För att må bra

Jag har aldrig varit nöjd med den neurolog jag har och jag gjorde ett försök att få byta läkare för några år sedan. Men bristen på neurologer är stor och det fanns ingen att byta till på de två närmste sjukhusen. Jag hänvisades till Gällivare sjukhus men om jag ska dit måste jag ha en övernattning på vägen och det kändes lite väl bökigt så jag avstod från att ringa dit. Den senaste tiden har jag allt oftare tänkt på att jag måste träffa en neurolog jag kan prata med.

I dag tog jag mig äntligen för att ringa till Gällivare och nu står jag på deras väntelista. Sjuksköterskan jag pratade med tyckte det lät tokigt att jag ska resa så långt men jag sa att jag inte har något annat val som det ser ut nu. Den neurolog jag är hänvisad till nu är det helt meningslöst för mig att träffa. Där kan man snacka om att kemin inte stämmer. Tyvärr dröjer det nog ända till i oktober innan jag får komma dit men det kan inte hjälpas. Bättre sent än aldrig som man säger.

När jag kom hem från jobbet idag hade jag fått kallelsen från öppenvårdsrehabiliteringen i Piteå. Jag ska vara där de två sista veckorna i augusti. Det är en vistelse jag ser fram emot. Jag har haft förmånen att få komma dit varje år under väldigt många år. Det är toppen men två veckors ”träningsläger” där. Jag slipper tänka på alla vardagliga saker och kan ägna all tid åt mig själv och mitt välmående. Även om jag gör mitt bästa för att träna på egen hand så blir det för lite.

Mina krafter ska ju räcka till alla vardagssysslor också. Det gör de inte riktigt ändå trots att jag har sänkt kraven på mig själv ganska rejält under senare år. Jag gör bara det allra mest nödvändiga här hemma och prioriterar det jag verkligen vill göra. Den här eftermiddagen och kvällen gör jag ingenting alls här hemma jag ska nämligen gå ut och äta tillsammans med min väninna. Det innebär att jag måste ta det lugnt och vila nu. Men vad gör man inte för att må bra?