Man ska aldrig säga aldrig

Igår var det onsdag och jag var som vanligt ”ledig” då. Jag vaknade av mig själv strax före klockan åtta och blev glad över att jag kände mig ovanligt utvilad. Jag har gjort det till en vana att göra ett besök på ortens enda modeaffär på onsdagar. Vi har bara en butik men det hindrar inte att den är bra. När det gäller vissa plagg får de bara hem ett i varje storlek så det gäller att titta in ofta för att hinna vara med om det är något man vill ha. Mer än en gång har det hänt att jag har varit mannekäng för dem som jobbar under mina onsdagsbesök. Det är faktiskt jättekul. Jag har inte tänkt att min blogg ska vara någon modeblogg men efter den kommentar jag fick av Messan igår lägger jag in en bild på det jag köpte igår. En linnefärgad långärmad topp och ett halsband. Visserligen syns bara lite av toppen men det blir ingen bra bild om hela ska komma med. Så håll tillgodo!

När jag nu ändå skriver om kläder kan jag berätta lite om hur det var för tjugo år sedan när min MS debuterade. Under en lång tid tyckte jag att det var helt förfärligt att köpa kläder. Jag blev alldeles matt och slut så fort jag kom in i en klädaffär. Det var bara med uppbådande av all den viljestyrka jag hade som jag klarade av att köpa det allra mest nödvändiga. Jag minns att jag tänkte att jag förmodligen aldrig mer skulle tycka att det var roligt att köpa kläder. Förresten trodde jag att jag aldrig skulle tycka att någonting skulle vara roligt göra igen. Jag kände mig bara helt misslyckad som människa och önskade att jag på något enkelt sätt skulle kunna försvinna från jordens yta. Som tur är blev inte allt så bedrövligt som jag trodde då. Även om det tar ganska hårt på mina krafter att prova kläder så älskar jag numera att göra just det och jag köper mer än jag behöver…