Tredje gången gillt?

I morgon är det precis tre veckor sedan jag började jobba efter min sjukskrivning och det har gått hur bra som helst. Under semestertiden är det betydligt lugnare på jobbet än vanligt så min arbetsbelastning har varit mindre än den brukar och det är förstås en anledning till att det gått så bra. När morgondagen är gjord börjar jag min semester och tre veckors semester efter tre veckors arbete är inte helt fel.

Under tiden jag var sjukskriven tog jag tag i projektet att söka handikappersättning. Det är verkligen ett projekt att ta itu med något sådant. Jag har sökt två gånger tidigare och fått avslag men de gångerna hade jag inte riktigt koll på hur stor merkostnad man behöver för att det ska vara lönt att söka. Den här gången har jag bättre koll så jag hoppas det blir tredje gången gillt. Gudarna ska veta att det är kostsamt att vara sjuk!

Oväntad reaktion

Den första av mina fem veckor som sjukskriven är över. Någon förbättring i mitt allmänna mående har inte inträffat men det kanske man inte kan vänta sig efter så pass kort tid. De första dagarna av veckan som gick tog jag det väldigt lugnt och det enda jag gjorde förutom det vanliga vardagliga var att rensa i lite papper. Under senare delen av veckan har jag så smått kommit igång med lite träning med betoning på lite. Min ork är verkligen i botten just nu. Jag har mått riktigt bra när jag varit hemma och till och med tänkt tanken att det bara är dumheter att jag ska vara sjukskriven. Men ack så fel jag hade när jag tänkte de tankarna.

I torsdags var jag ut och åt lunch med en av mina arbetskamrater och då undrade hon om jag hade lust att komma och fika på jobbet på eftermiddagen och det blev bestämt att jag skulle göra så. Jag tyckte inte det var några konstigheter med det eftersom min sjukskrivning inte är relaterad till mitt jobb utan för att jag är i en dålig fas i min sjukdom nu. När jag suttit i fikarummet en stund fick jag en oväntad reaktion. Helt utan förvarning blev jag totalt dränerad på energi och fruktansvärt trött. Då fick jag klart för mig att det inte råder någon tvekan om att jag behöver vara sjukskriven…

Mycket roligare

Nu när det har gått några dagar på det nya året har jag plockat bort julen här hemma.  Precis som vanligt tyckte jag att det var mycket roligare att plocka bort julen än att julpynta. Jag har inte särskilt mycket julpynt så det går ganska fort både att plocka fram om att plocka bort. Det enda som är jobbigt att göra är att byta gardiner och det gjorde jag redan igår. I grund och botten är jag ingen ”julmänniska” så det är skönt att julen är över för den här gången.

I morgon är det dags för jobbet igen och efter elva dagars välbehövlig ledighet känns det lite motigt. Jag skulle absolut inte ha något emot att vara ledig ett tag till. Januari är den månad på året som jag har som allra mest att göra på jobbet så någon lugn start kommer det inte att bli frågan om. Efter ledigheten skulle jag nog behöva en lite lugn start på jobbet men det är knappast möjligt. Hur som helst så ordnar det sig nog. Det är bara att inte stressa upp sig och att ta en sak i sänder…

Dyker upp allt oftare

Det är evigheter sedan jag skrev något inlägg i bloggen senast så det är inte JAG som dyker upp allt oftare utan snarare tvärt om. När jag skrev mitt förra inlägg kändes det som om jag var tillbaka på banan igen men så känns det definitivt inte nu. Det jag tänker skriva om är en tanke som dyker upp allt oftare. Jag gillar att jobba även om det kan vara nog så slitigt ibland och jag har alltid varit inställd på att jag ska jobba fram tills jag uppnår pensionsåldern. Kanske inte fram till 67 års ålder med tills jag blir 65 år.

Tyvärr är det så att jag under en ganska lång tid ofta har tänkt att jag egentligen inte borde jobba alls. De senaste veckorna har jag känt mig alldeles otroligt utsliten när jag kommit hem från jobbet. Det beror absolut inte på att jag haft någon extra stor arbetsbelastning. Visst har jag att göra men det är inte alls betungande på något vis. Jag tror helt enkelt att jag blir helt slut bara för att jag måste koncentrera mig och fokusera på det jag håller på med och det i sig förbrukar den begränsade energi jag har.

