Tiden efter

I lördags skrev jag om det svåraste skov jag haft under de nästan 20 år som har gått sedan min MS debuterade. Nu ska jag berätta lite om det som hände tiden efter jag hade fått min diagnos. Samma dag som jag fått diagnosen kom en av mina arbetskamrater helt oväntat på besök. Trots att jag var ledsen då blev jag väldigt glad över besöket. Minns att hon hade med sig en stor påse lösgodis som jag fick och jag tror hon blev lite förskräckt när hon såg i vilket skick jag befann mig.

När jag hade fått min diagnos fick jag kortisondropp under tre dagar och jag minns inte att jag märkte någon effekt av det. Jag fick även göra en ny lumbalpunktion. Första gången det provet togs på mig, i februari samma år, gick allt väldigt enkelt men efter det andra provet drabbades jag av en fruktansvärd huvudvärk. Jag kunde bara sitta upp några få minuter innan jag blev otroligt illamående. Minns att jag halvlåg i sängen när jag skulle äta. Det var några hemska dagar.

Hela min vistelse på sjukhuset i Umeå var förresten ganska hemsk. Jag hade ju den dåliga planeringen att bli sjuk när det var semestertid. Det var mindre personal än vanligt och de flesta som jobbade var inte särskilt trevliga heller. Jag kände mig ordentligt kränkt flera gånger. Ingen kan föreställa sig hur det var att vara 33 år och att bli mer eller mindre hjälplös nästan över en natt. Jag behövde hjälp med att duscha och tvätta håret. Behövde även hjälp för att kunna gå på toaletten. Snacka om att leva i en mardröm.

Förutom allt annat så förlorade jag fullständigt aptiten och jag fick tvinga i mig mat för att överleva. Maten var otroligt smaklös och dessutom fettfattig. Jag rasade i vikt. En gång påpekade jag att maten var alldeles för mager för mig som klarade av att äta så lite men det var ingen som tog minsta notis om vad jag sa. Förmodligen tyckte de bara att jag var skitjobbig. En gång berättade jag vid läkarronden om hur dåligt vissa saker fungerade. Det gjorde mig säkert inte mer populär men jag började få hjälp snabbare när jag behövde på toa.

Efter nästan tre veckor i Umeå började de prata om att jag skulle åka hem. Hemma hade jag två barn på fem och åtta år och att åka hem i det tillstånd jag befann mig i kändes helt orimligt. Som tur var kände jag till att det fanns en rehabiliteringsavdelning i Piteå så jag frågade om jag inte kunde få åka dit ett tag innan jag skulle hem. Trots att det var sommar gick det att ordna och det gjorde mig glad. Två dagar senare åkte jag ambulans för andra gången i mitt liv. Den här gången gick resan till Piteå.

Vägen tillbaka började…