28 februari 2013

Att komma sig för

För ungefär ett år sedan kontaktade jag efter många om och men arbetsterapeuten om att få bostadsanpassning. Det jag behöver är en tvättmaskin i lägenheten för att inte behöva gå de två trapporna ner till tvättstugan och upp igen. Ett tvättpass gör mig helt slut i kroppen. Att tvätta är något man måste i stort sett varje vecka. Det gick snabbt att få beslutet men sen har ingenting hänt. Nästa varje gång jag tvättat har jag tänkt på att jag måste höra av mig till firman som ska göra jobbet men jag har ständigt skjutit upp det. Att det ska vara så hopplöst svårt för mig att komma mig för att göra vissa saker. Det enda som krävt av mig är ett telefonsamtal. Hur jobbigt kan det vara på en skala?

För mig kan det tydligen vara hur jobbigt som helst. Eller egentligen är det inte så jobbigt utan det är bara det att jag helt enkelt inte kommit mig för att ringa det där samtalet. Förra veckan tvättade jag efter jobbet på tisdagen och då kände jag att nu måste jag bara ringa det där samtalet. På onsdagen när jag var ledig gjorde jag det. Igår var en och tittade på mitt badrum och vad som behöver göras. Jag berättade om hur jag har tänkt mig att det ska bli och han som var här kollade en del grejer och tog mått och några bilder. Nu ska han kolla upp lite saker och kommer att höra av sig med förslag när det är gjort. Tänk att jag haft beslutet i nästan ett helt år och att det tagit lång tid för mig att komma till skott.

Jag hade tvättid efter jobbet nu idag men efter lunchen blev jag jättetrött. När jag kom hem från jobbet var jag om möjligt ännu tröttare. Kände mig totalt dränerad på energi. Att börja tvätta kändes helt övermäktigt så jag beslöt att strunta i att tvätta. Orkar man inte så orkar man inte. Med åren har jag blivit så pass klok att jag har slutat tvinga mig själv att göra saker jag inte som jag inte har ork för. Det i sig är en mycket stor framgång för mig. Hela mitt liv har jag kämpat på för att vara en ”duktig flicka” men nu är det slut med det. Det är faktiskt ingen som bryr sig om ifall jag är ”duktig” eller inte. Vissa insikter tar det lång tid att komma till. Jag för väl säga som man brukar. Bättre sent än aldrig!

25 februari 2013

Vårkänslor

De senaste dagarna har det varit rena rama vårvädret här. Det har varit plusgrader och takdropp. Än är det lång tid kvar innan det är någon vår i sikte här men man kan inte annat än få vårkänslor när det är så fint ute. Det har mest varit mulet under helgen men det har ändå varit jättehärligt. Om allt blir som det brukar vara så kommer det både att bli kallare igen och det kommer att snöa mer. Men det som kommer att komma är det ingen idé att tänka så mycket på. Det viktiga är att njuta av det som är här och nu.

Den där dolda förkylningen som jag skrev om häromdagen har fortfarande vare sig brutit ut eller försvunnit. Den fortsätter att leka kurragömma med mig. Fast jag är lika glad om den väljer att inte bryta ut. Nästan varenda människa har varit eller är förkyld nu så det vill nog till att jag har tur för att jag ska klara mig undan.

Helgen har varit lugn och stillsam. På fredag kväll var jag och min väninna ut och åt middag och tog ett par glas vin. Jag var hemma igen vid halv elvatiden så det blev inte så sent. I övrigt har jag inte gjort särskilt mycket under helgen. Förutom det där vanliga vardagliga har jag varit på café och fikat både lördag och söndag. Fast om jag ska vara ärlig så hör det faktiskt till det vanliga på helgerna. Inte mycket nytt från min horisont alltså. Allt har varit och är som det ska och som det brukar vara. Jag kan inte klaga…

21 februari 2013

Som tur är

De senaste veckorna har jag inte känt mig i vidare bra form. Jag har haft svårt att somna nästan varje kväll och jag har vaknat en eller flera gånger nästan varje natt. Det ryck av energi jag hade i söndags var ett undantag från hur det varit alla andra dagar. Jag vet inte riktigt vad som är fel men vad det än är går det säkert över snart. I väntan på det tar jag det lugnt och förutom det vardagliga jag måste göra blir det i princip ingenting gjort. Sådana här gånger tänker jag att det är tur att jag lever ensam. Fast på ett sätt skulle det inte ha varit så dumt att ha någon som kunde ta hand om mig och pyssla om mig lite extra. Nu har jag inte det och allt får vara som det är.

Som tur är blir dagarna längre i rasande fart nu. Idag när jag gick hem från jobbet var det jätteskönt ute och det droppade till och med från taket. Det var någon plusgrad och det var ett fantastiskt sparkföre. Jag kände mig riktigt lätt om hjärtat när jag kom hem. Den sköna känslan var kortvarig och en liten stund efter jag kommit in här hemma var jag precis lika energilös igen. Under de senaste veckorna har jag då och då anat att jag har en förkylning i kroppen men det har aldrig blivit mer än just en aning. När jag tänker närmare på saken är det kan hända denna ”dolda” förkylningen som är boven i dramat. Nu ska jag lämna datorn och återgå till soffan igen.

I morgon är en annan dag…

18 februari 2013

Med liv och lust

Igår hände något väldigt ovanligt. Jag kände mig inspirerad att göra en utrensning bland mina kläder och satte igång med liv och lust. Först tog jag ut sådant som jag inte använt på evigheter. Sedan provade jag några klädesplagg som jag länge har misstänkt vara lite i minsta laget. Mycket riktigt besannades mina farhågor. Precis som jag trodde har vissa saker krympt där de har hängt.

När jag var klar med det hade jag en ansenlig hög med kläder på min säng. Det mesta av det jag plockat ut veck jag ihop och lade i påsar. Det mesta av det jag inte använder har jag inte tänkt göra mig av med helt utan bara lägga undan för eventuella framtida behov. Även om det inte märktes mycket att jag plockat bort en massa så blev det som finns kvar i alla fall mer överblickbart det.

Det jag gjorde låter inte särskilt ansträngande men det tog ändå på mina begränsade krafter och det medförde att jag inte kunde göra det jag hade tänkt mig under eftermiddagen. Klockan fyra var det en konsert i kyrkan som jag ville gå på men det fick jag utesluta. Det är otroligt trist när det blir så men vad göra? Istället för att bli på dåligt humör kände jag mig nöjd med det jag hade gjort.

Visst händer det att jag saknar tiden innan jag blev sjuk. Jag hade inte hur mycket ork som helst då heller men jag fixade att göra betydligt mer under en dag då än jag gör nu. Nu är livet som det är och det är bara att inrätta sig efter det. Att gräma sig och/eller att bli sur eller arg tjänar ingenting till. Det tar bara en massa onödig energi. Rensningen bland kläderna var nödvändig och jag hade ju lust att göra det…

17 februari 2013

Helt oväntat


I torsdags på självaste Alla hjärtans dag fick jag en bukett fina rosor. Nu var det inte av någon beundrare jag fick dem eller för att det var Alla hjärtans dag som jag fick blommorna men det var helt oväntat. Vi har haft en tillfälligt anställd på min avdelning på jobbet och han jobbade sin sista dag i onsdags. På torsdagen bjöd han på tårta och innan vi skulle fika gick alla närmaste arbetskamrater varsin bukett rosor. Jag blev förstås jätteglad över blommorna och de är fortfarande lika vackra där de står på mitt vardagsrumsbord…

14 februari 2013

Dagen bara försvann

När jag kom hem från min resa till sjukhuset i tisdags var jag rejält trött. Naturligtvis hade jag svårt att somna kvällen innan så jag fick mindre sömn än jag behöver. Dagen gick jättebra och allt flöt på som det skulle. När läkarbesöket var avklarat hann jag med att åka in till stan och gå i några affärer. Jag hade ett ärende som var inplanerat. Att köpa en ny telefon. För drygt ett år sedan köpte jag en iPad och nu var det dags att införskaffa en iPhone. Man ”måste” ju bara ha en smartphone numera, eller hur?

Vid sjutiden i tisdags kände jag mig mer död än levande och hade mest lust att sova. Hur det var kom jag fram till att det var lite i tidigaste laget att gå till sängs så jag väntade till nio innan jag gjorde kväll. Som tur var hade jag veckans arbetsfria dag igår och det är den dagen som bara försvann för mig. I vanlig ordning hade jag en lugn och skön morgon utan stress. Men sedan gick allt i ett.

På eftermiddagen hade jag tid hos frissan. Sen var jag och handlade. Lagade mat som tog lång tid och sedan grejade jag på med min nya telefon. Lade in telefonnummer från gamla telefonen och laddade ner några appar. Innan jag visste ordet av var dagen slut. Tänkt om dygnet vore lite längre. Två timmar extra varje dag skulle vara perfekt för mig. Hade jag det skulle jag sova en av de timmarna och ha en timme mer att vara vaken.

Tänk så perfekt det skulle vara!

