Brist på sol

Redan när jag var i tonåren tyckte jag att den mörka tiden av året var jobbig. Ju äldre jag har blivit så har det blivit allt svårare för mig att stå ut med bristen på sol som jag har på vintern. När man bor långt norrut och dessutom mestadels vistas inomhus får man i stort sett ingen sol på sig annat än under några få månader på året. Först på senare tid har jag börjat tänka på att anledningen till att jag tycker mig behöva mer sol än jag får kan hänga ihop med att min kropp behöver mer D-vitamin än den får. Jag har länge trott att när man får ett sug efter att äta något speciellt så beror det på att kroppen behöver något näringsämne som finns i det man vill äta.

För att vi ska kunna bilda D-vitamin av solen måste den stå i cirka 45 grader. I annat fall filtreras UVB-strålningen bort av atmosfären. Detta innebär att vi i inte kan bilda D-vitamin av solen under ungefär halva året. Dagsbehovet av D-vitamin täcks om man får sol på kroppen 15 till 30 minuter per dag under sommarhalvåret. Kroppen kan lagra överskott av D-vitamin under en till tre månader. Man behöver inte precis vara någon Einstein för att förstå att man får brist under vinterhalvåret. Många har säkert brist under längre tid än så. Allt beror på hur mycket sol man får på sig.

För drygt ett år sedan såg jag ett tv-program där man pratade om de senaste rönen då det gäller D-vitamin. För lite D-vitamin tros påverka en rad olika sjukdomar. Bland annat MS. Efter att ha sett det programmet bestämde jag mig på stört för att jag skulle börja ta tillskott. Jag har tagit en kapsel per dag sedan dess och nu i veckan har jag ökat dosen till två kapslar per dag. Förmodligen har jag haft brist på D-vitamin mer eller mindre hela mitt liv. Jag har aldrig varit någon utemänniska och semestrarna tillbringade vi i nord Norge där det ofta regnade. Att sola har aldrig varit någon favoritsysselsättning för mig. Solbrist är kanske en anledning till min MS…