De första åren efter jag hade fått min diagnos levde jag med en ständig rädsla. Så fort jag kände minsta lilla förändring i kroppen blev jag rädd att det var ett nytt skov på gång. Det var oerhört jobbigt att vara rädd hela tiden. Jag minns särskilt en gång när jag skulle åka hem från jobbet och när jag gick mot bilen kände jag något konstigt i min ena fot. När det här hände bodde jag inte där jag bor nu utan jag hade nästan fyra mil att köra innan jag kom hem.
Under tiden jag körde blev jag allt mer säker på att det var något på gång. Jag försökte vifta bort tanken men den vägrade att lämna mig. När jag hade en mil kvar att köra stannade jag på en parkering och klev ur bilen bara för att kolla om jag ens kunde stå på benet. Till min lättnade kunde jag det. Sedan gick jag ett varv runt bilen och jag hade inga problem med det heller. När jag satte mig i bilen försvann rädslan jag haft i nästan tjugo minuter.
Nu är det länge sedan jag haft ett tydligt skov och numera lever jag inte med den ständiga rädslan. Jag vet att det kan hända något men tänker sällan på den saken. Det är skönt att slippa vara rädd hela tiden. Den rädsla jag levde med under en lång tid pratade jag inte med någon om. Jag pratade nästan aldrig om min sjukdom eller mina symptom med någon. Ibland sa jag något till min dåvarande man. Inför alla andra låtsades jag att allt var hur bra som helst.
Jag var nog ganska bra på att spela teater…
Det är svårt att hålla allt inom sig också, att bära på rädslan själv. Vad bra att det ändå blev bättre än vad du såg framför dig då när du blev sjuk. Kram!
SvaraRaderaMed tanke på hur det första året med min sjukdom var så är det inte undra på att jag var rädd väldigt länge. Som tur var lugnade det ner sig sen :-)
SvaraRaderaKram
Jag tror att det är bra att prata om sin sjukdom på ett lagom sätt.Inte för mycket fokus på den men inte för lite fokus på den heller...den gyllene balansgången. Jag tror att de allra flesta känner igen sig i dina ord om en rädsla när man får en kronisk sjukdom.
SvaraRaderaÅh, vad kul att du gillar kläder du med:).Köper också alldeles för mycket:).
Ha en fin kväll!
Kram
Jag har inte lust att prata så mycket om min sjukdom men jag gör inte allt jag kan för att hålla den hemlig. Det gjorde jag förr... Ha en fin kväll du med!
SvaraRaderaKram
Varför är det så svårt att prata om sjukdom, ibland behöver man ju lätta sitt hjärta och inte ta på den där "alltärtoppen" masken! Skönt att att du inte känner samma oro längre.
SvaraRaderaKram:)
En av anledningarna till att man väljer att inte berätta vissa saker är att man helt enkelt inte vill att andra ska veta hur det är. Men nu har jag ett lite mer sunt förhållningssätt till min sjukdom tycker jag :-)
SvaraRaderaKram
Man får välja vem man kan prata ärligt med och vem man inte gör det med.
SvaraRaderaHar vissa vänner som jag ventilerar med även om jag har kommit till den punkten då jag tycker det är jobbigt att "älta" sjukdom.
Men som du skrev att man trodde att minsta lilla symptom var något farligt minns jag tydligt hos mig själv också.
Som tur är har jag också kommit över den biten och bara accepterar att idag är en si eller sådan dag.
Det är väl tur att vi har kommit vidare i alla fall :-)
SvaraRadera