Har äntligen fattat

På onsdag fick jag veta att jag skulle få besök på torsdag kväll av en tjej som var flickvän till min bror för länge sedan. Vi har inte träffats på väldigt många år och hon har aldrig varit på besök efter jag flyttade till lägenheten där jag nu har bott i under drygt sex år. Hade det här varit för några år sedan skulle jag ha jobbat som en galning efter jag kom hem från jobbet för att plocka undan här hemma, torka lite damm och sånt där du vet.

När jag kom hem från jobbet gjorde jag istället som jag brukar. Först kaffe vid köksbordet och sedan vilade jag och tog det lugnt till det var dags att göra mat. När jag hade diskat undan gick jag och lade mig på soffan igen och det var då jag började tänka på hur jag skulle ha gjort förr. Under tiden jag låg där på soffan och filosoferade kom jag fram till att det hela egentligen mest handlar om självkänsla. Något som alltid har varit uselt hos mig. Men den har uppenbarligen blivit bättre.

Jag bryr mig inte om hur det ser ut hos någon annan när jag kommer på besök och inte var det för att inspektera hur välstädat jag hade som hon kom hit. Det var för att träffa mig och ingenting annat. Under största delen av mitt vuxna liv har jag tyckt att det jag presterar och ytan som andra ser är det som har betydelse för om andra tycker om mig eller inte. Så är det naturligtvis inte. Det är så skönt att ha fått den insikten och det är så skönt att inte bry sig.

Att ha rimliga krav på sig själv och att inte stressa upp sig för småsaker är viktigt när man lever med den sjukdom jag har. Jag kämpade som ett djur under de första femton åren för att allt skulle fortsätta att vara som det alltid. För att leva upp till de krav som jag ställde på mig själv. En av mina allra bästa vänner har gång på gång försökt att få mig att tänka om och att förstå att det är jag som är viktig och inte det jag gör. Till slut har jag äntligen fattat…