Nu har det gått 10 dagar sedan den onödiga olyckan
inträffade och jag kan fortfarande inte gå utan att använda rollatorn. Vid
varje steg känns det som om en kniv huggs in i smalbenet och nu är jag
fruktansvärt less på min situation. När måndagen kom och min förbättring bara
var obetydlig ringde jag till Hälsocentralen och fick en läkartid påföljande
dag. Den här gången träffade jag en annan läkare än förra gången och efter han
hade undersökt mig tyckte han att det för säkerhets skull skulle göras en
röntgen av mitt knä och underben.
Jag hade turen att få komma in på röntgen efter en väldigt
kort tids väntan och sedan fick jag träffa läkaren än en gång. Precis som jag
hade trott och hoppats så har jag ingen fraktur utan den smärta jag känner
kommer med största sannolikhet från musklerna. Det var trots allt en rejäl
smäll jag fick. Mitt vänstra ben har numera alla regnbågens färger så det är
förstås inte konstigt att jag har ont. Rådet jag fick är att fortsätta ta anti-inflammatoriska
tabletter och att försöka belasta så mycket jag bara klarar. Och det är lättare
sagt än gjort. Ju mer jag belastar desto mer ont får jag.
Jag brukar sällan ha långtråkigt men nu har jag det. Ändå
har jag haft turen att få ett eller annat besök varje dag så det är ju inte
alldeles synd om mig. Anledningen till att jag är så less och att jag har så
långråkigt är att jag nästan inte kan företa mig någonting så det blir otroligt
mycket dötid. Sen tar den ständiga smärta ganska hårt på humöret trots att jag
vid det här laget har blivit ganska härdad när det gäller både det ena och det
andra. Så bra är det inte även om det så klart kunde ha varit värre…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar