Det var ingen mardröm

Under en väldigt lång tid intalade mig själv att det som hände i mitt liv inte var verklighet. Varje kväll när jag låg i min säng tänkte jag att nästa dag skulle jag vakna upp och upptäcka att det jag trodde var verklighet bara var en mardröm. Jag fantiserade om den lycka jag skulle känna när allt var precis vanligt igen. Aldrig mer skulle jag beklaga mig över småsaker. 

Än har jag inte vaknat upp ur mardrömmen. Det jag förr hoppades var en mardröm är mitt liv. Jag ser inte längre mitt liv som en mardröm. Jag har helt enkelt accepterat att mitt liv ser ut som det gör. Det enda jag kan göra är att göra det bästa jag kan av det. Det händer fortfarande att jag beklagar mig över småsaker men jag ägnar inte särskilt mycket energi åt det.

Den största förändrig som har skett med mig är att jag blivit betydligt duktigare på att uppskatta små glädjeämnen i livet. Att påstå att jag är lycklig vore en överdrift men i mångt och mycket är jag mer nöjd med saker och ting nu än jag var innan jag blev sjuk. Min sjukdom har gett mig många erfarenheter och den har fått mig att växa som människa. Allt har inte varit av ondo…