Nästa år

Nu är min semester slut för den här gången och i morgon är det dags att återgå till jobbet och det vanliga vardagliga livet. Min semester har varit bra och i det stora hela kan jag inte klaga på vädret heller. Numera tål jag inte värme på samma sätt som jag gjorde tidigare så jag är glad att det inte varit allt för varmt.

Ska jag vara helt ärlig så har jag inte alls lust att börja jobba igen men jag har inte mycket till val. Jag har haft tre veckors semester och just nu önskar jag att jag hade haft fyra veckor istället. Det är ganska många år sedan jag hade fyra veckors sommarsemester och varje år tänker jag att nästa år ska det bli fyra.

Nästa år ska jag ha fyra veckors semester!

En dag i taget

Nu har jag inte jobbat på två veckor och jag har inte saknat jobbet en sekund. Det hade jag i och för sig inte väntat mig heller efter så pass kort tid. Allt är helt ok men jag känner inte att jag har fått mer ork eller energi under den här tiden. Det kanske man inte heller kan vänta sig eftersom jag kände mig helt slutkörd innan sjukskrivningen påbörjades.

Jag tar en dag i taget och gör det jag orkar och det jag har lust med. Särskilt mycket har jag inte sysselsatt mig med men det är väl inte det som är tanken med att vara sjukskriven. Sommaren började för drygt två veckor sedan men har tagit en ordentlig paus under helgen. Det har visserligen varit soligt men fredag och lördag blåste det iskalla vindar så den mesta tiden har jag hållit mig hemma.

Det är otroligt skönt att inte behöva tänka på jobbet på ett tag. Men tiden går snabbt och rätt vad det är ska jag dit igen. Bävar en aning för att komma tillbaka eftersom det alltid brukar finnas lite väl mycket att ta tag i efter en tids frånvaro. Som synes har jag inte helt kunnat släppa tankarna på jobbet som jag borde ha gjort men det är väl så det är.

Jag måste skärpa till mig och ta en dag i taget!

Stapplande steg

På det stora hela tycker jag mig inte ha haft någon större försämring i min sjukdom under de senaste åren förutom när det gäller en sak. Och det är något som jag främst märker av på morgonen. Det har blivit riktigt gruvsamt att stiga upp ur sängen på grund av det. Precis som rubriken antyder är de första steg jag tar på dagen stapplande steg och det är mycket obehagligt.

När jag väl varit uppe en stund blir det tack och lov bättre och då går jag mer eller mindre normalt. Fast om jag sitter still för lång tid utan att röra på mig märker jag av detta när jag reser mig upp för att gå. Det är inte lika illa då som det är på morgonen men det är ändå inte särskilt lustigt att det är så. Jag undrar om någon annan har samma typ av problem som jag har?

På gott och ont

Det är ganska jobbigt att vara beroende av andra för att göra sådant som jag är van vid att klara av på egen hand. Trots att jag har en MiniCrosser så tar jag inte ens ut med den utan att någon hjälper mig med att flytta undan stolen jag har stående i hallen och för att öppna och stänga/låsa ytterdörren. Jag kan inte gå med hjälp av två kryckor eftersom jag inte kan stödja fullt ut på mitt vänstra ben och balansen är inte att lita på. När jag nu är beroende av andra tackar jag min lyckliga stjärna för de goda vänner jag har begåvats med.

Vädret har inte precis varit lockande att ge sig ut i men jag är trots allt van vid att lämna lägenheten varje dag för att få frisk luft och att se något annat än hemmets välbekanta väggar. Idag är det andra gången jag varit ut med MiniCrossern sedan jag skadade mig. Det är otroligt uppfriskande att ta sig ut och jag kan inte annat än skänka en tanke åt gamla sjuka människor som nästan aldrig får komma ut. Att mer eller mindre vara fången i sitt eget hem hela tiden måste vara ett mörker. Jag tror inte man kan föreställa sig hur det är om man inte provat. Jag kommer att bli återställd även om det inte går så fort som jag hade trott.

