Idag läste jag ett inlägg på MS-portalens mötesplats som fick mig att minnas hur jag kände mig under en ganska lång tid efter jag hade fått min diagnos. Jag upplevde att jag levde livet i ett vakuum. Det var som om jag befann mig i en egen bubbla och jag hade inte någon kontakt med livet utanför min bubbla. Jag kände inte alls igen mig själv som person. Det var lite skrämmande att se sig själv förvandlad till en helt främmande person. Jag hade inte lust att göra någonting och jag trodde att jag aldrig skulle få lust att göra någonting i framtiden heller. Det fanns helt enkelt någon framtid som jag såg saker och ting.
Det tog tid för mig att ta mig tillbaka till livet igen. Hur lång tid det tog minns jag inte riktigt. Det hela skedde ju successivt. Det var en process jag gick igenom och det var inte så att min bubbla bara sprack en vacker dag. Jag tror att min medfödda envishet hjälpte mig en del. Även om jag ibland ger upp tillfälligt så är jag inte den som ger upp på riktigt om man så säger. Jag tror att det är viktigt att inte ge upp. Sätter man sig ner och ger upp kanske man aldrig kommer upp igen. Det största misstag jag gjorde var att jag inte arbetade mer med att acceptera min sjukdom. För mig var att acceptera det samma som att ge upp.
Det är inte alls samma sak…
Så sant!
SvaraRaderaJag känner väl igen mig. De första tre åren efter jag fått min diagnos gick bara som på räls, när jag tänker tillbaka. Man försökte ordna vardagen så den inte blev helt outhärdlig men mer var det inte. Det är de senaste två åren som jag har börjat leva igen och kan se ljust på framtiden igen. Allt måste nog ta sin tid.
Jag kände det som om jag inte levde under de första åren utan jag bara överlevde. För mig var det en hemsk tid. Mitt liv är mycket bättre nu än det var då :-)
Radera