10 februari 2013

Onödigt avslöjande

Jag tycker det är helt underbart att dagarna blivit längre och jag älskar verkligen att ljuset kommit tillbaka ordentligt nu. Men jag tycker att ljuset är onödigt avslöjande. Helt plötsligt ser man det där man inte alls vill se. Så mycket damm det blivit hemma nu och så smutsiga fönsterrutorna är. Att se de sakerna är inte vidare positivt. Men man får ta det onda med det goda. Fördelarna med att det är ljust överväger trots allt. Inte nog med det. Hade det inte varit för dagsljuset skulle jag aldrig städat de två skåp jag städat under helgen. Två skåp är inte mycket att skryta med men det är bättre än inget.

För övrigt har det varit väldigt kallt den här helgen. Kyla har jag svårt med. Händer och fötter blir alltid kalla, för att inte tala om näsan. Jag behöver inte vara ute i kylan någon längre stund innan jag börjar tappa känseln i den. Kanske jag borde tillägga att det varit mellan -25 och -30 fredag och lördag. Det är alltså inte lite kyla jag talar om. Som tur är har den värsta kylan mildrats lite nu och det är ”bara” -19. Fast jag tycker inte att det heller är så bara. Det har varit soligt hela helgen men solens strålar lyckas ännu inte värma upp luften så att man känner det. Nu längtar jag efter den tid då solen värmer ..

8 februari 2013

Ordenligt sur!

På tisdag nästa vecka ska jag på ett läkarbesök på närmaste sjukhus. Närmaste sjukhus ligger ganska långt bort och när man ska på ett läkarbesök ska man ta sig dit på billigaste färdsätt. Det innebär antingen att köra egen bil eller att åka buss. Jag klarar inte av att köra bil så långt så för min del blir det alltså att åka buss det enda möjliga alternativet. I ”mitt” landsting är det så fint ordnat att man kan beställa sjukresan i förväg och då behöver man inte lägga ut några pengar som man sedan ska återsöka. Inte nog med det. När man bokar resan i förväg kan man dessutom få taxi från hemmet till busstationen.

Jag har under årens lopp varit på ganska många läkarbesök och bokat resan i förväg. När jag sagt att jag vill ha anslutningstaxi till bussen har det aldrig varit några som helst problem med det. För en timme sedan ringde jag för att boka resan på tisdag morgon och i vanlig ordning sa jag att jag vill ha anslutningstaxi. Då fick jag frågan om jag var på benen.” Ja visst”, svarade jag. ”Och du behöver taxi?” löd följfrågan. ”Ja…” sa jag då. Då kom frågan ”För 300 meter?” (med ett visst förakt i rösten). Det var nu jag blev sur. Inte bara lite sur utan ordentligt sur! Lite syrligt sade jag då att jag har MS och att gå 300 meter, nerför en backe, tidigt på morgonen, när det dessutom är vinterföre, klarar jag inte av.

Den unge man jag pratade med tyckte förstås att med det personnummer jag har så borde jag kunna gå den sträckan. Och det borde jag väl, eller rättare sagt, det gör jag väl. Men jag klarar kanske inte att gå 300 meter, nerför en backe, tidigt på morgonen, när det är vinterföre. Trots att det nu gått en timme sedan telefonsamtalet är jag på dåligt humör över det sätt jag blev ifrågasatt på. Jag var bara helt enkelt tvungen att skriva ett inlägg och berätta om det här. Mitt dåliga humör ger sig säkert om en liten stund. Det är fredag och jag har två lediga dagar att se fram emot...

3 februari 2013

Dagarna som går

Dagarna går fort och ibland glömmer man bort att det är dagarna som går som är livet. Nu är första helgen i februari slut och innan vi vet ordet av så är hela månaden slut. Alla månader går fort men eftersom februari är kortast går den månaden också fortast. Igår kväll var jag ut och åt middag med några vänner. I flera dagar har jag fantiserat om att äta pizza och det var precis det jag åt igår. Jag försöker undvika både mjöl och mejeriprodukter men vad tusan. Livet är kort och maten är god!

Man ska njuta av livet så mycket man kan och nu var det helt enkelt så att jag ville ha pizza så det blev min middag. Jag valde en med marinerad oxfilé och gorgonzola och den smakade helt ljuvligt gott. Inte minsta uns av dåligt samvete hade jag när jag åt. Jag njöt bara i fulla drag.

Mitt på dagen idag var jag i vanlig ordning på café och fikade. Det var ungefär 12 grader kallt och strålande solsken. Jag hade min lilla kamera i handväskan och tog fram den för att ta några bilder. Det här är en av dem. Det är vackert när det är snö och sol eller hur?