Det sägs att allt som inte dödar härdar en och det är något jag håller med om helt och fullt. När livet går på räls har man ofta inte förstånd att uppskatta saker och ting på det sätt man borde göra. Ibland hör man människor säga att de är ”tacksamma” för allt sjukdomen har lärt dem men så långt kan jag inte gå. Visst är det så att alla prövningar jag har gått igenom de senaste 23 åren har lärt mig mycket om livet som jag inte skulle ha lärt mig om jag fått fortsätta vara frisk. Lärdomar bra men om jag hade haft ett val skulle jag helt klart ha valt att vara utan dessa lärdomar.

Fast då hade jag nog varit en sämre människa…

Det blir inte mycket

Jag känner mig så himla ”lat” och det blir inte mycket gjort under mina lediga dagar. Visst känns det bra att jag har blivit kvitt min prestationsångest men jag ibland önskar jag att det fanns en liten gnutta kvar av den. Det finns massor att ta itu med här hemma men jag lyckas inte komma längre än att jag tänker på vad jag ”borde” göra. Om jag bara kom mig för att göra någon liten grej varje dag jag är ledig men inte det. Håller ärligt talat på att vara lite trött på mig själv. Några av mina krukväxter håller på vara i desperat behov av ny jord och det är bara ett litet exempel på vad som finns att göra. Nu till något helt annat som också har med inläggets rubrik att göra.

I slutet av förra veckan kom mitt orangea kuvert och det var inte någon upplyftande läsning. Det är i och för sig inte någon nyhet att det inte blir mycket i pension men det är inte alls roligt att bli påmind om den saken. Grejen är att det inte finns någonting jag kan göra åt saken heller. Inte har jag något överskott som jag kan spara och att jag skulle klara av att jobba längre än till 65 års ålder är knappast troligt. Den senaste tiden har jag mer än en gång hört att det pratats om kvinnor som får låg pension för att de inte jobbat heltid av olika skäl. Inte en enda gång har jag hört att det pratats om kroniskt sjuka som får dålig pension för att de jobbat deltid eller inte alls.

Det var inte smart att bli sjuk!

I valet och kvalet

För drygt tre år sedan klarade jag inte längre av att ta bromsmedicin i form av sprutor. Min MS hade vid det laget gått över i en sekundärprogressiv fas och jag skulle fått fortsätta med sprutorna men något annat fanns inte att erbjuda. Det kändes inte alls bra att vara helt utan broms vilket jag förstås berättade för min dåvarande neurolog. Då fick jag vet att man kan få behandling med Mabthera men bara om man var under femtio år. Jag var precis drygt femtio då och jag undrade om det var absolut omöjligt på grund av det. Trots allt var jag ju inte SÅ mycket äldre. Det bestämdes att jag skulle få göra en MR och sedan skulle neurologerna på NUS i Umeå få fatta beslut angående mig och min behandling.

Några veckor efter min MR fick jag besked om att jag blivit godkänd för att få Mabthera trots att jag egentligen var för gammal. Jag visste inte mycket om den medicinen då men jag visste att den ges via dropp och att man får två behandlingar med två veckors mellanrum. I mitt fall var det så att jag bara skulle få en behandling och att jag eventuellt skulle få en till efter ett år och en tredje och sista ännu ett år senare. Efter det skulle jag sedan komma att stå helt utan behandling. Jag tackade ja till Mabthera och för två år sedan fick jag det för första gången. För ett år sedan fick jag min andra dos och nu i år skulle jag komma att få den sista dosen för att sedan stå utan medicinering.

Under det senaste halvåret har jag varit i valet och kvalet om jag verkligen skulle ta emot den sista dosen eller om jag skulle avstå. Jag har läst att vissa märker av en ganska omedelbar positiv effekt av Mabthera och andra känner sig sämre efter de fått droppet. För min del har jag vare sig märkt till eller från. Det är möjligt att jag haft en negativ effekt eftersom jag ungefär en månad efter jag fått droppet har blivit väldigt trött de senaste två åren. Om det har ett samband vet jag förstås inte helt säkert. För tre veckor sedan kom så brevet med kallelsen och då blev jag tvungen att tänka till ordentligt. Efter många om och men fattade jag mitt beslut. Jag ska ta emot Mabthera en sista gång. På onsdag är det dags…

Trögstartad

Ibland blir jag så himla trött på att jag är så trögstartad på morgonen. Jag märkte nog av det här ganska kort tid efter jag fått min diagnos men då var det inte allt för störande. Under de senaste åren har det blivit allt värre. Det tar minst en timme från det jag stiger upp tills mina små grå vaknar till ordentligt. Så länge det är ljust när jag stiger upp går det någorlunda men under mörkaste vintern är det alldeles hopplöst jobbigt. För att det över huvudtaget ska fungera de dagar jag jobbar följer jag alltid samma rutin och om mina cirklar av en eller annan anledning rubbas blir det kaos.

