29 december 2011

Ville prova

Sommaren 1992 tillbringade jag fem veckor på sjukhus. Under dessa fem veckor hann jag med att vara inlagd på tre olika sjukhus. De sista två veckorna bestod av rehabilitering i Piteå. Under den tid jag var där började mitt svåra skov att ge sig och jag förbättrades långsamt. Även om jag på ett sätt ville hem så gruvade jag förfärligt mycket över att åka hem. Jag hade ingen aning om hur jag skulle klara av min vardag. Innan jag blev utskriven för att åka hem ordnades det med en tid för mig hos en sjukgymnast på vårdcentralen hemma. Redan veckan efter jag kommit hem gjorde jag mitt besök där.

Under tiden jag satt i väntrummet bläddrade jag i en veckotidning. I just den tidningen hittade jag en artikel om en kvinna som hade MS och som hade blivit hjälpt av akupunktur. Artikeln fascinerade mig och jag frågade om de kunde kopiera artikeln åt mig. Istället för en kopia fick jag ta med mig hela tidningen hem. Under dagarna som följde läste jag artikeln om och om igen. Jag kunde inte släppa tanken på akupunktur och kände att jag bara ”måste” prova jag med. Jag kände till en person i Skellefteå som sysslade med akupunktur och min man hade släkt där så ordnade vi så att vi kunde åka dit en vecka då jag skulle få dagliga behandlingar.

När jag kom för att få första behandlingen blev jag först undersökt på ett sätt jag aldrig hade blivit förr. Det kändes lite konstig men jag visste om att han som skulle behandla mig var välutbildad och erfaren. Jag minns att han bland annat sa att det jag hade var en ”köldsjukdom” och att jag skulle äta varm mat. Vad ”köldsjukdom” innebär frågade jag inte om men för mig var det något jag redan ”visste” eftersom jag alltid avskytt kyla och varit frusen av mig. På kvällen efter första behandlingen blev jag alldeles vansinnigt trött. Om de behandlingar jag fick under veckan hade någon verkan vet jag inte men för mig var det viktiga att få prova. De gjorde mig inte sämre och de gav mig hopp om fortsatt förbättring...

2 kommentarer:

  1. Påminner mej om hur mycket pengar jag la ut, på alla "halmstrån", till ingen nytta,snarare tvärtom. Men hade man det ogjort, så skulle man väl fundera på "om utifall att" :-)

    SvaraRadera
  2. När man känner sig mer eller mindre desperat griper man efter alla halmstrån man hittar. Det dyraste jag har gjort är att ta bort mina amalgamfyllningar och det ångrar jag inte en sekund att jag gjorde...

    SvaraRadera