På tisdag nästa vecka ska jag på ett läkarbesök på närmaste sjukhus. Närmaste sjukhus ligger ganska långt bort och när man ska på ett läkarbesök ska man ta sig dit på billigaste färdsätt. Det innebär antingen att köra egen bil eller att åka buss. Jag klarar inte av att köra bil så långt så för min del blir det alltså att åka buss det enda möjliga alternativet. I ”mitt” landsting är det så fint ordnat att man kan beställa sjukresan i förväg och då behöver man inte lägga ut några pengar som man sedan ska återsöka. Inte nog med det. När man bokar resan i förväg kan man dessutom få taxi från hemmet till busstationen.
Jag har under årens lopp varit på ganska många läkarbesök och bokat resan i förväg. När jag sagt att jag vill ha anslutningstaxi till bussen har det aldrig varit några som helst problem med det. För en timme sedan ringde jag för att boka resan på tisdag morgon och i vanlig ordning sa jag att jag vill ha anslutningstaxi. Då fick jag frågan om jag var på benen.” Ja visst”, svarade jag. ”Och du behöver taxi?” löd följfrågan. ”Ja…” sa jag då. Då kom frågan ”För 300 meter?” (med ett visst förakt i rösten). Det var nu jag blev sur. Inte bara lite sur utan ordentligt sur! Lite syrligt sade jag då att jag har MS och att gå 300 meter, nerför en backe, tidigt på morgonen, när det dessutom är vinterföre, klarar jag inte av.
Den unge man jag pratade med tyckte förstås att med det personnummer jag har så borde jag kunna gå den sträckan. Och det borde jag väl, eller rättare sagt, det gör jag väl. Men jag klarar kanske inte att gå 300 meter, nerför en backe, tidigt på morgonen, när det är vinterföre. Trots att det nu gått en timme sedan telefonsamtalet är jag på dåligt humör över det sätt jag blev ifrågasatt på. Jag var bara helt enkelt tvungen att skriva ett inlägg och berätta om det här. Mitt dåliga humör ger sig säkert om en liten stund. Det är fredag och jag har två lediga dagar att se fram emot...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar