Bättre sent än aldrig

När jag började använda Betaferon tillbringade jag nästan en vecka på sjukhus för att lära mig proceduren med att blanda lösningen som skulle injiceras och att lära mig att ta sprutorna. Jag delade rum med en kvinna i min ålder som dessutom bor där jag bor. Efter jag hade fått min diagnos hade jag pratat med henne i telefon en gång eftersom jag visste att även hon hade samma diagnos.

Sedan 1998 har vi båda varit på rehabilitering under samma två veckor varje höst. Vi har alltså umgåtts en hel del under årens lopp men bara under våra rehabveckor. De senaste åren har vi då och då pratat med varandra i telefon vid andra tider på året men jag har aldrig varit på besök hos henne och hon har aldrig varit hos mig. Egentligen är det lite konstigt men det har bara aldrig blivit av.

Idag har jag för första gången varit på besök hos henne. Att det äntligen blev av beror på att hon ville ha en kopia på en stickbeskrivning som hon visste att jag hade. I höstas hade jag med mig den när jag var på rehab och då köpte jag garn till den stickningen. Det är en liten lusekofta som mitt barnbarn ska få till hösten. Hon har tänkt sticka en likadan för att ge till sitt barbarn till nästa höst.

Tänk att det kan ta mer än femton år att komma sig för att åka på besök till någon. Men det är klart. Det är ”bara” under de senaste sex åren som vi bott på samma plats. Jag bjöds på kaffe och bullar och vi satt och pratade i mer än två timmar. Mest blev det förstås om vår gemensamma sjukdom och saker som hör till den. Det blev en trevlig eftermiddag och det kommer säkert att bli fler gånger.

Bättre sent än aldrig…