Ligger efter

I längden är det ganska jobbigt att hela tiden känna att man ligger efter med både det ena och det andra. Jag har fortfarande inte kommit i kapp på jobbet sedan jag hade min sommarsemester. Nu är det drygt fyra månader sedan jag började min sommarsemester så jag börjar tycka att det är lite påfrestande. Det viktigaste blir så klart gjort i tid men allt det där andra som ”borde” göras hinner jag aldrig riktigt med. Kruxet är att jag inte är ensam om att ha det så på mitt jobb. Alla verkar ha mer att göra än de hinner med. Jag har med åren lärt mig att inte stressa upp mig i onödan men det tar ändå på. Gjorde det inte det skulle jag nog inte sitta här och skriva om det när jag har veckans arbetsfria dag.

Ibland kan jag inte annat än tänka att arbetslivet inte är till för vanliga människor utan för robotar. Man ska hela tiden vara på topp och prestera till max. En ”vanlig” människa har dåliga dagar ibland och orkar inte prestera till max hela tiden. Om man som jag har en sjukdom som gör mig extra känslig för stress är det än värre. Blir jag stressad mår jag sämre i min sjukdom och då går allt jag ska göra sämre. Man hamnar lätt i en ond cirkel. De dagar jag inte arbetar försöker jag gör det jag vill göra och att inte pressa mig för hårt. Här hemma ligger jag också rejält efter med i princip allt. Två veckor kraftig förkylning gjorde inte saken bättre. Men jag hetsar inte upp mig utan sitter här och skriver i godan ro.

Man ska inte hetsa upp sig för småsaker. Allt är småsaker…