Bättre sent än aldrig

Det har redan gått fyra dagar på den här veckan. Jag fattar inte vart tiden har tagit vägen. Veckan har gått så otroligt fort. På måndag morgon steg jag upp strax före klockan sex. För mig är det en helt okristlig tid. Jag hör ju till de morgontröttas skara. Det var en underbart vacker morgon. När jag gick ut vid halv sju var det ljummet i luften och himlen var blå. Det var helt vindstilla. Äntligen kom den sommar jag väntat så länge på. Bättre sent än aldrig.

Strax före klockan tio var bussen framme vid sjukhuset i Piteå. Jag fick nyckeln till det rum jag bor i under tiden jag är på rehabilitering och ställde in min väska där. Sedan drack jag dagens första kaffe i hotellets sällskapsrum innan jag gick till Dagrehab för inskrivning. Först var det ett inskrivningsmöte och sedan fick jag prata i enrum med ”min” sjukgymnast och göra några balanstester. Min balans har blivit sämre sedan förra året. Testresultatet visade det jag redan visste.

På eftermiddagen hann jag med ett litet träningspass. Mer än så brukar inte hinnas med den första dagen. På kvällen somnade jag nästan i samma ögonblick jag lade huvudet på kudden och jag sov som en stock första natten. Dag två var det träning för hela slanten som gällde. När dagen var slut tog jag och min träningskompis bussen till stan och det blev en del shopping för oss båda. När vi var tillbaka på patienthotellet strax före halv sju var vi helt slutkörda.

Igår var det hårdträning hela dagen och hela kvällen ägnades åt vila. En timme efter gårdagens middag avnjöt jag denna sommars andra glass på en bänk utanför sjukhuset. Även idag har det varit hårdträning och ännu en tur in till stan. Idag blev det inte mycket till shopping. Tillbaka på sjukhuset blev det middag och vila innan jag hoppade in i duschen. Nu först har jag tid och ork att skriva ett inlägg. Sommarvädret har hållit i sig och jag är supernöjd med allt så här långt.

Fortsättning följer en annan dag…