Ett litet framsteg

Det blev sent innan jag tog mig ur sängen idag. När det är mörkt på morgonen är det helt hopplöst för mig att ta mig upp. Jag hade ställt alarmet på mobilen på nio men innan jag steg upp var klockan drygt halv tio. Den tidigaste tid jag steg upp under julledigheten var kvart över nio. Det sägs att man blir mer morgonpigg med åren men det verkar inte gälla mig. Fast lite mer morgonpigg har jag blivit med åren. När jag var ung steg jag sällan upp före klockan tolv. Det om detta.

Det har snöat massor här de senaste veckorna och jag har inte något tak över balkongen så det kommer nästan lika mycket snö på den som det gör på marken. Förutom att det snöat massor har det varit rejält kallt så jag har inte tagit bort snön efter hand som jag brukar göra. Idag var det nollgradigt så jag bestämde mig för att ge mig i kast med snöskottningen. Balkongen är inte stor men innan jag skottat klart var all min ork förbrukat.

Egentligen skulle jag ha börjat tvätta nu klockan sex men det är bara att glömma. Det är så otroligt frustrerande att ha det så här. Jag har alltid varit van vid att göra massor och att bara slappa är inte alls det jag vill göra. Men när det är som det är har jag inte mycket till val. Trots den långa tid jag har haft min diagnos har jag inte vant mig och det kommer jag nog aldrig att göra. Det enda jag har lärt mig är att inte bli lika ledsen och arg som jag blev från början. Ett litet framsteg kanske…