Efter mina timmar på jobbet är jag både psykiskt och fysiskt utpumpad och det tar flera timmar innan jag klarar av att ta mig för något. De dagar jag inte jobbar mår jag riktigt bra och då har jag svårt att föreställa mig hur jag mår efter en arbetsdag. Jag tycker inte att jag har blivit märkbart sämre i kroppen de senaste åren men min mentala uthållighet har börjat svikta betänkligt. Jag skulle vilja sluta jobba redan nu men min ekonomi sätter stopp för det. Så hur det än är så har jag inget annat val än att fortsätta kämpa på…

Det skadar inte

Den sjukskrivning jag fått efter min skada för några veckor sedan gällde till och med idag men jag valde att gå tillbaka på halva min arbetstid från och med igår. På så sätt blev det lite mjukstart för mig och det skadar inte. Jag är definitivt inte återställd men vad jag har förstått kan det ta ganska lång tid innan allt är som det var innan. Mitt vänstra knä är fortfarande lite svullet och jag måste vara väldigt försiktig när jag gå.

Naturligtvis hade jag extra svårt att somna både onsdag och torsdag kväll och därmed var dig extra svårt att ta sig upp dessa två morgnar. Att det blev så är jag inte det minsta förvånad över eftersom jag är, och förmodligen förblir, kvällsmänniska. Det där med att man blir morgonpigg ju äldre man blir har jag inte märk av ännu i alla fall så jag tvivlar starkt på att jag någonsin kommer att bli det men den som lever får se.

Ska jag vara helt ärlig var det inte alls särskilt roligt att börja jobba men det har förstås varit roligt att träffa arbetskamraterna igen. Visst har det varit en aning långtråkigt att vara hemma och ”skadad” men ändå. Det händer ganska ofta att jag tänker att jag skulle välja att sluta jobba redan nu om det inte var för den ekonomiska biten. Att tänka på hur ekonomin kommer att se ut för mig som pensionär vill jag helst inte tänka på…

Det ska bli ändring!

Under sommaren har alla mina goda föresatser raserats totalt. Jag har slarvat med precis allt. Inte har jag ätit lika hälsosamt som jag vill och träningen har varit i stort sett obefintlig. Men nu är det dags för nystart. Hösten är en tid på året då jag alltid känner ett behov av förändring så hösten är helt rätt tid för nystart i livet. Förutom att jag slarvat med det som är allra viktigas, nämligen sådant som rör min hälsa och mitt välbefinnande, så har det inte blivit något av med något annat heller. Jag är allt annat än nöjd med mig själv men nu ska det bli ändring!

När jag satte mig vid datorn för att skriva ett inlägg upptäckte jag att det är länge sedan jag skrev något i bloggen senast. Jag hoppas det blir ändring på den saken också. Inte för att jag har särskilt många läsare som saknar mina inlägg utan för att jag vill skriva mer än jag gjort under sommaren. Det är lätt att komma ifrån skrivandet på samma sätt som det är lätt att komma ifrån läsandet. Förr läste jag varje kväll men under ganska lång tid har jag haft en tendens att bli sittande i soffan och slötitta på teve och spela intelligensbefriade spel på min iPad. Nu när jag berättat om mina planerade förändringar i livet kanske jag känner att jag måste försöka skärpa mig på alla fronter.

Sedan sist jag skrev har det äntligen blivit klart med förändringarna på mitt jobb som jag berättade om för ungefär ett år sedan. Processen har visserligen pågått hela men nu först har allt blivit helt klart och det känns otroligt skönt. De senaste veckorna har det varit helt otroligt underbart väder. Nätterna har blivit betydligt kyligare och på onsdag morgon var det lite frost på marken. Dimman låg tjock och när jag hade ätit min frukost och druckit kaffe gav jag mig ut MiniCrossern och kameran i väskan. Jag älskar dimma och det är så vackert med dimma och höstfärger. Här är ett par av mina bilder.

