Det är ganska jobbigt att vara beroende av andra för att
göra sådant som jag är van vid att klara av på egen hand. Trots att jag har en
MiniCrosser så tar jag inte ens ut med den utan att någon hjälper mig med att
flytta undan stolen jag har stående i hallen och för att öppna och stänga/låsa
ytterdörren. Jag kan inte gå med hjälp av två kryckor eftersom jag inte kan
stödja fullt ut på mitt vänstra ben och balansen är inte att lita på. När jag
nu är beroende av andra tackar jag min lyckliga stjärna för de goda vänner jag
har begåvats med.
Vädret har inte precis varit lockande att ge sig ut i men
jag är trots allt van vid att lämna lägenheten varje dag för att få frisk luft
och att se något annat än hemmets välbekanta väggar. Idag är det andra gången
jag varit ut med MiniCrossern sedan jag skadade mig. Det är otroligt
uppfriskande att ta sig ut och jag kan inte annat än skänka en tanke åt gamla
sjuka människor som nästan aldrig får komma ut. Att mer eller mindre vara
fången i sitt eget hem hela tiden måste vara ett mörker. Jag tror inte man kan föreställa
sig hur det är om man inte provat. Jag kommer att bli återställd även om det
inte går så fort som jag hade trott.
Det sägs att allt som inte dödar härdar en och det är något
jag håller med om helt och fullt. När livet går på räls har man ofta inte
förstånd att uppskatta saker och ting på det sätt man borde göra. Ibland hör
man människor säga att de är ”tacksamma” för allt sjukdomen har lärt dem men så
långt kan jag inte gå. Visst är det så att alla prövningar jag har gått igenom de
senaste 23 åren har lärt mig mycket om livet som jag inte skulle ha lärt mig om
jag fått fortsätta vara frisk. Lärdomar bra men om jag hade haft ett val skulle
jag helt klart ha valt att vara utan dessa lärdomar.
Fast då hade jag nog varit en sämre människa…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar