Döm om min förvåning!

Efter mina två veckor på rehabilitering kände jag mig starkt motiverad att träna. Jag hade höga ambitioner på den fronten. Jag har inte alls lyckats leva upp till mina ambitioner. Sanningen är den att jag inte har tränat en enda gång efter jag kom hem. Skäms på mig. Jag har förstås jättebra förklaringar till varför jag inte tränat som jag hade tänkt. I alla fall tycker jag själv att det är så. Men jag tänker inte tråka ut er med att skriva mer om den saken. Istället ska jag berätta om det som hände för en timme sedan.

Jag bestämde mig för att nu måste jag köra ett träningspass. Jag har nämligen ingenting att skylla på för att låta bli. Eftersom det har gått över två och en halv vecka sedan sist väntade jag mig att det skulle bli väldigt tungt att göra mina övningar. Men döm om min förvåning! Det gick alldeles otroligt lätt. Lättare än någonsin förr. Jag hade inga som helst problem att göra alla övningar på mitt program utan paus. Det har aldrig hänt förr.

Förklaringen måste vara medicinen jag börjat med…