Ett nytt år

Nu är vi några dagar in på det nya året och jag vill passa på att önska alla en god fortsättning på det nya året! Förra fredagen kom både sonen med familj och dottern hit så jag hade ”huset” fullt några dagar. Det var otroligt roligt att träffa alla igen. På söndagen åkte sonen med familj men dottern stannade kvar och hon är fortfarande hos mig. Eftersom jag har haft och fortfarande har besök så har jag inte ägnat någon tid åt bloggen.

Jag var ledig sex dagar i rad i samband med julen och det var otroligt skönt. Igår var det dags för jobbet igen. Natten mot igår var min sömn urusel och jag kände mig mer död än levande när mobilens alarm gick igång igår morse. Jag kände mig i urusel form när jag kom till jobbet och övervägde att sjukanmäla mig och gå hem igen på en gång. Bestämde mig dock för att jobba till lunch eftersom jag hade en hel del att göra.

I vanlig ordning hade jag tagit med mig lunchmat till jobbet så jag åt där innan jag gick hem. Hade det inte varit vinter och hade jag inte haft min kära spark vet jag inte om jag skulle ha tagit mig hem på egen hand. Det är länge sedan jag varit i så dålig form som igår. Att min kropp reagerar negativt på stress har jag känt till länge men att kroppen näst intill skulle totalstrejka på grund av sömnbristen hade jag inte väntat mig.

Det är en knepig och oförutsägbar sjukdom jag lever med och det är minsann inte lätt att veta från en dag till en annan hur jag ska må. Eftermiddagen och kvällen gick i lugnets tecken. Tur att min kära dotter var här och kunde pyssla om mig lite. På kvällen mådde jag lite bättre men jag bestämde mig ändå för att stanna hemma från jobbet idag. Det nya året började alltså inte helt bra för min del men resten av året kommer att bli bättre.

Det har jag bestämt!

Så här före jul

Nu har det gått en hel vecka sedan jag senast skrev något inlägg. Det beror inte på att jag har haft så mycket att göra så här före jul. Och det beror inte heller på att jag inte har haft något att skriva om. Anledningen är bara helt enkelt att det inte blivit av. För någon vecka sedan blev det bestämt att vi skulle ha en pepparkakshustävling på jobbet. I måndags kväll träffades vi som jobbar på min enhet i fikarummet på jobbet för att tillverka vårt bidrag. Vi började med att beställa mat och äta så vi skulle ha krafter för vårt arbete. Kreativiteten flödade och vi hade en jättetrevlig kväll tillsammans. På fredag klockan nio samlade alla i fikarummet och en jury bedömde de olika bidragen. Till vår stora glädje vann vi tävlingen med vårt bidrag som vi kallade för längtan.

 

Bilden på vårt bygge gör inte riktigt verkligheten rättvisa eftersom ljuset inte var helt bra och jag inte använde blixt när jag tog den.

Semesterstädat

Idag semesterstädade jag mitt skrivbord innan jag gick hem från jobbet. Det är något jag inte varit bortskämd med att hinna göra innan jag gått hem för dagen inför en planerad frånvaro. Innan jag lämnade mitt rum stod jag en stund i dörren och tittade på hur fint och välstädat det så ut. På mina läppar fanns ett förnöjt leende när jag låste dörren för att gå hem.

Nu i kväll ska jag och en väninna gå ut och äta middag. Det är något vi gör ganska ofta på fredagar och vi tycker båda två att det är ett perfekt sätt att inleda helgen på. Igår plockade jag fram min resväska och lade ner en del av det jag ska ha med mig och på mitt rumsbord har jag ett block där jag skrivit ner sådant jag måste komma ihåg. I morgon ska jag packa ner de kläder jag ska ha med mig.

Jag åker till Arlanda på söndag eftermiddag och övernattar där till måndag då det bär iväg till Fuerteventura. På söndag kväll ska jag träffa min allra första bästis som jag inte träffat sedan 1990 och det ska bli otroligt kul! Under många har vi inte haft mer kontakt än att vi skickat julkort till varandra så jag ser verkligen fram emot att vi ska ses igen.

Så olika dagar

Igår var det inte alls någon bra dag. När jag gick till sängs på söndag kväll blev jag liggande vaken så länge att jag till slut bestämde mig för att stiga upp en stund. Satte på radion i köket och tände ett ljus på köksbordet och där satt jag länge och väl med min iPad innan jag kände att tröttheten kom krypande. När jag låg i min säng igen hade klockan hunnit bli två. Det straffade sig att jag sov för länge på söndagen och jag fick allt för lite nattsömn så jag var rätt trött hela tiden jag var på jobbet. Inte nog med att jag var trött, jag hade inte minsta lilla flyt på jobbet och jag kände mig ganska missnöjd med min arbetsdag när jag gick hem.

På måndagskvällar har jag min meditationskurs så jag kunde inte göra det som kände mest lockande under kvällen. Hade lust att sjunka ner i soffan och slötitta på tv men jag ville förstås inte missa kursen så det var bara att klä på sig och gå ut i kylan. Om du sett mitt förra inlägg så vet du att vintern har börjat sitt intåg här och bilens rutor var täckta av is så jag fick kämpa på ett bra tag innan jag kunde åka iväg. Under tiden jag skrapade bilrutorna blev jag genomfrusen och fick inte värmen tillbaka i kroppen förrän jag låg i min säng flera timmar senare. Bortsett från kursen var gårdagen inte någon bra dag.

Till skillnad från igår har idag varit en jättebra dag på alla sätt och vis. Somnade som ett barn igår kväll och sov gott hela natten. På jobbet har allt gått på räls hela dagen. Under förmiddagen var jag till optikern för att prova ut nya terminalglasögon och det gick också hur bra som helst. Utprovningen gick mycket fortare än jag hade tänkt så jag tittade in på skoaffären som ligger i närheten och där hittade jag mig ett par nya vinterkängor. Och tro inte att det är slut med allt positivt där. När jag varit tillbaka på kontoret drygt en halvtimme ringde dottern och berättade en positiv nyhet. Tänk så olika dagar kan vara och vilken tur att de är olika!

Börjar se ljuset

Dagarna blir mörkare för varje dag som går så ute blir det allt mindre ljus men jag börjar ändå se ljuset. För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om att min arbetssituation äntligen är på väg att förbättras. Nu anar jag inte bara ljuset i tunneln utan nu börjar jag se det allt tydligare. Under hela förra veckan hann jag plocka undan på mitt skrivbord innan jag gick hem för dagen. En gång i världen gjorde jag alltid det men de senaste åren har det varit en sällsynt ”lyx”. Så mycket trevligare det är att komma till jobbet nästa dag när det ser välordnat ut istället för när jag mer eller mindre tvingats lämna skrivbordet i en enda röra. Det dröjer ännu ett tag innan jag är helt i kapp med mitt arbete men nu är det inte lägre en stressfaktor för mig.

När jag satte mig vid dator för att skriva det här slog det mig att jag varit dålig på att ha med mig kameran när jag gått ut. Jag har inte något nytt foto att dela med mig av här på bloggen och det är ju lite trist. Just idag hade det inte blivit något fotande även om jag haft kameran med mig. Det har blåst en kraftig isande vind så jag ville bara ta mig inomhus så snabbt som möjligt. Idag har jag förresten varit iväg och fått på vinterdäcken min bil och det känns bra. Inte för att jag kör så mycket men det är ändå inget vidare att köra med sommardäck när snön väl kommer. Tyvärr kommer den väl vilken dag som helst. Jag hör hur vinden viner utanför mitt hus och jag är glad att jag inte behöver gå ut. Nu ska jag återvända till soffan igen.

På bordet har jag en ljuslykta

Ljuset i tunneln

Igår när jag gick hem från jobbet lämnade jag mitt skrivbord i en enda röra. De senaste åren har det nästan varit mer regel än undantag att jag inte städat undan på skrivbordet innan jag gått hem. Jag gillar inte alls att göra så men ofta jobbar jag på med något in i det sista så jag struntar helt enkelt i att städa undan bara för att komma mig hem så snabbt som möjligt.

I januari är det tre år sedan jag var halvt sjukskriven drygt ett halvår och sedan beviljades jag halv sjukersättning. Mängden arbetsuppgifter jag har anpassades inte efter min nya arbetstid så det innebär att jag konstant har haft för mycket att göra under en ganska lång tid. När jag var sjukskriven blev jag visserligen av med en arbetsuppgift men den var inte så stor.

Jag har gång på gång sagt ifrån att jag haft för mycket att göra men ingen har brytt sig nämnvärt om saken. I början av augusti hade jag ett medarbetarsamtal med min chef och efter det började det äntligen hända något. När jag var tillbaka på jobbet efter min vistelse på rehab hade vi ett möte på jobbet där det bestämdes vilka av mina arbetsuppgifter som ska tas över av någon annan.

Nu har det gått en månad sedan möte och jag börjar så smått ana ljuset i tunneln när det gäller jobbet. Det kommer att ta tid innan jag lämnat över allt färdigt eftersom jag måste vara med och visa hur vissa saker ska göras. Att överlämnande tar sådan tid beror på att jag haft en hel del arbetsuppgifter som bara görs en gång per år. Jag har levt med ständig stress på jobbet länge.

Snart är den tiden förbi!

Glömt att berätta

Jag fick en betydligt bättre start på den här veckan än på förra veckan. Det beror förstås mest på att jag redan har jobbat en vecka så jag har lite bättre koll på läget nu. Dessutom gjorde en av mina kollegor sin första arbetsdag efter sin semester så den här veckan blir jag inte ensam om allt ansvar.

Jag kom just på att jag glömt att berätta att det är som det ska med min rehab. Jag hann bli ganska orolig för att något blivit fel men så var det tack och lov inte. Att få det beskedet var en välsignelse för jag är i stort behov av rehab nu. Det blir två veckors ”träningsläger” från och med nästa måndag.

Det är helt underbart att vara på rehab och att kunna ägna två veckor helt och fullt till att fokusera på träning. Under den tiden behöver jag inte lägga någon energi på diverse vardagssysslor. Frukost, lunch och middag serveras varje dag och någon disk blir det inte. Jag brukar bli som ny efter en sån period.

De två första

Nu har jag avverkat de två första arbetsdagarna efter min långa frånvaro från jobbet. Det gick oväntat lätt att stiga upp igår morse men idag var jag mitt gamla vanliga jag igen. Mitt vanliga jag på morgonen är näst intill medvetslös och när jag väl tar mig ur sängen liknar jag nog mest en zombie. Att jag skulle ha mycket att ta itu med på jobbet var jag beredd på och de två dagar jag har jobbat har verkligen krävt sin kvinna.

När jag kom hem igår var jag helt slut och det var soffan som gällde under de närmaste timmarna. På kvällen piggnade jag till så pass att jag hade svårt att somna när jag gick till sängs. Att det blir så är typiskt mig. Det här med att jag är morgontrött och kvällspigg är inte något som hör ihop med min sjukdom utan det är helt enkelt som jag är och så har jag varit så långt tillbaka jag kan minnas. Jag ser fram emot att få sovmorgon i morgon igen. Att jobba fem timmar per dag och ha en vilodag mitt i veckan passar mig perfekt.

Fast jag önskar förstås att jag vore frisk och kunde jobba heltid. Då och då har det hänt att någon sagt något i stil med att jag har tur som är ledig en dag i veckan. De gånger det har hänt har ibland svarat att jag gärna skulle byta bort min ”lediga” dag mot att få hälsan tillbaka. Att det är ett rejält ekonomiskt avbräck att ha halv sjukersättning verkar de flesta inte tänka på. Men jag klarar mig trots allt på det jag har och det är huvudsaken…

Blandade känslor

I morgon ska jag börja jobba och det är två och en halv månad sedan jag jobbade senast. Jag måste erkänna att jag har blandade känslor inför att börja jobba igen. Det blir kul att träffa alla igen men jag har tyvärr en aning om att jag kommer att ha nog så mycket att ta itu med efter så lång frånvaro. Den biten känns inte det minsta lilla lockande. Nu var jag inte helt ärlig. Det rätta är att jag gruvar mig rejält för allt som ska göras när jag kommer tillbaka. Förutom det jag inte känner till än så är det en hel del som jag redan vet att jag har att göra. Och att jag redan vet det är för att jag börjar jobba precis i slutet av månaden då det alltid är mycket.

