Även om man har något man vill berätta så kan det ibland vara ganska svårt att få det ur sig. När man inte ens vet vem man berättar för är det ännu svårare. Jag har saker att dela med mig av men jag vet inte riktigt var jag ska börja. Hade jag var lite mer förutseende skulle jag förstås ha börjat skriva för mig själv innan jag startade bloggen. Nu gjorde jag inte det. När jag väl har bestämt mig för att göra något vill jag som regel göra det genast. Så blev det även med min blogg. Nu finns den och jag ska fylla den med något. Förhoppningsvis kommer jag att fylla den med något som någon vill läsa.
Istället för att gå som katten kring het gröt går jag rakt på sak. Jag ska berätta något jag brukar ha svårt att säga. Sedan många år tillbaka lever med den kroniska sjukdomen Multipel Skleros. Det finns flera orsaker till att jag har svårt att berätta. Hur dumt det än kan låta så var det nästan som om jag skämdes över att jag blivit sjuk. Hur kunde jag bli det? Att vara sjuk tyckte jag var ett tecken på svaghet och jag var inte svag. När jag ser det jag skriver undrar jag hur jag kunnat tänka så. En annan anledning till att jag brukar hålla tyst om min sjukdom är att jag bara vill ses för den jag är.
Jag vill inte identifiera mig som en person som är sjuk. Jag är jag och jag råkar ha en sjukdom. Svårare än så är det inte. Jag vill absolut inte att andra ska tycka synd om mig även om jag då och då tycker synd om mig själv. Det enda jag egentligen vill är att andra ska ha förståelse för att det finns saker jag inte orkar. För att andra ska kunna få den förståelsen måste jag ibland berätta trots att det tar emot. Nu har jag alltså berättat det svåra i en blogg som vem som helst kan läsa. När allt kom omkring var det inte så svårt att skriva. Det gäller bara att våga. Nu har jag tagit språnget.
Jag vågade!
MODIGT!
SvaraRaderaDet var inte lätt att skriva det här men nu är det gjort :-)
SvaraRaderaDitt inlägg berör, din sjukdom är hemsk.
SvaraRaderaJag måste säga att jag känner igen det du skriver ang. känslor kring en sjukdom. Jag har ännu inte riktigt kommit över skammen när det gäller min egen, kanske beroende på att den är psykisk. Det är så korkat att jag tänker så eftersom den är genetisk. Men omgivningens förutfattade meningar påverkar också. Jag har testat någon ytlig bekantskap då och då. Att vara Anna många möten i rad innan jag som hastigast nämner min sjukdom utan någon som helst dramatik, mer som om det handlar om en förkylning. Jag har blivit både ledsen och besviken. En person började automatiskt prata med mig med hög och onaturligt tydlig röst. Helt plötsligt var jag inte Anna utan en halvdöv idiot.
Förlåt, den här kommentaren var inte tänkt att handla om mig. Jag tycker det är väldigt starkt av dig att orka berätta. Jag kan tänka mig anspänningen innan och utmattningen efter när det väl var gjort. Kanske även en känsla av frihet?
Varm kram :-)
Hoppas du ursäktar att så mycket av mig själv väller ut när jag tar del av din blogg. Allt slår ann en sträng.
Tack för din långa kommentar Anna och du behöver inte ursäkta dig för att du berättar om ditt. Jag blir bara glad över att det jag skriver påverkar dig så att DU vill berätta :-)
SvaraRaderaDet är befriande att våga berätta och nu händer det allt oftare att jag gör det. Kan förstå att det är annorlunda för dig. Det finns så otroligt många fördomar kring psykisk ohälsa. Varför skulle det vara värre att prata om än om andra sjukdomar?
Kram
Usch, vad fel det blev. Det låter som om min sjukdom är värre än din. Den är inte ens i närheten! Förlåt!
SvaraRaderaSnälla söta, det är inte frågan om vad som är värst eller inte! Någon gradering av det ena eller det andra ska man nog låta bli. Hur vi upplever saker är ytterst individuellt. Du är självklart förlåten :-)
SvaraRadera