 Det är nog trots allt tur att jag lever ensam så att det inte finns så många störningsmoment här hemma. När jag skriver att det är tur att jag lever ensam så är det förstås inte lika med att jag vill leva ensam. Men nu är det som det är och jag har otroligt svårt att föreställa mig att det skulle kunna vara på något annat sätt än det är just nu. Nåja, det är inte någon mening med att jag ens funderar på den saken som livet ser ut just nu. Jag lever i nuet och tar en dag i sänder.

I morgon är det dags för en ny arbetsvecka och det blir den sista vanliga arbetsveckan på ett tag. Det enda jag gillar riktigt mycket med julen är de extra lediga dagar som den som regel för med sig. Förra julen var jag hemma helt själv och det var andra gången i mitt liv jag hade en sådan jul. Det är inte alls farligt att vara ensam under julen när det är frågan om självvald ensamhet. Jag hade en riktigt skön och avslappnande helg även om den blev en liten aning långtråkig. På fredag kommer min dotter hit och hon ska fira jul med mig och det ser jag verkligen fram emot!

Frihetskänsla

Det blir ganska långt mellan mina inlägg i bloggen trots att jag har ambitionen att skriva lite oftare än jag gjort de senaste månaderna. I början av min tid som bloggare hade jag massor av saker jag ville skriva om men numera pockar idéerna inte alls på som de gjorde tidigare. Antagligen är det helt normalt att det är på det sättet och det bekymrar mig inte särskilt mycket. För det mesta är det när jag sätter mig vid datorn för att skriva som jag tänker på saken och däremellan ägnar jag knappt bloggen en tanke. Nu var det inte det här med mina inlägg jag tänkte skriva om idag utan något helt annat.

Vet inte i hur många inlägg jag har prisat min MiniCrosser och det är det jag vill göra idag med. Det är helt otroligt på vilket sätt den har höjt min livskvalitet. Varje gång jag ger mig ut med den förundras jag över vilken fantastisk frihetskänsla den ger mig. Nu kan jag göra en massa ärenden samma dag utan att trötta ut mig och jag kan fara ut flera gånger samma dag bara för att jag vill fara ut. Det är helt obeskrivligt underbart.

Sedan ett tag tillbaka är det vinter här men det är inte särskilt mycket snö ännu. För någon vecka sedan kom det ganska mycket snö men sen blev det plusgrader och det mesta av snön försvann igen och vägarna har varit bara i stort sett hela tiden så. På dagen igår kom det några centimeter snö så nu ser det vintrigt ut igen. än så länge har jag inte haft några som helst problem med att köra MiniCrossern och jag hoppas det fortsätter så. Antagligen kommer jag inte att ha lust att köra den när det blir riktigt kallt men den dagen den sorgen. Jag har bestämt mig för att sälja min bil eftersom jag inte alls behöver den på samma sätt som jag gjorde tidigare. Det är både dyrt och besvärligt att ha en bil.

Helgen har varit toppenbra och jag har njutit av varje sekund. Igår när det snöade riktiga lapphandskar fick jag faktiskt julkänsla jag som sällan har det och som inte alls är förtjust i julen annat än att den ger några extra lediga dagar. Tänk att det bara är drygt en månad kvar till jul nu. Helt otroligt så fort tiden går!

Man kan ändra sig

Förr var jag otroligt upptagen av att alltid göra det jag tyckte jag borde göra och ägnade väldigt lite tid till det jag själv hade lust att göra. Nu har pendeln slagit över fullständigt och jag gör mycket sällan det jag ”borde”. Istället gör jag alltid det jag vill i första hand. Ibland kan jag till och med tycka att jag gått lite för långt och det händer att jag får antydan till dåligt samvete över min lättja. Men det är inte värre med det dåliga samvetet än att jag vifta bort det. Jag förundras då och då över att man kan ändra sig så mycket.