Efter att ha haft ständig sovmorgon under en lång tid blir det inte lätt att stiga upp extra tidigt. Under tiden jag varit hemma har det hänt ett par gånger att jag vaknat vid nio men oftast har det blivit senare än så. Någon morgonmänniska har jag aldrig varit och kommer nog aldrig att bli heller. Sen har jag varit van vid väldigt långa frukostar i godan ro. Ja, ja, säg den ”lycka” som varar. Den största fördelen med att börja jobba igen blir att jag får mer pengar att röra mig med. Det har varit lite si och så med den saken ganska länge. Men under tiden jag varit sjukskriven har jag varken haft ork eller lust att shoppa så utgifterna har varit lite mindre. Som alltid finns det både för- och nackdelar med allt. Man får ta en dag i sänder och försöka fokusera på de fördelar som finns.

Den här senaste veckan har vädret varit helt underbart och jag har kunnat sitta ute och dricka morgonkaffe varje dag. Nu har det mulnat på och det verkar som om det ska bli regn. På torsdag kväll kom min bror hit och mitt på dagen igår reste han vidare på sin väg hem. I fredags var vi ut och åt en god middag och det vackra vädret gjorde att vi kunde sitta ute och äta. Min väninna som varit bortrest på semester ett antal veckor följe med oss och efter middagen gick vi hem till mig och tillbringade resten av kvällen på min balkong. Vi hade en riktigt trevlig kväll tillsammans. Nu ska jag göra ett litet träningspass. Jag har faktiskt kommit igång med det!

Har blivit avvand

Nu har jag varit borta från jobbet så länge att jag nästan har glömt att jag har semester sedan en vecka tillbaka. Den ena dagen har varit har ju mer eller mindre varit den andra lik under två månader så det är kanske inte så konstigt. I år har jag för ovanlighetens skull inte alls sett fram emot min semester. Jag förstår att det kan låta konstigt men så är det.

Men har jag inte sett fram emot semestern så ser jag inte heller fram emot att börja jobba igen. Det är konstigt hur snabbt man blir van vid att bara vara hemma och att inte jobba. Största anledningen till att jag inte ser fram emot att börja jobba igen är att jag vet att det första jag ska göra är att gå igenom tio veckors mejl. Det är verkligen inte något jag ser fram emot.

Inte heller ser jag fram emot att behöva ställa väckaren och att stiga upp flera timmar tidigare än jag varit van vid. Men den dagen den sorgen. Jag har två veckors ledighet kvar. Fast med tanke på hur fort tiden har gått när jag varit hemma är två veckor ingenting. Hur som helst ska jag bara jobba två veckor innan jag ska åka iväg på rehab under två veckor.

De första dagarna kommer att bli tunga att jobba och jag hinner nog knappt vänja mig innan jag ska vara borta från jobbet igen. I år behöver jag rehabiliteringen bättre än jag gjort på länge eftersom jag har varit i extrem stillhet under en lång tid. Jag hann inte börja träna något innan förkylningen slog till. Men jag får se det positiva. Jag borde märka extra stor effekt efter årets rehab…

Som det ska vara

Jag har minst sagt haft fullt upp på jobbet under veckan som gått. Men var precis som väntat. Efter att ha varit borta från kontoret under nästan tre veckor hade det samlats en hel del. Först igår hade jag gått igenom alla mina mail. Det är toppen med mail men jag hade 165 stycken så det tog sin tid. Behövde i och för sig inte läsa alla eftersom man får fler än man behöver bara för att det är så enkelt att skicka dem. Det finns både för- och nackdelar med allt.

Nu har jag bara tre dagar kvar att jobba innan jag ska åka iväg och operera min högra fot. Hur länge jag blir borta från jobbet efter operationen har jag ingen aning om men det blir nog minst tre veckor. Jag har inte en chans att komma i kapp med jobbet på de ynka 15 timmar jag ska jobba. Det känns väl lite sådär. Men skulle jag komma i kapp på så kort tid vore väl det ett tecken på att jag har för lite att göra på jobbet så det är väl som det ska vara med den saken…

Ligger efter

I längden är det ganska jobbigt att hela tiden känna att man ligger efter med både det ena och det andra. Jag har fortfarande inte kommit i kapp på jobbet sedan jag hade min sommarsemester. Nu är det drygt fyra månader sedan jag började min sommarsemester så jag börjar tycka att det är lite påfrestande. Det viktigaste blir så klart gjort i tid men allt det där andra som ”borde” göras hinner jag aldrig riktigt med. Kruxet är att jag inte är ensam om att ha det så på mitt jobb. Alla verkar ha mer att göra än de hinner med. Jag har med åren lärt mig att inte stressa upp mig i onödan men det tar ändå på. Gjorde det inte det skulle jag nog inte sitta här och skriva om det när jag har veckans arbetsfria dag.

