28 september 2013

Ljuset i tunneln

Igår när jag gick hem från jobbet lämnade jag mitt skrivbord i en enda röra. De senaste åren har det nästan varit mer regel än undantag att jag inte städat undan på skrivbordet innan jag gått hem. Jag gillar inte alls att göra så men ofta jobbar jag på med något in i det sista så jag struntar helt enkelt i att städa undan bara för att komma mig hem så snabbt som möjligt.

I januari är det tre år sedan jag var halvt sjukskriven drygt ett halvår och sedan beviljades jag halv sjukersättning. Mängden arbetsuppgifter jag har anpassades inte efter min nya arbetstid så det innebär att jag konstant har haft för mycket att göra under en ganska lång tid. När jag var sjukskriven blev jag visserligen av med en arbetsuppgift men den var inte så stor.

Jag har gång på gång sagt ifrån att jag haft för mycket att göra men ingen har brytt sig nämnvärt om saken. I början av augusti hade jag ett medarbetarsamtal med min chef och efter det började det äntligen hända något. När jag var tillbaka på jobbet efter min vistelse på rehab hade vi ett möte på jobbet där det bestämdes vilka av mina arbetsuppgifter som ska tas över av någon annan.

Nu har det gått en månad sedan möte och jag börjar så smått ana ljuset i tunneln när det gäller jobbet. Det kommer att ta tid innan jag lämnat över allt färdigt eftersom jag måste vara med och visa hur vissa saker ska göras. Att överlämnande tar sådan tid beror på att jag haft en hel del arbetsuppgifter som bara görs en gång per år. Jag har levt med ständig stress på jobbet länge.

Snart är den tiden förbi!

4 kommentarer:

  1. Vad skönt för dig att det äntligen börjar hända något med dina arbetsuppgifter. Hoppas nu att det leder till att din stress minskar <3 Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är skönt att det äntligen händer något. Känner mig redan mindre stressad när jag är på jobbet bara för att jag vet att det kommer att bli bättre snart :-)
      Kram

      Radera
  2. Stress är förödande så vad bra att du äntligen blivit hörd.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var verkligen inte en dag för tidigt! Jag pratar inte gärna och ofta om min sjukdom på jobbet och jag ser inte direkt sjuk ut så jag tror inte att de förstår hur jag har det. Det enda som syns på mig är att jag inte går helt bra och det i sig spelar ingen roll för jobbet. Allt det jag känner som inte syns är det som påverkar mig mest men det kan ju inte de veta...
      Kram

      Radera