Tänk om jag hade varit lika klok när jag var yngre. Så mycket trevligare livet skulle ha varit då. Tro inte för den skull att jag på något sätt ältar det som varit för det gör jag inte. Men nog hade det varit skönt om jag blivit av med min prestationsångest tidigare. Då och då tänker jag att min sjukdom kanske inte skulle ha brutit ut om jag tänkt lite mer på mig själv istället för att alltid tänka på andra i första hand. För att inte tala om hur ofta jag tänkte på vad andra möjligtvis kunde tycka och tänka om mig om jag hade varit mer ”egoistisk” av mig.

Idag har det dock varit en dag då jag nästan gjort allt det jag hade tänkt att jag skulle göra. Jag kan lova att det är mycket ovanligt nu för tiden. Att jag gjort nästan allt jag tänkt göra på min arbetsfria dag beror inte på att jag på något sätt pressat mig själv. Det beror helt enkelt på att jag haft lust att göra det jag gjort. Så mycket roligare det är att göra saker man har lust att göra istället för att göra dem för att man tycker att man borde. Så mycket mer nöjd jag känner mig när jag gjort något för att jag haft lust att göra det.

Idag känns livet bra!

Om jag kunde förstå

Tänk om jag kunde första varför jag så ofta den senaste tiden känt mig på riktigt uruselt humör. Det är förstås inte så att jag varit på dåligt humör hela tiden men väldigt ofta. Jag kan inte se någon riktig anledning till att det är som det är för ingenting har på något sätt varit värre än vanligt. Vissa stunder vissa dagar har jag mest haft lust att skrika högt eller slå sönder något men det har jag förstås inte gjort. Det är liksom som om jag har en hel massa frustration lagrad inombords som jag skulle behöva bli av med. Grejen är bara att jag inte vet hur jag ska bli av med den. Egentligen vet jag inte riktigt varför jag skriver det jag skriver just nu men på något sätt måste jag få ur mig det här och då kan det kanske vara bra att skriva ner det…

Det man inte har i benen

De senaste dagarna har jag flera gånger kommit att tänka på talesättet att ”det man inte har i huvudet får man ha i benen” och det är ju helt sant. Men i samma veva har även tänkt att ”det man inte har i benen får man ha i huvudet”. Det är något som stämmer bättre för min del. Vid det här laget har jag blivit ganska van vid att jag inte orkar gå så mycket. I början av dagen känns det som regel som om det inte alls kommer att vara något problem just den dagen men bara någon timme senare påminns jag alltid om att det trots allt är ett problem just den dagen. Orken i mina ben tar alltid slut långt innan dagen tar slut. För mig gäller alltså ständig planering så att jag inte tar några steg i onödan och gör slut på dagens steg tidigare än nödvändigt. Mitt liv är en enda lång planering av vad jag ska göra under dagen och hur jag ska göra det men så liten ansträngning som möjligt. Det jag inte har i benen får jag alltså se till att ha i huvudet!

Följde min känsla

Eftersom jag bor en trappa upp har jag stått i bostadskö i flera år för att få en lägenhet på markplanet i samma hus där jag bor. En trappa låter inte mycket för den som inte har problem med benen men för mig är de där stegen upp till lägenheten ganska jobbiga. Sedan jag fick bostadsanpassning i våras och numera har en egen tvättmaskin har livet blivit betydligt enklare men vissa dagar är det otroligt tungt att gå upp för trappen. Extra tungt är det när jag har varit och handlat och ska bära mina matvaror.

Då och då tänker jag på hur skönt det skulle vara att flytta ner och senast jag tänkte den tanken var dagen före nyårsafton. Strax före lunch den dagen fick jag ett samtal från bostadsförmedlingen och ett erbjudande om att byta lägenhet. Jag blev jätteglad men sa att jag ville titta på lägenheten innan jag bestämde mig. Egentligen vill jag inte flytta från min kära lägenhet men om det inte sker ett mirakel så förstår jag att jag förr eller senare måste flytta vare sig jag vill eller inte. Dessutom är det inte ofta det kommer loss någon tvåa på markplanet. På nyårsaftonen var jag och tittade på lägenheten. Tyvärr blev det inte som jag hade tänkt mig. Nästan direkt jag klev in genom ytterdörren kände jag att jag inte hade lust att flytta dit och jag blev förvånad över min reaktion.

