19 mars 2017

Återbesök

Det var ganska tufft att börja jobba igen efter att ha varit sjukskriven drygt två månader men det var samtidigt roligt att börja om. Jag är glad att jag bestämde mig för att börja jobba en dag innan min sjukskrivning var över för jag var minst sagt trött efter den fredagen jag jobbade. När jag kom hem efter min första arbetsdag hade jag huvudvärk och jag tillbringade hela kvällen i soffan och orkade inte ens tänka på att göra något.

Trots att jag är medveten om att det kommer att ta lång tid för mig att bli återställd så började jag ändå känna mig lite fundersam över att jag hade och fortfarande har så ont i mitt skadade ben. På onsdagen för en och en halv vecka sedan ringde jag till ortopedmottagningen för att prata om mina bekymmer. Sköterskan tyckte jag borde komma på ett återbesök med en ny röntgen av mitt ben. Döm om min förvåning när jag hade en kallelse till röntgen och läkarbesök i min brevlåda redan på fredagen.

Jag fick en tid redan nu i torsdags så det gick ju alldeles otroligt fort. Det första jag fick göra när jag kom till sjukhuset var att bege mig till röntgen och en timme senare fick jag träffa en ortoped. Först av allt fick jag berätta om de problem jag har och sedan fick jag se bilder som tagits både någon dag efter operationen och de som tagits samma dag. Det kändes bra att med egna ögon få se det nya ben som bidats och att få veta att allt såg ut som det ska. En av de skruvar som jag har cirka en decimeter ovanför knät har dock flyttat lite på sig så jag ska tillbaka för en ny kontroll om ungefär fem veckor.

Under de två veckor jag jobbat innan läkarbesöket tog jag ut en semestertimme varje dag så min arbetstid var 16 timmar per vecka istället för de normala 20. Läkaren sjukskrev mig 50 procent i två veckor och 25 procent en vecka. Att det blev en period med deltidssjukskrivning beror på att jag förutom mitt brutna lårben har min MS-sjukdom i grunden. Tyvärr har jag blivit lite sämre i min MS under de månader som gått. Det är ju så det funkar när man inte har några reserver att gå på.

2 mars 2017

På väg tillbaka

Nu är det evigheter sedan jag skrev något senast. Tror aldrig jag haft ett så här långt uppehåll tidigare. I slutet av december och i januari var uppehållet minst sagt ofrivillig för då orkade jag helt enkelt inte skriva något. Att det inte blivit av under de senaste veckorna beror bara på att jag inte har kommit mig för att sätta mig och skriva. Nu är jag på väg tillbaka och jag ska berätta varför jag inte orkade skriva under så lång tid.

Under julen var min dotter och hennes pojkvän på besök och det var jätteroligt att ha dem här. Det som var mindre roligt var att jag drabbades av influensan på julaftonen. När Kalle Anka och hans vänner led mot sitt slut fick jag en fruktansvärd värk i hela kroppen. Jag klarade av julaftonen och juldagen med hjälp av Treo som verkligen kan vara en räddare i nöden när man blir sjuk. Men jag kände mig ändå risig och var nog inte mycket till sällskap.

På annandagens morgon vaknade jag och behövde gå på toaletten men jag kom aldrig fram dit. Strax innan jag nådde fram till dörren föll jag som en fura. Det var inte så att jag snubblade utan benen bar mig helt enkelt inte. Dottern och hennes pojkvän vaknade när jag föll och båda två kom för att hjälpa mig upp. Jag kände att något var riktigt galet och att det inte fanns några planer på att jag skulle kunna kliva upp.

Istället bad jag dottern hämta telefonen och ringde 112. Jag berättade om mitt fall och att jag misstänkte att något var brutet eller att benet på något vis hade gått ur led. När ambulanspersonalen kom och såg mig misstänkte de genast att jag hade fått en fraktur. Det blev föst en vända till Hälsocentralen och sedan bar det i väg till Sunderby sjukhus. När röntgen var avklarad fick jag veta att jag hade brutit lårbenet. Det hade gått tvärt av!

Det dröjde till dagen efter innan operationen blev av. Blev kvar på sjukhuset drygt en vecka och under den veckan hade jag nästan 40 graders feber under fem dagar. Så fruktansvärt sjuk som jag var dessa dagar har jag aldrig tidigare varit. I efterhand kunde jag konstatera att jag hade massor av minnesluckor av tiden på sjukhuset. Att nyårsaftonen passerade märkte jag knapp där jag låg i min säng och åt smärtstillande mellan varven som jag sov.

Efter drygt en vecka skickade jag från det överbelagda sjukhuset till det sjukhem som finns här där jag bor. Där tillbringade jag två veckor innan jag äntligen fick komma hem på riktigt. Då var det ordnat med hemtjänst och matleverans via hemtjänsten. Det var skönt att komma hem igen men de första veckorna hemma var jag fruktansvärt bedrövlig. Jag kan fortfarande inte ta ett enda steg utan att använda rollator och det kommer säkert att dröja många månader innan jag är återställd.

I vilket fall ska jag börja jobba igen i morgon och det ska bli intressant att se hur det ska gå. Det är jag själv som valt att börja en fredag istället för att vänta till måndag då min sjukskrivning är slut. På så sätt får jag mjukstarta med några timmars arbete och sedan blir det vila under helgen. Det här inlägget blev långt även om jag försökt skriva så kortfattat som möjligt. Nu är jag alltså på väg tillbaka även om jag har lång väg kvar…