Jag känner mig så himla ”lat” och det blir inte mycket gjort
under mina lediga dagar. Visst känns det bra att jag har blivit kvitt min
prestationsångest men jag ibland önskar jag att det fanns en liten gnutta kvar
av den. Det finns massor att ta itu med här hemma men jag lyckas inte komma
längre än att jag tänker på vad jag ”borde” göra. Om jag bara kom mig för att
göra någon liten grej varje dag jag är ledig men inte det. Håller ärligt talat
på att vara lite trött på mig själv. Några av mina krukväxter håller på vara i
desperat behov av ny jord och det är bara ett litet exempel på vad som finns
att göra. Nu till något helt annat som också har med inläggets rubrik att göra.
I slutet av förra veckan kom mitt orangea kuvert och det var
inte någon upplyftande läsning. Det är i och för sig inte någon nyhet att det
inte blir mycket i pension men det är inte alls roligt att bli påmind om den
saken. Grejen är att det inte finns någonting jag kan göra åt saken heller.
Inte har jag något överskott som jag kan spara och att jag skulle klara av att
jobba längre än till 65 års ålder är knappast troligt. Den senaste tiden har jag
mer än en gång hört att det pratats om kvinnor som får låg pension för att de
inte jobbat heltid av olika skäl. Inte en enda gång har jag hört att det
pratats om kroniskt sjuka som får dålig pension för att de jobbat deltid eller
inte alls.
Det var inte smart att bli sjuk!
Tiden bara fortsätter att rusa iväg. Jag tycker inte alls
det känns som om det är så länge sedan jag skrev mitt förra inlägg som det
faktiskt är. Att tiden går fort ser jag som ett tecken på att jag inte precis
har långtråkigt och det är förstås bra. Jag mår bra och det tycker jag mig ha
gjort ganska länge. Visst kommer det då och då dagar när livet inte är så kul
men de bra dagarna är helt klart i majoritet så jag ska inte klaga.
Det jag nästan aldrig lyckas med är att komma mig i säng den
tid jag har tänkt mig. Ofta brukar jag skämtsamt säga att jag är som en
tonåring. Jag vill inte gå och lägga mig och jag vill inte stiga upp på
morgonen. Under åratal har jag fört en ständig kamp med mig själv men det har
inte gjort vare sig till eller ifrån. Jag borde kanske sluta att tänka på saken
och helt enkelt försöka acceptera att jag är som jag är i just det här fallet.
Nu i helgen pågår det en filmfestival här och i kväll ska
jag gå på bio och se ”Turist”. Det som är lite speciellt med den här filmfestivalen
är att man efter varje film har ett samtal om filmen mellan publiken och någon
som representerar filmen. I kväll kommer Johannes Bah Kuhnke att finnas på plats
i biosalongen. Det ska bli intressant. Dessutom är det ganska många år sedan
jag var på bio en söndagskväll…
Som jag har skrivit om tidigare började jag använda LDN, Low
Dose Naltroxen, i början av oktober 2013. Det är massor av år sedan jag hörde
talas om LDN första gången men då jag kollade upp medicinen lite mer ordentligt
visade det sig att man inte får kombinera den med Betaferon som jag använde som
bromsmedicin vid den tiden. När jag slutade med Betaferon läste jag på om LDN
än en gång och jag blev till slut helt övertygad om att jag måste prova och se
om det var något som kunde hjälpa mig.
Jag hade turen att få
tag på ett antal kapslar med LDN av en person som inte kunde fortsätta använda
den på grund av biverkningar som blev för besvärande. Det är mycket få och
lindriga biverkningar av LDN men har man otur så har man. När jag fick mina
kapslar och skulle börja så började jag med mycket låg dos. Jag blandade ut
kapslarna med vatten och startade med en dos på 0,75 mg. Döm om min förvåning
när jag fick positiv effekt redan efter fyra dagar!
Det som hände efter fyra dagar var att den mycket jobbiga
värk jag hade haft dagligen i evigheter plötsligt var som bortblåst. Värken har
i princip hållit sig borta under de 16 månader jag använt LDN. Någon enstaka
dag har jag haft en liten antydan till värk men den har inte ens varit i
närheten av hur den var tidigare. Förutom att värken är borta har jag fått
betydligt mer energi och jag känner mig klarar i huvudet. En annan positiv sak
är att mina urinträngningar i stort sett har upphört och i maj förra året
slutade jag med Detrusitol.
Ungefär en och en halv månad efter jag startat med LDN hade
jag ett inplanerat läkarbesök på Hälsocentralen där jag bor. När vi klarat av
det som var anledningen till mitt besök berättade jag om att jag använde LDN
och om mina positiva erfarenheter. Jag berättade kort om medicinen och hade med
mig en hel del papper som jag lämnade till läkaren. Hon lyssnade uppmärksamt
och intresserat och när jag bad om att få ett recept så skrev hon ut ett till
mig.
När jag träffade min neurolog för lite drygt ett år sedan
berättade jag om medicinen jag använder och om mina erfarenheter av den. Härom
veckan träffade jag min neurolog igen och under samtalets gång tittade hon på min
medicinlista i sin dator och frågade om jag ville att hon skulle skriva ut ett
nytt recept på LDN. Jag trodde knappt mina öron eftersom de flesta läkare är
mycket ovilliga att skriva ut just den medicin jag använder. Nu har jag alltså
ett nytt recept på LDN. Visst har jag tur?
Äntligen har dagarna blivit så långa att det är ljust när
jag kommer hem från jobbet. Jag får betydligt mer energi och ork av ljuset.
Under veckan som gått har det snöat i massor så solen har bara visat sig några
få korta stunder. Förra söndagen var det inte ett moln på himlen och det var
kallt som sjutton men det var så vackert att jag bara var tvungen att ge mig ut
för att ta några bilder. För det mesta fotar jag bara med mobilen eftersom den
alltid följer med mig när jag går ut. När det är kallt ute har jag inte lust
att använda någon av mina kameror eftersom jag blir iskall om händerna på
nolltid.
Även om jag har mer ork och energi nu än när det var som
mörkast så får jag inte mycket gjort de dagar jag är ledig. Allt jag gör tar så
mycket längre tid nu än det gjorde förr och att stressa på och skynda mig med
det jag gör är det aldrig tal om numera. Sjukdomen har gjort mig extremt
stresskänslig så jag har inget annat val än att ta det lugnt vad jag än håller
på med. Som tur är blir jag aldrig irriterad över att jag inte får gjort det
jag tänkt. Efter nästan 23 år med MS har jag haft god tid att vänja mig vid de
nya förutsättningar som gäller.
Under helgen som gått har det varit riktigt skitväder och
det dåliga vädret började redan i torsdags. Snön har vräkt ner och det har
blåst mycket. I fredags morse låg det cirka 15 centimeter snö framför min
ytterdörr så jag hade nästan problem att få upp den. Det är otroligt tungt att
gå i djupsnö så jag är glad att jag har nära till jobbet. Både igår och idag
har jag bara varit ut några korta stunder. MiniCrossern till trots så är det
inte kul att ge sig ut i snön och blåsten. Idag var jag lite orolig för att jag
skulle köra fast i snön men som tur var gjorde jag inte det…
