Att komma sig för

För ungefär ett år sedan kontaktade jag efter många om och men arbetsterapeuten om att få bostadsanpassning. Det jag behöver är en tvättmaskin i lägenheten för att inte behöva gå de två trapporna ner till tvättstugan och upp igen. Ett tvättpass gör mig helt slut i kroppen. Att tvätta är något man måste i stort sett varje vecka. Det gick snabbt att få beslutet men sen har ingenting hänt. Nästa varje gång jag tvättat har jag tänkt på att jag måste höra av mig till firman som ska göra jobbet men jag har ständigt skjutit upp det. Att det ska vara så hopplöst svårt för mig att komma mig för att göra vissa saker. Det enda som krävt av mig är ett telefonsamtal. Hur jobbigt kan det vara på en skala?

För mig kan det tydligen vara hur jobbigt som helst. Eller egentligen är det inte så jobbigt utan det är bara det att jag helt enkelt inte kommit mig för att ringa det där samtalet. Förra veckan tvättade jag efter jobbet på tisdagen och då kände jag att nu måste jag bara ringa det där samtalet. På onsdagen när jag var ledig gjorde jag det. Igår var en och tittade på mitt badrum och vad som behöver göras. Jag berättade om hur jag har tänkt mig att det ska bli och han som var här kollade en del grejer och tog mått och några bilder. Nu ska han kolla upp lite saker och kommer att höra av sig med förslag när det är gjort. Tänk att jag haft beslutet i nästan ett helt år och att det tagit så lång tid för mig att komma till skott.

Jag hade tvättid efter jobbet nu idag men efter lunchen blev jag jättetrött. När jag kom hem från jobbet var jag om möjligt ännu tröttare. Kände mig totalt dränerad på energi. Att börja tvätta kändes helt övermäktigt så jag beslöt att strunta i att tvätta. Orkar man inte så orkar man inte. Med åren har jag blivit så pass klok att jag har slutat tvinga mig själv att göra saker jag inte som jag inte har ork för. Det i sig är en mycket stor framgång för mig. Hela mitt liv har jag kämpat på för att vara en ”duktig flicka” men nu är det slut med det. Det är faktiskt ingen som bryr sig om ifall jag är ”duktig” eller inte. Vissa insikter tar det lång tid att komma till. Jag för väl säga som man brukar. Bättre sent än aldrig!