Hyfsat bra minne

Gång på gång upptäcker jag att det har gått längre tid sedan en viss händelse än jag tror. Idag kom jag att tänka på en olycka som jag råkade ut för och jag trodde att det var fyra år sedan. Men jag bestämde för att kolla och det visade sig att har det redan har gått fem år. Åren går så himla fort nu för tiden. Jag var dessutom så gott som säker på att det var idag som var ”årsdagen” men det stämde inte heller riktigt för det var igår det var femårsdag. Men skit samma. En dag hit eller dit spelar ingen roll. Jag har i alla fall hyfsat bra minne även om jag nu var ett år fel den här gången. Datumet hade jag ganska bra koll på efter så lång tid. 

Det som hände den där dagen för fem år sedan var att jag halkade och jag föll handlöst snett bakåt. Jag hade inte minsta lilla chans att parera när jag halkade. Just den gången kan jag inte skylla på min något dåliga balans. Min första tanke när jag låg där på vägen var förstås den klassiska ”var det någon som såg mig?”. Tänk att man bekymrar sig över det. Jag reste mig upp och kände att det gjorde lite ont i min vänstra handled. När jag väl stod upprätt svartnade det för mina ögon och jag var nära att kräkas. Även om det inte gjorde så förfärligt ont tänker jag så här i efterhand att det borde ha fått mig att förstå att jag hade skadat mig värre än jag trodde.

Det här hände strax före lunch och promenaden gjorde jag på arbetstid eftersom vi har en timmes friskvård i veckan. Trots min vurpa gjorde jag som jag hade tänkt och gick till mataffären för att köpa lunchmat. Strax efter jag kommit in i butiken träffade jag en bekant och berättade vad som hänt. Jag drog upp jackärmen för att visa min handled. Den hade nu blivit rejält svullen och min bekant erbjöd sig att skjutsa mig till vårdcentralen. Jag fick träffa en läkare ganska snabbt och han ville att handleden skulle röntgas trots att han inte tyckte att det såg så värst illa ut. Det visade sig vara ett benbrott och jag blev gipsad.

När jag var klar på vårdcentralen for jag tillbaka till jobbet. När mina arbetskamrater såg armen den gipsade handleden och jag berättade vad som hänt tyckte de att jag skulle gå hem från jobbet men det tyckte inte jag. På kvällen ringde läkaren jag träffat på dagen och sa att jag skulle till sjukhus nästa dag för att operera handleden. Det var bara att åka iväg i ottan nästa morgon. Jag fick vänta hela dagen och på grund av att det kom än det ena än det andra fallet som ansågs mer akut än mitt. Till slut fick jag besked om att det skulle bli operation först nästa dag. Min handled blir aldrig vad den en gång varit eftersom skadan visade sig komplicerad. 

Innan jag skadade min handled kände jag mig bättre i min MS än jag hade gjort på många år. Jag hade funnit mig tillrätta med mitt nya liv som ensamstående och trivdes bättre med livet än jag gjort på år och dag. Under veckorna som följde tyckte jag att jag försämrades ganska rejält i min sjukdom. Det tog säkert ett halvt år innan jag återhämtat mig någorlunda. Rädslan för att ramla har jag kvar och den rädslan går säkert aldrig över. När det är halt blir jag stel som en pinne och det i sig ökar risken för att ramla. Som tur är har jag inte ramlat igen. Oj, vilket långt inlägg det här blev! Som värsta romanen. Undrar om någon orkar läsa allt?