29 maj 2015

Det skadar inte

Den sjukskrivning jag fått efter min skada för några veckor sedan gällde till och med idag men jag valde att gå tillbaka på halva min arbetstid från och med igår. På så sätt blev det lite mjukstart för mig och det skadar inte. Jag är definitivt inte återställd men vad jag har förstått kan det ta ganska lång tid innan allt är som det var innan. Mitt vänstra knä är fortfarande lite svullet och jag måste vara väldigt försiktig när jag gå.

Naturligtvis hade jag extra svårt att somna både onsdag och torsdag kväll och därmed var dig extra svårt att ta sig upp dessa två morgnar. Att det blev så är jag inte det minsta förvånad över eftersom jag är, och förmodligen förblir, kvällsmänniska. Det där med att man blir morgonpigg ju äldre man blir har jag inte märk av ännu i alla fall så jag tvivlar starkt på att jag någonsin kommer att bli det men den som lever får se.

Ska jag vara helt ärlig var det inte alls särskilt roligt att börja jobba men det har förstås varit roligt att träffa arbetskamraterna igen. Visst har det varit en aning långtråkigt att vara hemma och ”skadad” men ändå. Det händer ganska ofta att jag tänker att jag skulle välja att sluta jobba redan nu om det inte var för den ekonomiska biten. Att tänka på hur ekonomin kommer att se ut för mig som pensionär vill jag helst inte tänka på…

22 maj 2015

Sakta framåt

Jag blir sakta men säkert bättre i mitt skadade ben och knä. Men det är med betoning på sakta för det går verkligen sakta framåt. Det största framsteget är att jag nu äntligen kan ta mig ut utan att behöva hjälp med att stänga och låsa ytterdörren och det är ett stort steg framåt. De senaste veckorna har jag mer eller mindre känt mig fången i mitt hem och det är inte roligt. Men jag får väl i vanlig ordning försöka se det positiva i det negativa. Vädret har varit uselt så jag skulle hur som helst inte haft lust att tillbringa så mycket tid ute.

Nu kan jag med nöd och näppe ta mig fram några steg med hjälp av en krycka och det är också något positivt. Man känner sig ju en aning mer alert när man kan gå utan rollator. Trots de små framstegen så har jag ganska tråkigt eftersom jag inte kan göra så mycket men jag är som tur är van vid att inte kunna göra så mycket som jag vill. Det värsta just nu är att jag har ganska mycket värk i mitt skadade ben och värken är som värst när jag ska sova. Antagligen beror det på att den lilla träning jag gör för att komma igång igen.

Trevlig helg på er alla!

15 maj 2015

På gott och ont

Det är ganska jobbigt att vara beroende av andra för att göra sådant som jag är van vid att klara av på egen hand. Trots att jag har en MiniCrosser så tar jag inte ens ut med den utan att någon hjälper mig med att flytta undan stolen jag har stående i hallen och för att öppna och stänga/låsa ytterdörren. Jag kan inte gå med hjälp av två kryckor eftersom jag inte kan stödja fullt ut på mitt vänstra ben och balansen är inte att lita på. När jag nu är beroende av andra tackar jag min lyckliga stjärna för de goda vänner jag har begåvats med.

Vädret har inte precis varit lockande att ge sig ut i men jag är trots allt van vid att lämna lägenheten varje dag för att få frisk luft och att se något annat än hemmets välbekanta väggar. Idag är det andra gången jag varit ut med MiniCrossern sedan jag skadade mig. Det är otroligt uppfriskande att ta sig ut och jag kan inte annat än skänka en tanke åt gamla sjuka människor som nästan aldrig får komma ut. Att mer eller mindre vara fången i sitt eget hem hela tiden måste vara ett mörker. Jag tror inte man kan föreställa sig hur det är om man inte provat. Jag kommer att bli återställd även om det inte går så fort som jag hade trott.

Det sägs att allt som inte dödar härdar en och det är något jag håller med om helt och fullt. När livet går på räls har man ofta inte förstånd att uppskatta saker och ting på det sätt man borde göra. Ibland hör man människor säga att de är ”tacksamma” för allt sjukdomen har lärt dem men så långt kan jag inte gå. Visst är det så att alla prövningar jag har gått igenom de senaste 23 åren har lärt mig mycket om livet som jag inte skulle ha lärt mig om jag fått fortsätta vara frisk. Lärdomar bra men om jag hade haft ett val skulle jag helt klart ha valt att vara utan dessa lärdomar.

Fast då hade jag nog varit en sämre människa…

14 maj 2015

Det kunde varit värre

Nu har det gått 10 dagar sedan den onödiga olyckan inträffade och jag kan fortfarande inte gå utan att använda rollatorn. Vid varje steg känns det som om en kniv huggs in i smalbenet och nu är jag fruktansvärt less på min situation. När måndagen kom och min förbättring bara var obetydlig ringde jag till Hälsocentralen och fick en läkartid påföljande dag. Den här gången träffade jag en annan läkare än förra gången och efter han hade undersökt mig tyckte han att det för säkerhets skull skulle göras en röntgen av mitt knä och underben.

