Den här helgen har jag tagit det väldigt lugnt eftersom jag har en förkylning i kroppen. Nog för att jag som regel tar det lugnt även om jag inte är förkyld. Jag sov ganska länge och gjorde ingenting alls den korta tid jag hade kvar av förmiddagen efter frukosten. Strax före halv ett gick jag ut för att träffa en väninna för ett fika. Det var en hel del folk där och vi blev sittande nästan en och en halv timme.
När jag kom hem var det dags för mig att börja tvätta. För att inte behöva gå till tvättstugan så många gånger brukar jag noggrant planera vad som ska tvättas och i vilken ordning. Hur jag än gör så måste jag gå ner minst tre gånger när jag tvättar. När jag var klar var det dags att laga middag och vid det laget var jag helt slut i mina ben. Jag blir aldrig van vid att jag sällan orkar det jag vill göra.
Jag åt min middag men kände att jag inte skulle klara av att ta hand om disken just då. För att diska måste jag ju stå vid diskbänken och det var jag för trött i benen för att göra just då. Det har gått en timme sedan jag åt och jag har hållit mig i stillhet och vilat benen i en timme. Nu är jag redo för att ta hand om disken jag har i köket. Undrar hur många som vet hur jag egentligen har det i min vardag?
Jag som ser så frisk ut…
Kan tro att det är jobbigt! När man vill men orken inte finns.
SvaraRaderaKram!
Visst är det jobbigt men jag borde ju vara van vid det här laget. Men jag vänjer mig visst aldrig...
SvaraRaderaKram
Man vänjer sig nog aldrig det är ett slags motstånd att vilja vänja sig iaf hos mig:).Man får ta saker i sin lilla egna takt helt enkelt.
SvaraRaderaVad mysigt med fika med en vän, det är det viktigaste att man orkar det:)!
Kramar
En anledning till att jag aldrig vänjer mig är att jag hela tiden intalar mig själv att jag är frisk och att jag orkar. Tyvärr upptäcker jag ständigt att det inte alls stämmer med verkligheten ;-)
SvaraRaderaJag proriterar alltid så att jag orkar med umgänge med vänner. Det är otroligt viktigt!
Kram
Brukar faktisk tänka på det där att, som dom flesta tror, "Du som ser så frisk ut". Dom har inte en blekaste aning,-men det är mänskligt. Om man skulle sätta på sej en mitella, då skulle folk tycka synd om en och fråga vad som hänt. Å stackars dej...osv
SvaraRaderaNåja...hä ä bara så! KRAM!!!!
NÄE! Jag var inte anonym. Vet inte vad som hände och varför det vart så./Helena
SvaraRaderaFast det är förstås inte så att jag vill att någon ska tycka synd om mig och det tror jag inte du heller vill. Grejen är att man måste våga vara öppen om sina "problem" för att andra ska få bättre förståelse. Ofta väljer vi att kämpa på i det tysta. Det är egentligen helt urbota dumt!
SvaraRaderaKram