Snart dags

Kom just att tänka på att det snart är dags för mig och ringa och be min neurolog att skriva en remiss så att jag får komma på rehabilitering till hösten. Att få en period med två veckors rehabilitering är otroligt värdefullt för mig. Jag har vari på rehab två veckor varje år sedan 1998. Första gången var upplägget mer som en kurs med det var träning på programmet varje dag. Rehabiliteringen är på en öppenvårdsavdelning på sjukhuset i Piteå och under tiden jag deltar i den bor jag på sjukhusets patienthotell. Det känns som om jag skulle behöva ha två veckor redan nu men jag får vänta till slutet av augusti innan jag ska dit.

Jag har verkligen legat av mig med min träning en längre tid och nu måste jag ta mig i kragen och göra mer än de yoga-övningar jag kör fyra-fem gånger i veckan. Under den mörkaste tiden är det svårt att få orken att räcka till något mer än så. Förmodligen skulle jag må bra av att träna mer men jobbet och det jag måste göra hemma tar det mesta av mina krafter i anspråk. Om jag skulle träna så mycket som jag skulle behöva skulle jag inte ens kunna jobba halvtid som jag gör nu. Men det är inte så att jag skulle vilja sluta jobba även om jag kunde. Genom jobbet är jag en del i ett socialt sammanhang och det är nog så viktigt.

Jag gillar att jobba men vissa dagar är jag otroligt slut när jag kommer hem. Idag har det varit en sån dag. När jag kom hem kändes det som om jag skulle kunna sova. När jag kom hem drack jag kaffe och sedan gick jag och la mig på soffan med en filt över mig. Jag tänkte att jag för en gångs skull skulle tillåta mig att ta en tupplur. Men tro inte att jag somnade. Det har nog aldrig hänt att jag har somnat på dagen om jag inte är ordentligt sjuk. Efter att ha vilat ungefär en halvtimme steg jag upp och då var jag betydligt piggare men att säga att jag är pigg vore en kraftig överdrift. Pigg i ordets rätta bemärkelse är det sällan jag är…