Nu är det evigheter sedan jag skrev något senast. Tror aldrig jag haft ett så här långt uppehåll tidigare. I slutet av december och i januari var uppehållet minst sagt ofrivillig för då orkade jag helt enkelt inte skriva något. Att det inte blivit av under de senaste veckorna beror bara på att jag inte har kommit mig för att sätta mig och skriva. Nu är jag på väg tillbaka och jag ska berätta varför jag inte orkade skriva under så lång tid.
Under julen var min dotter och hennes pojkvän på besök och det var jätteroligt att ha dem här. Det som var mindre roligt var att jag drabbades av influensan på julaftonen. När Kalle Anka och hans vänner led mot sitt slut fick jag en fruktansvärd värk i hela kroppen. Jag klarade av julaftonen och juldagen med hjälp av Treo som verkligen kan vara en räddare i nöden när man blir sjuk. Men jag kände mig ändå risig och var nog inte mycket till sällskap.
På annandagens morgon vaknade jag och behövde gå på toaletten men jag kom aldrig fram dit. Strax innan jag nådde fram till dörren föll jag som en fura. Det var inte så att jag snubblade utan benen bar mig helt enkelt inte. Dottern och hennes pojkvän vaknade när jag föll och båda två kom för att hjälpa mig upp. Jag kände att något var riktigt galet och att det inte fanns några planer på att jag skulle kunna kliva upp.
Istället bad jag dottern hämta telefonen och ringde 112. Jag berättade om mitt fall och att jag misstänkte att något var brutet eller att benet på något vis hade gått ur led. När ambulanspersonalen kom och såg mig misstänkte de genast att jag hade fått en fraktur. Det blev föst en vända till Hälsocentralen och sedan bar det i väg till Sunderby sjukhus. När röntgen var avklarad fick jag veta att jag hade brutit lårbenet. Det hade gått tvärt av!
Det dröjde till dagen efter innan operationen blev av. Blev kvar på sjukhuset drygt en vecka och under den veckan hade jag nästan 40 graders feber under fem dagar. Så fruktansvärt sjuk som jag var dessa dagar har jag aldrig tidigare varit. I efterhand kunde jag konstatera att jag hade massor av minnesluckor av tiden på sjukhuset. Att nyårsaftonen passerade märkte jag knapp där jag låg i min säng och åt smärtstillande mellan varven som jag sov.
Efter drygt en vecka skickade jag från det överbelagda sjukhuset till det sjukhem som finns här där jag bor. Där tillbringade jag två veckor innan jag äntligen fick komma hem på riktigt. Då var det ordnat med hemtjänst och matleverans via hemtjänsten. Det var skönt att komma hem igen men de första veckorna hemma var jag fruktansvärt bedrövlig. Jag kan fortfarande inte ta ett enda steg utan att använda rollator och det kommer säkert att dröja många månader innan jag är återställd.
I vilket fall ska jag börja jobba igen i morgon och det ska bli intressant att se hur det ska gå. Det är jag själv som valt att börja en fredag istället för att vänta till måndag då min sjukskrivning är slut. På så sätt får jag mjukstarta med några timmars arbete och sedan blir det vila under helgen. Det här inlägget blev långt även om jag försökt skriva så kortfattat som möjligt. Nu är jag alltså på väg tillbaka även om jag har lång väg kvar…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar