Min semester lider mot sitt slut och jag har försökt ta mig i kragen och göra en del av det jag hade tänkt jag skulle göra under tiden jag varit ledig och hemma. Det blir förstås inte så mycket gjort som jag skulle vilja eftersom den fysiska orken inte räcker så långt. Vid sådana tillfällen är det nästan ofrånkomligt att jag tänker på hur det var förr. Fast jag inte borde tänka så.
Jag borde inte se bakåt och jämföra det jag klarar nu mot det jag klarade av att föra förr. När jag gör det blir jag bara missnöjd istället för att vara nöjd med det jag faktiskt kan föra nu. Idag kan jag tänka att tänk om det bara vore som för tio år sedan. Så nöjd jag skulle vara om det vore så. För tio år sedan tänkte jag på hur bra det var innan min MS startade. Nej, man ska leva i nuet.
Ju oftare jag påminner mig om den saken desto mer säker blir jag på att det är det enda rätta. Visst kan man ägna en stund då och då åt att tänka på kära gamla minnen men man ska absolut inte lägga mycket tid på den saken. Mitt liv är just nu och jag måste försöka göra det bästa av det jag har just nu. Det förgångna har varit och framtiden vet ingen av oss något om.
Ja ibland och helst i vissa situationer blir jag påmind hur det var innan jag blev sjuk.Och då kan jag stanna upp och känna lite sorg eftersom jag har varit så aktiv som person, men sen försöker jag tänka på allt jag kan göra och vara tacksam för det, och så har jag alltid en stark tro på framtiden att det ska bli det bästa för mig. Det kanske bara blir på något annat sätt en vad jag har tänkt mig :)
SvaraRaderaKram Lotta
Det är ofrånkomligt att känna sorg när man då och då tänker på hur det var förr. Jag var också en väldigt aktiv person tidigare. Det är så jobbigt att vilja men inte kunna. Men vi får göra det bästa av det vi har :-)
RaderaKram