Minnet finns i kroppen

Ibland händer det att jag kan känna precis hur det känns att springa trots att det är mer än tjugo år sedan jag sprang senast. Minnet finns fortfarande kvar i kroppen. Samma sak gäller minnet av hur det känns att kunna gå normalt. Med normalt menar jag att kunna gå naturligt och avslappnat. Jag tror inte andra kan förstå hur stor koncentration en så enkel sak som att gå kräver för mig. Vet inte ens om jag har berättat det för någon.

Att jag skriver om det här idag beror på att jag började tänka på det igår kväll när jag låg i min säng. Varje kväll mediterar jag en stund efter jag har gått och lagt mig. Jag vet att man helst bör sitta när man mediterar men jag tycker det funkar hur bra som helst när jag ligger. Igår kväll kom känslan av att jag kunde springa och den var så tydlig att den fick mig att tappa fokus för en kort stund. När jag vaknade i morse var jag säker på att jag skulle ha lättare för att gå men så var det förstås inte. Jag måste erkänna att jag hann känna ett litet sting av besvikelse när jag upptäckte att verkligheten var precis likadan som igår. Men det är inte så att det på något sätt har förstört min dag.

Första dagen efter den långa helgen har varit som en alldeles vanlig måndag trots att det råkar vara tisdag. Den stora skillnaden mot en vanlig måndag är att det är onsdag redan i morgon och att jag ledig då. Det är inte alls dumt att få en riktig mjukstart på veckan. Idag har det varit grått och det har snöat hela dagen. Det är riktigt skönt att sitta inne och kura. Jag har tänt ljus i vardagsrummet och teven står på. Ute faller skymningen…