Jag hade turen att få komma in på röntgen efter en väldigt kort tids väntan och sedan fick jag träffa läkaren än en gång. Precis som jag hade trott och hoppats så har jag ingen fraktur utan den smärta jag känner kommer med största sannolikhet från musklerna. Det var trots allt en rejäl smäll jag fick. Mitt vänstra ben har numera alla regnbågens färger så det är förstås inte konstigt att jag har ont. Rådet jag fick är att fortsätta ta anti-inflammatoriska tabletter och att försöka belasta så mycket jag bara klarar. Och det är lättare sagt än gjort. Ju mer jag belastar desto mer ont får jag.

Jag brukar sällan ha långtråkigt men nu har jag det. Ändå har jag haft turen att få ett eller annat besök varje dag så det är ju inte alldeles synd om mig. Anledningen till att jag är så less och att jag har så långråkigt är att jag nästan inte kan företa mig någonting så det blir otroligt mycket dötid. Sen tar den ständiga smärta ganska hårt på humöret trots att jag vid det här laget har blivit ganska härdad när det gäller både det ena och det andra. Så bra är det inte även om det så klart kunde ha varit värre…

9 maj 2015

Onödig olycka!

Som om det inte räcker med det jag har så råkade jag ut för en onödig olycka i måndags kväll. Var på väg hem efter en träff med min bokcirkel och gick och pratade med en annan av deltagarna som bor i samma hus som jag. På grund av min dåliga balans är jag alltid noga med att se mig för när jag går men just då såg jag mig inte för och råkade trampa på en stor sten som låg på asfalten. Med min usla balans kunde det bara gå på ett sätt. Jag föll mer eller mindre pladask.

Jag hade med mig en krycka och den hade jag på höger sida och det innebar förmodligen att jag vred mig mot vänster. Mitt vänstra knä tog i marken först och jag tog emot mig med vänster hand för att inte hamna med huvudet i marken. Att jag snubblade i en nedförsbacke gjorde inte saken bättre. Det gjorde ordentligt ont men jag hann aldrig bli rädd det var nog värre för mitt sällskap som såg mig trilla omkull.

Jag hade inte minsta lilla lust att ens försöka stiga upp eftersom det gjorde ordentligt ont i mitt knä. Trots att jag hade handskar på mig fick jag även ett skrubbsår i min vänstra handflata. Konstigt nog var både byxor och handskar helt oskadda till skillnad från mig. Det fanns inte minsta lilla chans för mig att ta mig upp med hjälp av en person. En av de andra deltagarna i kvällens ”möte” var också på väg hem fick syn på oss och kom till undsättning.

Med gemensamma krafter lyckades de få mig på benen igen men jag kunde inte stödja på mitt vänstra ben så hur vi lyckades ta oss hem till mig förstår jag inte riktigt men hem kom jag. Som tur är hade jag kvar rollatorn som jag lånade när jag opererade min fot för två år sedan. Den av mina ”hjälpare” som bor i samma hus som jag fick gå ner i förrådet och hämta upp den. Jag fick lova henne att ringa om än det var mitt i natten om jag behövde hjälp.

Då det inte kändes som om något skulle vara brutet så jag kom fram till att jag skulle vänta till nästa dag med att uppsöka hjälp. Hade jag inte haft tillgång till en rollator hade det varit en annan sak för utan den skulle jag inte kunnat förflytta mig alls. Nu kunde jag trots allt ta mig fram med armarnas hjälp. Hade förfärligt ont och fick bara ett par timmars sömn under natten. På morgonen ringde jag efter en ”sjuktaxi” så jag var på plats när Hälsocentralen öppnade.

Blev undersökt av en läkare och han bedömde att det inte rörde sig om någon skada på skelettet och jag fick rådet att vila med benet i högläge. Nu har det gått fem dagar och jag har blivit bättre men kan fortfarande inte stödja på benet. Området kring mitt vänstra knä är vid det här laget väldigt färggrant och jag är väldigt less på att vara hemma och att inte kunna göra något. Det var en onödig olycka som kanske aldrig skulle ha hänt om jag inte haft dålig balans på grund av min MS…

1 maj 2015

Välbehövlig

Jag tog kompledigt de få timmar jag skulle ha jobbat igår och har på grund av det en riktig långhelg den här helgen. Idag är det min tredje lediga dag och två dagar återstår innan det är dags för mig att jobba igen. Jag har mått riktigt bra onsdag och torsdag men idag vill kroppen inte alls vara med och jag känner mig minst sagt eländig rent kroppsligt. Det är tur att de riktigt dåliga dagarna är så få som de är för annars vet jag inte hur jag skulle stå ut. Just idag tycker jag faktiskt lite synd om mig själv men det går väl över.

Egentligen hade jag tänkt mig att jag kanske skulle få något gjort här hemma idag men det kan jag glömma. Med åren har jag blivit så pass förståndig att jag har börjat lyssna på kroppen och vill den inte så vill den inte. Den tid då jag tvingade mig att göra det jag inte orkar är en gång för alla förbi. Min långa ledighet är välbehövlig och jag tillåter mig att vila.

Igår var jag betydligt mer aktiv om än jag inte direkt utförde några stordåd. Kvällen tillbringade jag hos en väninna och vi åt en god trerätters middag tillsammans. Vi höll till hemma hos henne och det innebar ytterst lite jobb för min del. Förutom att jag inte behövde göra så mycket före middagen var min diskbänk helt fri från disk när jag steg upp idag. Vi drack visserligen vin till maten men kvällen blev inte sen så det finns ingen annan anledning till dagens mående annat än den oberäkneliga sjukdomen som bor i min kropp.

Hoppas din första maj varit bättre än min!