Letade febrilt

Igår var det att gå på meditationskursen för andra gången. Kursledaren började med att prata lite om det vi gjorde förra gången och frågade om vi hade gjort någon av övningarna på egen hand och/eller om vi hade funderingar om något. Hon berättade än en gång om varför hon tycker det är viktigt att vi går igenom grunderna först och övar på att slappna av och att fokusera på andningen. Dessutom fick vi veta att hon även tycker att hon lärt sig saker av oss redan efter en träff.

Det är en behagligt avspänd stämning i rummet vi använder och där finns många tända ljus. Igår hade kursledaren med sig en liten flaska med pepparmyntolja som hon frågade om hon fick tillsätta en droppe i vattnet vi hade på bordet. Pepparmyntsoljan har en stimulerande och koncentrationshöjande effekt och den används vid aromterapi. Ingen hade någon invändning mot oljan i vattnet. En svag behaglig mintdoft spred sig i rummet.

En av de övningar vi gjorde igår gick ut på att vi skulle hitta ett lyckligt minne från barndomen, återuppleva det minnet och låta den gamla lyckokänslan sprida sig i kroppen. Jag letade febrilt i minnet men kunde inte hitta ett enda minne som passade i på beskrivningen. Jag var avslappnad och fokuserade på andningen men ett lyckligt minne vägrade infinna sig. Det kändes lite knepigt. När övningen var avslutad berättade jag hur det var för mig. Det visade sig att jag inte var ensam om att inte hitta något. Att få höra det gjorde att det kändes bättre.

Ända sedan dess har tanken på den här övningen dykt upp i mitt huvud. Jag kan plocka fram flera minnen från barndomen där jag varit arg eller besviken men inte ett enda riktigt lyckligt minne. Undrar vad det kan bero på? Det är absolut inte så att jag haft någon olycklig barndom men någon orsak måste det finnas till att jag inte kan plocka fram stor glädje eller lyckokänsla från mina barndomsår.  Kanhända dyker det med tiden upp någon förklaring till att det är som det är…