Under dagarna som gått har jag vägt för och emot. Jag vill flytta men jag vill inte flytta, jag vill flytta men jag vill inte flytta och så vidare. Inte alls något trevligt dilemma med tanke på att jag har väntat i flera år på en lägenhet i markplanet. Jag har pratat med än den en än den andra om mina funderingar i hopp om att komma till rätt beslut. Igår kväll bestämde jag mig slutligen för att tacka nej till lägenheten och idag ringde jag hyresvärden och meddelade mitt beslut. Jag följde min känsla och fortsätter att vänta…

Det var inte akut

På neurologmottagningen har de telefontid mellan klockan 10-11 varje dag. Jag ringde dit i måndags och en telefonsvarare sa att det var slut på tider som jag kunde bli uppringd på. Tittade på klockan som finns på telefonen och den var en minut över tio. Jag tyckte förstås det var lite mysko att det kunde vara slut på tider redan då men det jag ville var ju inte särskilt akut så jag bestämde mig för att göra ett nytt försök igår. Eftersom jag var på jobbet när jag skulle ringa föll det sig inte bättre än att klockan var nästan kvart i elva när jag äntligen kunder ringa och tiderna var förstås slut. Suck!

Nåja, det var ju inget akut så det var bara att vänta till idag. Jag kollade upp att telefontiden verkligen var den jag trodde och visst var det så. Hur det nu än var så ringde jag redan tjugo minuter innan för man vet ju aldrig om det blivit någon ändring och att de missat att lägga in det på hemsidan. Den här gången gick det bättre och jag fick en ungefärlig tid när jag skulle bli uppringd. Det var en och en halv timme senare så jag for iväg och handlade lite under tiden. När jag kom hem igen slog det mig hur det ligger till. Man kan ringa mottagningen när som helst men de tidigaste tid de ringer upp är klockan 10. Så är det så klart. Man lär så länge man lever och det var ju inte akut.

Mitt samtal gällde bara en fråga om när jag kommer att få träffa min nya neurolog. Jag ville dessutom tala om att jag inte bara vill få ett skriftligt svar på om jag kommer att fortsätta med Mabthera. Det visade sig att det var inskrivet på mig att jag ska göra ett återbesök ett år efter jag förra gången jag fick Mabthera. Jag ifrågasatte det eftersom jag när jag var på sjukhuset i mitten av januari fick veta att jag eventuellt skulle få en påfyllning efter ett år men att det först skulle göras en MR. I fredags gjorde jag MR och av vilken anledning ska jag vänta tre månader men att få veta hur det blir?

Sköterskan ska ta upp min fråga så nu får jag bara vänta och se…

Det kunde varit värre

Någon gång under den första tiden efter jag hade fått min diagnos fick jag höra att man trots allt inte har ont när man har MS. Det var absolut inte någon tröst för mig att höra den gången och tyvärr visade det sig inte alls stämma med verkligheten. Jag har periodvis haft värk i mina ben under ganska många år nu men det är något som har kommit och gått. Det är inte heller så att jag haft ont dygnet runt så visst hade det kunnat vara värre.

De senaste åren har jag besvärats allt mer och allt oftare av värk i mina ben. Numera får jag värk i benen i stort sett varje dag. När jag vaknar på morgonen känner jag inte av det men ibland tar det bara ett par timmar innan det börjar så smått. Vissa dagar dröjer det ända till det blir kväll innan värken kommer krypande. Det enda jag kan trösta mig med är att jag inte har så ont att jag inte kan somna eller att jag vaknar av det på natten.

Att ha värk tär på humöret och det tar på orken. Många kvällar känns min värk förlamande. Jag kan helt enkelt inte förmå mig att göra någonting alls. Just nu är ett undantag eftersom jag skriver ett inlägg om mitt onda. Rubriken ”Det kunde varit värre” står jag för men när det är som värst känns det inte alls så och då tycker jag synd om mig själv. Att ta värktabletter hjälper inte ett smack så det är bara att härda ut så gott det går.

Mitt onda är nervvärk och den typen av smärta biter inte vanliga värktabletter på. Det finns läkemedel som kan hjälpa men de jag har provat hittills har inte fungerat för mig så jag har slutat med dem efter ett tag. Att vara fysiskt aktiv och träna hjälper en del och det märkte jag av när jag var på rehab för en månad sedan. Tillbaka i vardagen och med allt som hör till den finns inte vare sig tid eller ork för tillräckligt mycket träning.

Till viss del kan man vänja sig vid värk och lära sig att leva med den. Jag har vant mig vid att ha lite ont nästan hela tiden men ibland tar den brännande molande smärta över. Då blir jag trött och sur och förmågan att tänka försämras. Koncentrationsförmågan påverkas också och jag är själaglad att det är kvällarna som är värst. Att vara på jobbet skulle inte funka när det är som nu.  Det enda jag vill just nu är att det onda ska försvinna!

I-landsproblem

I fredags kom jag hem efter att ha varit borta i två veckor. Innan jag åkte på rehab hade jag varit förutseende och sett till att ha mat i frysen som jag bara kunde värma i mikron när jag kom hem. Jag blir alltid trött av att sitta och åka buss eller bil så jag visste att jag inte skulle ha ork med någon matlagning. Dessutom visste jag att det fanns ganska lite i mitt kylskåp. Fredagens middagsbestyr löstes alltså på ett väldigt enkelt sätt.

När jag hade ätit och packat upp ringde jag till väninnan som jag regelbundet brukar gå ut och äta med och frågade om hon hade lust att gå ut och äta middag på lördagen. Det ville hon gärna så därmed var planeringen av gårdagens middag klar. På dagen igår for jag iväg och handlade men jag kände mig totalt nollställd om vad jag skulle handla. Efter att ha sluppit planera måltider under två veckor hade jag ingen aning om vad jag skulle hitta på.

Köpte mest frukt och grönsaker och tänkte att jag kanske skulle ha bättre ställt med fantasi idag. Tro inte att jag kunde komma på något. Jag tittade i frysen och bestämde mig för att steka fisk idag och det jag lagade till räcker även till lunchen i morgon. Den akuta ”krisen” är alltså löst. Tänk att det är på samma vis varje gång jag varit borta ett tag och inte behövt tänka på matlagning. Tänk vilka ”problem” jag har. Minst sagt i-landsproblem…

Tystnad

En bild av tystnad

De senaste dagarna har jag reflekterat en hel del över det här med tystnad och ljud. Det är förstås sällan det är helt tyst omkring en. Som regel finns det en del bakgrundsljud som man inte kan påverka så mycket. Men det finns trots allt en hel del man kan påverka. Jag har för vana att sätta på radion så fort jag stiger upp och sedan står den på ända tills jag sätter på teven. Den står i sin tur på till jag går och lägger mig. Så är det vare sig jag tittar eller inte. Ljudet från radio eller tv fungerar alltså som ett sorts sällskap för mig. 

Under den senaste tiden har det dock hänt något. Allt oftare har jag haft på radion under tiden jag ätit min frukost och sedan har jag stängt av den. Mitt nya beteende förvånar mig lite hur konstigt det än kan låta. Det är av den anledningen jag har tänkt lite extra på det här. Tidigare tyckte jag att den relativa tystnaden var jobbig men nu tycker jag istället att det är otroligt skönt. Exakt vad som är anledningen till att jag ändrat mig så totalt är jag inte helt säker på men jag har en liten misstanke om varför. 

Under dessa veckor när jag varit hemma och varit sjukskriven har jag tagit mig tid att meditera lite varje dag och jag tror att det kanske är min dagliga meditation som är anledningen. Jag kan ha fel men jag tror att meditationen har lugnat ner mitt sinne så att jag inte längre behöver detta ständiga brus av radio eller tv omkring mig. Den ljudkuliss jag omgett mig med i åratal har på ett sätt hjälpt mitt sinne att hålla tyst. Nu har mitt mentala ”pladder” lugnat ner sig och därför behöver jag inte andra ljud för att tysta ner det.

Låter det flummigt?

