Vägen tillbaka

Jag hade oturen att få inte mindre än tre skov under loppet av några få månader 1992. Det tredje skovet var väldigt stort och det ledde till att jag fick min diagnos. Eftersom mina skov kom så tätt hann jag aldrig återhämta mig så pass mycket mellan dem att jag kunde återgå till jobbet igen. En gång hade jag bestämt att jag skulle börja jobba när den sjukskrivning jag hade just då upphörde men jag fick än en gång ett nytt skov. Det var otroligt frustrerande eftersom jag inte ens visste vad det var som fattades mig. Jag som varit kärnfrisk under hela mitt liv och nu kom det bara nya saker slag i slag. Min sjukskrivning drog ut på tiden och jag började misströsta. Jag började tro att jag aldrig skulle ta mig tillbaka till jobbet igen. Det var verkligen hemskt.

I början av vintern 1992 började Försäkringskassan trycka på om att jag skulle prova att arbetsträna. Jag var tveksam till om jag ens skulle kunna arbetsträna eftersom jag på den tiden hade nästan fyra mil enkel väg till jobbet. Att köra klarade jag inte av och några allmänna kommunikationer som funkade fanns inte. Jag fick veta att jag kunde få taxi en väg och då blev det en helt annan sak. Vi kom överens om att jag skulle arbetsträna fyra timmar varannan dag. Det visade sig att jag inte klarade att vara på jobbet så lång tid så jag fick gå ner till två timmar tre dagar i veckan. Det funkade bra även om jag inte hann göra mycket på jobbet. Bara att komma tillbaka till ett socialt sammanhang var ett stort lyft för mig. Men säg den glädje som varar.

Jag hade inte tagit ut någon semester det året och jag var tvungen att ta ut mina intjänade dagar innan årets slut. Att ha semester och arbetsträna samtidigt gick inte för sig. Min arbetsträning avbröts. Att jag skulle fortsätta arbetsträna när det nya året kom var det inte tal om. Det kändes som om jag hade tagit ett steg fram och två tillbaka. Som tur var hade jag vi den tiden en läkare som på något vis ordnade så att jag fick återuppta min arbetsträning igen. Med tiden kunde jag öka min arbetstid till fyra timmar tre dagar i veckan och min vänstra arm blev så bra att jag kunde köra bil fram och tillbaka till jobbet. Under våren 1993 kunde jag äntligen börja jobba ”på riktigt” igen. Det var en personlig seger att kunna arbeta halvtid!