det alltså inte varit mycket bevänt med på väldigt
många år. Att jag inte var överdrivet fysiskt aktiv som barn gör ju inte saken
bättre.
I torsdags kom så svaret på bentäthetsmätningen. Och även om
det inte var upplyftande att se svaret svart på vitt så bekräftades mina
farhågor om att jag lider av osteoporos. I brevet uppmanades jag att ringa och
boka en telefontid med läkare för att diskutera behandling. I fredags ringde
jag och redan i morgon ska det bestämmas vilken behandling som ska sättas in.
Det finns tydligen ett antal olika läkemedel så nu ska jag sätta mig och läsa
på och förbereda de frågor jag ska ställa.