Förlorar kollen

Så tokigt det blir när det var ”lördag” igår och är ”söndag” idag sen är det fredag i morgon och helg igen. Förra veckan tyckte jag att det var lördag på tisdagen och söndag på onsdagen. Det blir ingen ordning alls på dagarna för mig. Innan förra veckan var jag sjukskriven i nästan tre veckor och då förlorar man också kollen på veckodagarna. Nästa vecka påbörjar jag en ny sjukskrivningsperiod efter min fotoperation så det kommer nog att dröja innan det blir någon ordning.

Under dagen har jag donat på här hemma och gjort ett försök att få lite bättre ordning i den ”skrubb” jag har. Vet inte riktigt vad jag ska kalla det lilla förråd eller klädkammare som finns i lägenheten. Jag stoppar in allt möjligt där och det är ett städigt kaos trott att jag har både hyllor och en klädstång. Nu har jag plockat ut en del saker som ska ner i förrådet jag har i källaren. Tänkte att om det ska bli av under den närmaste tiden så måste jag sätta igång. Annars kan det dröja med tanke på operationen…

Som det ska vara

Jag har minst sagt haft fullt upp på jobbet under veckan som gått. Men var precis som väntat. Efter att ha varit borta från kontoret under nästan tre veckor hade det samlats en hel del. Först igår hade jag gått igenom alla mina mail. Det är toppen med mail men jag hade 165 stycken så det tog sin tid. Behövde i och för sig inte läsa alla eftersom man får fler än man behöver bara för att det är så enkelt att skicka dem. Det finns både för- och nackdelar med allt.

Nu har jag bara tre dagar kvar att jobba innan jag ska åka iväg och operera min högra fot. Hur länge jag blir borta från jobbet efter operationen har jag ingen aning om men det blir nog minst tre veckor. Jag har inte en chans att komma i kapp med jobbet på de ynka 15 timmar jag ska jobba. Det känns väl lite sådär. Men skulle jag komma i kapp på så kort tid vore väl det ett tecken på att jag har för lite att göra på jobbet så det är väl som det ska vara med den saken…

Långhelg igen

Nu är det långhelg igen. Fyra lediga dagar har jag framför mig och det känns hur bra som helst nu när jag har alla dagarna framför mig. Förra ”helgen” var också fyra dagar lång därav rubriken på mitt inlägg. Jag hade semester i måndags och hade veckans lediga dag på tisdag så jag har bara jobbat två dagar den här veckan. Att jag var ledig i början av veckan beror på att jag fick min bror på besök i söndags och igår reste han vidare. Det har varit trevligt att ha honom här några dagar.

Nu under de kommande lediga dagarna kommer jag att vara hemma helt för mig själv så den här helgen kommer säkert att kännas lite längre än den förra. Jag kommer nog inte att få några problem med att fördriva tiden. Det finns massor jag kan göra här hemma. Frågan är bara vad jag har lust att göra av allt det där jag har på min att-göra-lista. Förmodligen inte allt men förhoppningsvis något eller allra helst lite mer än bara något. Nu känner jag mig lite piggare än jag gjort de senaste veckorna.

Det kan bero på att jag har jobbat ovanligt lite…

Måndagar och fredagar

Veckan hinner knappt börja så är den slut. Jag tycker att det känns som om veckan bara består av måndagar och fredagar. Känslan av att det är så är minst sagt kluven. När tiden rusar på som den gör går dagarna i livet allt för fort och innan man vet ordet av är man gammal. De allra flesta vill leva länge men det är inte många som vill bli gamla. Jag tycker det är skrämmande att tänka på att jag ska bli gammal. Hade jag inte min sjukdom skulle det kanske vara annorlunda, vad vet jag?

Även om min MS varit ganska stabil i många år så har jag trots allt blivit sämre med åren och tänker jag realistisk så är väl inte chansen att jag ska bli bättre med åren särskilt stor. Ingen önskar mer än jag att det skulle ske ett underverk men jag tror ärligt talat inte att det kommer att ske. Men man ska aldrig ge upp hoppet sägs det. Nåja, det är inte lönt att ägna energi att tänka på den saken. Nu är nu och idag är det fredag. Jag ska laga mig något gott att äta och försöka njuta av nuet.

Trevlig helg alla!