Ibland kan jag inte annat än tänka att arbetslivet inte är till för vanliga människor utan för robotar. Man ska hela tiden vara på topp och prestera till max. En ”vanlig” människa har dåliga dagar ibland och orkar inte prestera till max hela tiden. Om man som jag har en sjukdom som gör mig extra känslig för stress är det än värre. Blir jag stressad mår jag sämre i min sjukdom och då går allt jag ska göra sämre. Man hamnar lätt i en ond cirkel. De dagar jag inte arbetar försöker jag gör det jag vill göra och att inte pressa mig för hårt. Här hemma ligger jag också rejält efter med i princip allt. Två veckor kraftig förkylning gjorde inte saken bättre. Men jag hetsar inte upp mig utan sitter här och skriver i godan ro.

Man ska inte hetsa upp sig för småsaker. Allt är småsaker…

Tålamod är det som gäller

Efter den tredje veckan med Fampyra känner jag mig inte lika euforiskt glad som jag gjorde efter den andra veckan med medicinen. Under denna tredje vecka har stelheten i vänster vad delvis kommit tillbaka. Jag har även haft mer värk i benen än förra veckan. Gångförmågan är inte heller lika bra. Jag är lite besviken över att jag inte alls har haft lika stora positiva effekter den här veckan. Det kan ju vara så att det jag var med om förra veckan var en placeboeffekt. Eller så kan det vara så att det blir bättre igen. Jag vet inte.

Hur det än är så har jag bestämt mig för att fortsätta fyra veckor till även om det är frågan om lite väl mycket pengar. Jag känner mig trots allt bättre än jag gjorde innan jag började medicineringen. Det enda jag kan göra är att hålla tummarna för att det bli bättre igen. Hoppas, hoppas, hoppas…

Första dagen på arbetsveckan har inte alls varit bra. Flera timmar har gått åt till datorstrul så jag har inte alls kunnat göra det jag skulle göra idag. I lördags morse var det strömavbrott och det är tydligen det som har ställt till det. Våra IT-tekniker har fått jobba häcken av sig idag för att försöka lösa problemen. Det är helt otroligt så beroende vi är av datorerna för att kunna utföra våra arbetsuppgifter. Blir det problem där är det inte mycket som blir gjort. Men det är ingen idé att hetsa upp sig för den saken. Tålamod är det som gäller…

Upplyftande

Jag bävade en aning för att börja jobba igen efter två veckors frånvaro men det har gått bra. Kände mig till och med ovanligt pigg när jag kom hem från jobbet igår trots att det var ganska fullt upp under dagen. Jag hade tvättstugan direkt efter jobbet och fixade ändå både att laga mat och att diska efter maten. Att träningen under två veckor har gett resultat råder det ingen som helst tvekan om. Det är verkligen upplyftande att märka av resultatet så tydligt på så kort tid.

Igår när jag var tillbaka på jobbet frågade en av mina arbetskamrater om jag äter surströmming och det gör jag. Fick då veta att ett litet gäng ska träffas i kväll för att äta surströmming och jag vill självklart vara med. Just surströmming är inte något man äter ensam för sig själv. Det är inte heller något man äter särskilt ofta. Inte jag i alla fall. Jag tror det är två år sedan förra gången så jag ser fram emot att göra det nu i kväll. Klockan halv sex börjar ”festen”.

Första gången jag smakade surströmming tror jag att jag var sju år. Jag tyckte att det var allt annat än gott och tog en mikroskopisk bit strömming tillsammans med en stor bit potatis. Mina föräldrar och jag var hos en granne och jag minns att jag och deras dotter satt i vardagsrummet och åt något annat men så bestämde vi oss för att smaka och det fick vi förstås göra även om de vuxna inte alls trodde vi skulle gilla det. Med åren har jag lärt mig älska denna mycket speciella mat.

Har du smakat surströmming?